Tillbaka
2017-11-06 15:00:00

Ögonblicksljus och stämningar i Ulla Ohlsons bildvärld

Efter flytten från Dalarna till Göteborg förälskade sig Ulla Ohlson i skärgårdens klippor. De bar på samma karghet och samma spännvidd i ljus- och färgskiftningar som det vidsträckta kalfjället hon växte upp vid. Som den naturmänniska Ulla Ohlson är, har utforskandet av dessa ögonblickens sensationer varit närvarande sedan barnsben. 

– Jag föddes nästan med längdskidor på fötterna. 

Några månader innan Ulla Ohlsons utställning på Galleri Backlund, möts vi i hennes ateljé på Stigbergsliden. Att öppna dörren från trappuppgången och mötas av rummets storslagna takhöjd, ljusa väggar och att vandra in bland hennes monumentala akvarellmålningar uppsatta på befintliga och flyttbara väggar, är som att äntra ett landskap. Stående framför en målning fylls synfältet av kraftfull färg som kontrasteras mot papprets vithet.

De abstraherade klipporna i ockra och Antwerpenblått tycks bukta ut –nästan vältra sig över en. Runt omkring oss hänger målning efter målning med berg och hav, som blivit ett signum för Ulla Ohlson. Men bland det blå och det ockrafärgade skymtar mättade röda toner fram.

– Ibland måste de hända något. Det är ju därför blommorna kom in. Det var av en slump för ganska många år sedan, för att jag kände att jag behövde måla, men samtidigt stiga av från havet en stund.

Bland de många akvarellerna på papper skymtar ett par dukar som vittnar om att Ulla en gång arbetade övervägande med olja på duk och nu tagit tillbaka canvasmåleriet i ny form.

Från olja till akvarell

På konstskolan målade Ulla i en realistisk stil i olja och tempera. I hennes första separatutställning 1986 visades målningar i olja och tempera. Men när Ulla väntade sitt första barn, valde hon att lämna de starka kemikalierna, för att så småningom gå över nästan helt till akvarell. I professor Arne Isacssons måleri och färglära fann Ulla en väg att gå.

Ulla talar med värme om Isacssons betydelse för, inte bara hennes eget måleri, utan för den moderna akvarellkonsten. Fundamentet till Ulla Ohlsons akvarellmåleri grundlades under en gemensam resa till Frankrike, där hon tillsammans med andra utforskade akvarellens möjligheter. Här möttes ett antal akvarellkonstnärer i en gemensamt strävan att låta akvarellmåleriet ta plats på konstscenen.

– Det var många som var kanske femton, tjugo år äldre än jag. De hade upplevt att akvarellen inte var accepterad på gallerier och konsthallar.

Ulla bestämde sig för att vara med och verka för att förändra akvarellens ställning.

Arbetsmässigt stod Ulla Arne Isacsson nära under många år och han lärde henne att det är först när du tillför mycket vatten som du kan få fram pigmentkaraktärerna.

– Det var ju hans största gärning i livet; att tillföra det nya sättet att måla akvarell på.

Under samma resa till Frankrike togs det gemensamma beslutet att grunda ett akvarellsällskap, ett beslut som föregåtts av många samtal om akvarellens ställning.

– Först startade vi det som ett sällskap och gjorde en tidskrift, men efter något år ökade ambitionen att försöka få till ett nordiskt akvarellmuseum, för att verkligen göra avtryck.

Innan akvarellmuseet startade, berättar Ulla, var det vanligt att folk hade förutfattade meningar om att akvareller var något bleksiktigt. Enligt Ulla är det moderna akvarellmåleriet snarare en motsats och som använder sig av olika tekniker för att få till riktigt mustiga färger.

– Akvarellfärgerna är ofta transparenta och man får ett djup i målningarna och motiven genom att man målar vått i vått och vått på torrt. I vissa delar av vissa akvareller går jag på tio, femton gånger för att få ett djup och för att få en svulstighet; en organisk svulstighet. Det är väl därför jag får till volymer och ljus i mörkret i mina akvareller –för att jag jobbar så mycket i lager på lager. Det går inte att få till det annars.

Berget och skrevorna

Tittar man på Ulla Ohlsons akvareller ser man hur det flödar. Färgexplosioner, färger som går in i varandra, tunna pigmentränder och det vita pappret som nästan ter sig bländande där det skymtar fram. För Ulla kom akvarellen att lämpa sig väl för att fånga naturens skiftningar.

Närbild.

Hon berättar gärna om sin fascination för de bohuslänska bergens olika färger och karaktärer och hon beskriver uppslukat hur klipporna på Hållö, utanför Smögen, nästan kan se ut att stå i brand under en sensommarkväll, för att i ett annat ögonblick plötsligt te sig alldeles svala.

– De varierar beroende var på kusten man är och med årstiderna, men också i olika tider på dagen under en och samma årstid. Det handlar så mycket om ögonblick, ögonblicksljus och stämningar. Naturen bjuder på en outsinlig källa. Jag tycker att det är jättehäftigt.

Det är under resor och vandringar längs kusten som hon möter sina motiv. Ulla berättar om sommarens båtturer med vänner bland de bohuslänska klipporna.

När jag betraktar Ulla Ohlsons målningar i ateljén väcks ett taktilt begär; en längtan efter att få känna värmen av klippan som gestaltats framför mig. Ju mer jag tittar, desto mer tycks klippan materialiseras, få volym och ta plats i rummet. Genom kontrasterna i färg och kontrasterna mellan ljus och mörker, byggs volymer upp och en närmast böljande form träder fram. Men bergets släta – eller skrovliga – yta, bryts plötsligt upp av en skreva, likt ett djupt sår genom berget. Denna bergsskreva återkommer i Ulla Ohlsons verk och har kommit att bli karaktäristiskt både i hennes akvareller, oljemålningar och i hennes glaskonst.

– Det är ju så att vissa klippor är ju helt sönderskurna, medan andra har en riktigt kraftig livslinje, berättar Ulla.

I vissa målningar har själva bergsskrevan hamnat i fokus och kommer påtagligt nära i betraktandet. Det finns en poetisk klangbotten i Ulla Ohlsons målningar. Den ofta mörka skrevan utgör en viktig kontrast till det ljusaste ljusa i pappret. Momenten som visar en avsaknad av ljus förstärker andra delar som badar i solens strålar.

– När jag zoomade in på klipporna, så blev de förkroppsligade på något sätt. I sina linjer. 

Ett ständigt flöde

När vi ses andra gången är det i Ullas hem, ett par veckor innan utställningen. Längs varje vägg står inramade och oinramade akvareller och liksom väntar på att få bli sedda.

Vi dricker en kopp kaffe. På bordet ligger Ullas skissblock uppslaget. Det är fyllt av kol- och tuschteckningar.

– Jag skissar hela tiden. Och det är de skisser jag utgår ifrån senare i mitt måleri. Ofta antecknar jag väder och solriktning, för att komma in i det igen.

Initialt, när jag mötte Ulla Ohlsons måleri var det färgen som stormade mot mig och lämnade avtryck. När skissblocket ligger framför mig blir jag varse att det lika mycket är linjen som utmärker hennes uttryck; färgen finns där inte, men ljusspelet finns där.

Även om hemmet bara är fyllt till bredden av konst temporärt, så känns det symboliskt för hur Ulla lever sitt liv: bilder, visuella minnen och skisser finns ständigt närvarande och kan dyka upp i nya skepnader.

– För mig är det nog ett ständigt pågående flöde tjugofyra/sju. Jag kan vakna på natten och ligga och tänka ”men just det, jag ska ju göra en sån målning.” Det är ju det som är roligt med skisser –du kan ta fram en skiss som är fem eller tio år gammal och så kan du göra en ny gestaltning av den. För att du befinner dig någon annanstans i själva måleriet än vad du gjorde för tio år sedan.

Glas som kommunicerar

Här och var i rummet finns även Ullas glaskonst. Ulla berättar hur hon ofta får frågan hur det går ihop med akvarell och glaskonst.

– Jag tycker ju att de kommunicerar och det är det jag tycker är så häftigt. Jag tycker att de har tillfört någonting och jag märker ju också att folk ser att det finns en kommunikation.

Redan som liten fascinerades hon av glaskonst.

– Jag älskade blanka, fina glaspjäser, men dem fick man ju inte röra. Så rörde man ändå och då gick de naturligtvis sönder, säger Ulla och skrattar. Efter att ha haft utställningar på konsthallar där enbart väggarna kläddes med konst, väcktes en längtan efter att återigen få arbeta med skulpturala verk, vilket hon gjort på konstskolan, fysiskt och utan det rumsliga avståndet som penseln ger.

– Jag hade en vision om att arbeta med glas i någon form, som i sina gestaltningar skulle kommunicera med akvarellerna i rummet. För ungefär tjugo år sedan började jag utbilda mig i olika glastekniker tills jag hittade ett sätt att göra unika glasobjekt på, med mjuka, nästan klappvänliga former.

När jag associerar fritt och påpekar att en av glaspjäserna ser ut som en stor isbit och undrar om det finns en koppling mellan det ofärgade glasets transparens och akvarellens både gestaltande och användande av vatten

– Men det är ju mina klippor, svarar Ulla och tittar fundersamt på mig.

Då ser jag vad hon ser: den rundade formerna påminner om klippornas. Nästan som om bergen i akvarellerna tagit sig ut från pappret. Men det är inte bara formerna som talar med varandra, det är även ljuset.

– Det finns ju opakt glas och det finns opaka akvarellfärger också idag, men de flesta är ändå transparenta och jag väljer att också i glaset nästan bara jobba i transparenta färger just för att få in ljuset.

Trots att tillvägagångssättet är helt annorlunda så finns likheter även här. Liksom akvarellerna är glasobjekten uppbyggda lager på lager, men inifrån och ut och saknar baksida.

Ulla ställer ner ett litet berg på bordet och plötsligt blir allt tydligt. Genom det transparenta glaset ser jag en stor akvarell. Berget – framför ett annat berg – förstärker de gemensamma nämnarna: volym, transparens och de rundade formerna som bryts av den kraftiga skrevan som skär igenom.

Innan jag går ut i den regngrå göteborgshösten kastar jag en sista blick på rummen där verken står samlade. Ulla Ohlsons bildvärld är färgstark, kraftfull och visar på samhörigheten mellan våra kroppar och klipporna, blommorna och de vidsträckta vyerna.

Text och foto: Ida Gudmundsson

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.