Tillbaka
2018-02-13 15:15:00

Att använda det obegripliga – Om Joakim Johanssons konst

 En hand sträcks mot något runt, vitt. Personen verkar dras mot ljuset. Var är vi och vad håller på att ske? Scenen gestaltas i Yearning, en av de många målningarna i Joakim Johanssons ateljé på Norrstrand i Karlstad; en ateljé som inhyser storslagen och mystiskt konst.

– Jag tar en bulle. Det är nästan frukost, säger Joakim. Klockan är 13:15 och vi har slagit oss ner i soffan i källarlokalen som utgör hans ateljé. Kaffebryggaren är tillfälligt flyttad från lägenheten som ligger i samma hyreshus. Runt omkring oss står målningar uppställda mot väggarna och här och var sitter uppstoppade fåglar på kvistar. På bordet ligger högar av konstböcker och i den upplysta lokalen är det naturliga dagsljuset utestängt med hjälp av rullgardiner.

För nästan 30 år sedan flyttade han sin ateljé i lokalen vägg i vägg. Lokalen han nu har, hann inrymma en lång rad olika verksamheter innan den slutligen blev ledig.

– Den var begravningsbyrå en sväng. Han som jobbade där ville att jag skulle sälja kondoleanser inifrån min ateljé när han inte var på plats. 

Började måla av en slump

Joakim Johanson (f. 1965) är född och uppvuxen i Karlstad. Under gymnasiet läste han till verkstadstekniker – ett yrke han aldrig kom att ha – och på fritiden ägnade han sig åt idrott. Det enda egentliga konstinslaget under uppväxten och ungdomsåren var de bilder han tecknade till en brevkompis i England. När Joakim var 24 år och hade lagt av med idrotten, kom en oväntad vändning.

– Jag var hemma hos en dam och hennes kompis hade målat blomtavlor. De var så bra, tyckte hon. Då kom jag fram till att: ”äh, jag ska köpa färg jag också…”

Men det var inte för att han tyckte att målningarna var särskilt bra. Snarare motsatsen.

– Jag ska bli bättre, kände jag… säger Joakim och skrattar. 

Han gick omedelbart och köpte oljefärger och började måla hemma.

– Det det blev ju pannkaka; det blev kladd alltihop. Men nästa dag gick jag och köpte en ny pannå och sedan dess har jag målat. 

Genom att titta på och läsa om konst har han tillskansat sig kunskaper om måleriet. Många konstnärer har inspirerat honom genom åren, men inledningsvis var den stora förebilden Anders Zorn.

– Han var ju den enda jag kände till, berättar Joakim och skrattar.

Så småningom kom han att lägga all sin tid på måleriet. För att få in pengar cyklade han runt och försökte sälja små pannåer för trehundra kronor styck till sina kompisars ”morsor”.

– Det var en som alltid köpte, så hon var ett säkert kort, men de andra köpte fan ingenting. 

Joakim ler åt minnet.

Efter många års idogt arbete för att bemästra oljemåleriet, började Joakim ställa ut sina målningar och när han hade sin första separatutställning 2003 sålde allting slut och succén var ett faktum. Han är idag representerad på ett flertal museer och har ställt ut över hela Sverige.

Att hitta sitt eget uttryck 

Motivval och uttryck har att skiftat genom åren. Till en början utgick Joakim från foton han tog av folksamlingar i staden, vilket är fjärran det han skapar idag. 

– Det svåraste är att hitta sig själv; att hitta hem så att en vet vilken stil en själv har. 

Joakim berättar hur det tog tid att hitta fram till ett eget uttryck.

– Jag började plocka bort alla människor från gatubilderna, så att det blev ödsligt. Det blev min grej som jag höll på med det ett tag.

Det ödsliga tog han även med sig in i sina interiörmålningar. Under en period målade han trappuppgångar, tomma salar och uttömda lokaler, men successivt kom människorna tillbaka. Känslan av ödslighet finns dock kvar, en känsla som förstärks genom en avskalad stil och genom användandet av mörker, bland annat i de otaliga målningar där Joakims eget ansikte träder fram ur skuggorna.

Ljusdunkel och dramatik

– Jag har en sådan här byggstrålkastare som jag använder. Då får jag en riktigt stenhård kontrast. Den köpte jag på Claes Ohlson för en 150 spänn, så den drar jag med överallt. Den använder jag och experimenterar med. 

De starka kontrasterna har blivit ett kännetecken för Joakims målningar och är något som fått konsthistorikern och professor emeritus Hans Olof Boström att dra kopplingar till 1600-talskonstnären Caravaggio. I boken Konst i Värmland –Från Fjæstad till Lerin från 2017 skriver han: ”Man frågar sig om inte hans spotlightartade ljusföring och hans närgångna realism vittnar om ett intresse också för Caravaggio…” Men Joakim förnekar all koppling till Caravaggio, vilket Boström även lyfter fram; han har inte sett några av dennes målningar i verkligheten och han har inte heller fördjupat sig i litteratur om konstnären. Men Boström sätter fingret på något som Joakim har gemensamt med 1600-talets dramatiska konst: det som på italienska benämns chiaroscuro. På svenska används ofta uttrycket ljusdunkel för att, inom måleriet, beteckna ett stilistisk uttryck där delar av motivet är höljt i dunkel och andra badar i ljus. Resultatet är en starkt dramatisk verkan som påminner om ljuseffekterna på en teaterscen, där en dold ljuskälla används för att lysa upp valda delar av scenen. I Joakim Johanssons konst är detta ljusdunkel påtagligt.

I Dancer ser vi en människa som, omsluten av mörker, går med sträckta armar och ben över något som ser ut som en bräda. Delar av kroppen är skuggade medan andra framträder i ljuset. I The Dandy – vilken är en av alla målningar där Joakim använt sig själv som modell – skapas dramatiska effekter av ljuset som faller på ansiktet snett bakifrån och som resulterar i en tät skugga som döljer ansiktet och gör den grå kavajen svart.

Vill inte kalla sig för fotorealist

Någon form av realist kan Joakim Johansson sägas vara. Han förskönar sällan, utan visar upp saker så som han ser det. Men han vill inte kalla sig för fotorealist, även om han utgår ifrån fotografier i sina målningar. 

– Fotorealist är jag inte. Då hade jag suttit med ännu mindre pensel. Fotorealister jobbar väldigt detaljrikt. Jag går ju den lättaste vägen som möjligt.

Joakim berättar vidare på sin utpräglade värmländska att han arbetar tills han tycker att det börjar bli tråkigt och tills målningen ser ”lagom bra ut”. Det är ett tidskrävande arbete; vissa målningar håller han på med i flera månader. Men är viktigt för Joakim att hans målningar inte ska kännas som foton. 

– En måste hitta på någonting. Det är väl därför lite surrealistiska inslag är bra; det obegripliga kan en använda.

Det är också en passande beskrivning av Joakims motivvärld. Han är en mästerlig berättare som använder mystiken och det outtalade som verktyg för att bygga upp förtätade scener. Med hjälp av kontraster i färg – det rödaste röda lyser intensivt mot en i övrigt dämpad färgskala – och det omtalade ljusdunklet, bygger han upp bilder som är både laddade och fantasieggande. Det diffusa går hand i hand med dramatiken i Joakim Johanssons bildkonst och resultatet blir en mäktig upplevelse; både när vi ställs inför hans enorma målningar och när vi närmar oss de mindre verken. Hur vi väljer att ta in dessa bilder är upp till oss själva. Joakim vill inte styra betraktarens tolkning med allt för avslöjande titlar och uppmuntrar snarare till att omfamna det obegripliga.

Text och foto: Ida Gudmundsson

 

Joakim Johanssons utställning pågår 24 februari - 11 mars 2018.

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.