Arthur Ragnarsson

1958

Text till grupputställning. Tid. Vernissage 1 september 2018
 
Jag reser i tiden. Jag reser lätt, inget extra, bara här och nu. Jag har min tidskapsel i min hand. Den är väldigt vacker, svart, silvrig och nött i ändarna av fart och friktion. Den kostade bara några kronor och det är det ända jag har med mig på resan. Den har flera egenskaper som gör resan till en spännande upplevelse för både kropp och tanke. Förutom att vara användarvänlig och driftsäker färdskrivare med direktanslutning till verkligheten så har den egenskapen att kunna fånga det omedelbara och subjektiva, resans själsliga innehåll. Under resan får jag ibland en känsla av något utanför bildområdet. Jag vill gärna tro att det är något gemensamt, mänskligt. Oftast hittar jag något jag känner igen och ibland dyker det upp främlingar, skumma figurer och märkliga objekt. För många av oss är tid bara en idé som vi har skapat för att hålla koll på händelser i vår föränderliga värld. Men eftersom jag har min tidskapsel kan jag berätta för mig själv och för andra var jag är i tanken för tillfället. Jag kan sätta mig ner, här och nu, och betrakta en bild av min resa i tiden.
 
Mitt konstnärliga arbete rör sig mellan då och nu, mellan verklighet och vidskeplighet i vardagen. Det handlar mycket om att undersöka myter och vidskepelse i samtidens politiska och sociala sammanhang och vårt behov av bekräftelse snarare än upplysning. Vi vidgar vår medvetenhet och återförenas med folktrons kulturarv som vi länge har ignorerat.
 
Myter och vidskepelse är lika sammanflätad verkligheten nu som förr.I den traditionella mytens förenkling ryms många gånger den kraft som hjälper människor att orka kämpa i en värld, där förvirringen bland alla budskap hotar att förlama all god vilja. I myten tycks mycket av vår tid sammanfogas till något helt. Det finns en förbindelse med något större, utanför oss själva. Kanske med andra människor och deras erfarenheter. Med Livet snarare än med ännu mer information. När vi känner igen oss själva i myten blir den till en bekräftelse på att vi bär med oss något värdefullt, något som gör vårt liv värt att leva. Där lindras den ensamhet som individualismen har gett oss.
 
Dränerad på humanistisk kraft är myt och vidskepelse grogrund för fördomar, segregation och diskriminering. Det lömska inom nutida vidskepelse är myter och folktro som skapas för att driva på medberoende av olika slag, politiskt, ekonomiskt och socialt. Det är berättelser som skapas av samhällsgrupper i syfte att definiera sin identitet och missbrukskultur genom gemensamma föreställningar och värderingar. De framställer således sin egen beskrivning som självklar, tränger undan andra berättelser och får dem att framstå som irrelevanta, felaktiga eller dumma.
 
 
 

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.