Tillbaka
2018-09-17 12:00:00

Madeleine Pyk – en ikon för vår tid

Efter många år återvänder den folkkära konstnären Madeleine Pyk till Göteborg för en stor utställning. Vi möter ett färgstarkt inre liv överfört till canvas.

När jag ringer upp Madeleine har hon varit vaken sedan klockan fem, tagit sin vanliga morgonpromenad längs varvet och samtalat med andra hundägare. Det är livskamraten Kris födelsedag och på kvällen ska de ha fest kryddad med konstutställning. Då hänger de upp målningar i en lada och låter de närmsta vännerna ta del av vad Madeleine har arbetat med under vintern.

Bredvid deras villa i Skillinge, utanför Simrishamn, har hon sin ateljé. Golvet är täckt av persiska mattor och den gedigna samlingen leksaker befolkar hyllorna. Här ljuder oftast renässanskompositören Palestrina, Mozart eller Leonard Cohen genom i högtalarna och på staffliet är ständigt en ny målning i vardande. I år fyllde Madeleine Pyk 84 år och bildberättelserna, som så många älskat genom decennier, fortsätter att flöda ut ur hennes färgstarka och fantasifulla inre.

Redan som 15-åring började hon på Konstfack. Innan hon inledde sina studier på Konstakademien 1963, arbetade hon med att göra tecknad film under några år. Sedan dess har hon varit verksam som konstnär, aldrig haft något annat yrke. Trots att vägen i efterhand kan tyckas välplanerad, menar Madeleine att hon aldrig planerat; aldrig satt upp tydliga mål. Jag frågar om hon alltid vetat att hon skulle ägna sitt liv åt konsten.

– Nä, jag har i hela mitt liv bara tagit en dag i taget. Jag lever mycket i nuet. Jag har aldrig föreställt mig någonting. Clown hade jag tänkt att bli, men det är jag ju ändå.

En egen symbolvärld

Det är målningarnas myller av figurer och dessa figurers särpräglade uttryck som nått fram till så många människors hjärtan och hem. Med klara, vibrerande färger, fylls de laserade bakgrunderna av husfasader, fantasifigurer, leksaker och djur. Madeleine beskriver sina målningar som berättelser.

– När du ser bilderna så får du tyda berättelserna.

Madeleine har byggt upp en egen ikonografi - ett symbolspråk - som rymmer berättelser i berättelsen. Hon finns där själv, iklädd basker. ”För att man ska förstå att det är en konstnär”, förklarar Madeleine och nämner att det närmast var en vedertagen symbol förr i världen. Men figurerna i målningarna är oftast subjektiva. Figurerna är symboler för människor och djur i Madeleines rika liv.

I många målningar förekommer en elefant med mänsklig kropp och en giraff med hatt.

– Det är min mamma och pappa. Mamma läste Babar för mig när jag var liten, så då fick hon vara en elefant, trots att hon var liten och tunn, berättar Madeleine och skrattar.

– Pappa fick vara giraffen med hög hatt och min syster är ofta en ängel. Kri, som jag lever ihop med, hon får vara clownen.

Figurerna förekommer i olika konstellationer. Giraffen och elefanten är ibland ute på promenad tillsammans med små gladlynta robotar, som Madeleines leksaker fått stå modell för.

– Ibland målar jag en lina som är spänd över en del av duken och på den balanserar människor och figurer. Det är dem som jag kallar för ”Absent Friends”. Jag har ju nått en ålder när väldigt många av mina vänner och bekanta inte finns längre och då har jag löst det så att de får vara med där iallafall. - I konsten.

Men Madeleine betonar samtidigt att målningarna ska tolkas allmängiltigt, det är upp till var och en att läsa in vilka figurerna representerar för en själv.

En lycklig uppväxt

Genom vårt samtal återkommer hon ofta till sina föräldrar och uppväxten med utsikt över Slussen.

Det var genom fadern, han som tog med Madeleine på opera och alltid skrattade åt hennes skämt, som kärleken för naturen växte sig stark.

– Vi rodde ut till sällsynta öar långt ut i skärgården och tittade på blommor, på orkidéer som växte där.

Genom modern, med sin katolska tro och stora intresse för hästar, fick Madeleine med sig berättelser och sin stora kärlek och intresse för djur. Genom uppväxten bodde sköldpaddor, vita möss, marsvin, kaniner och hundar hemma hos familjen.

– Jag såg slakt när jag var mycket liten, så jag har i hela mitt liv ätit vare sig fisk eller kött. Och jag plockar aldrig blommor. Alla blommor är sällsynta.

Det var modern som tog Madeleine och hennes syster till den katolska kyrkan där de lärde sig om Noa och hans ark, Jona och valfisken. Vissa berättelser etsade sig fast och hon återkommer ständigt till dem. Som berättelsen om Noa och hans ark, som hon beskriver som ”ett aktuellt tema”. Madeleines målningar myllrar av djur.

Den nödvändiga fantasivärlden

– Folk förknippar mina målningar med glädje, sen vet de ju väldigt lite om hur jag känner mig när jag målar. Men jag vill faktiskt ta upp det som är glädjande i livet: naturen, människorna och stunder av lycka. Jag ser ganska ljust på tillvaron, trots att jag känner ångest inför vad som skulle kunna hända eller det som händer hela tiden när jag läser tidningarna och ser på tv-nyheter.

Men Madeleine förklarar att det inte bara är glädje i hennes målningar.

– Det finns mycket vemod i bilderna också om man tittar efter, tonen kan vara vemodig, det beror på bakgrunden.

När man samtalar med Madeleine slås man av hennes enorma kvickhet och energi. Glädjen, skrattet och humorn präglar henne och det hon rör vid. Men den fantasifulla världen uppkom som en nödvändighet. Efter en lycklig barndom kom ungdomsåren att präglas av psykiska problem.

– Då flöt jag in i den här världen, min värld så att säga.

Under de tio år som Madeleine var sjuk, kom hon att träda in i konstens värld allt mer och målade sin barndoms berättelser om och om igen.

Genom livet upplever hon att fantasivärlden, den hon vände sig till som tonåring, tar över mer och mer.

– Det blir märkbart nu också: jag har svårare och svårare att klara av verkligheten; jag vill helst vara i min drömvärld. Men jag är av kött och blod. Det känns inte alltid så, men då och då slår jag mig och då vet jag det. Då märker jag, säger Madeleine och skrattar högt.

– I och med att man väljer att måla så man får en viss distans till tillvaron. På senare år uppfattar jag nästan allting oerhört humoristiskt nästan jämt. Jag kan början skratta hejdlöst om jag ser ett gammalt par, deras rörelsemönster. Det är inte ett elakt skratt, utan det är ett skratt för att det är så underbart.

Inspiration från italiensk renässans

Madeleine Pyks uttryck är präglat av 1900-talets naivistiska och abstraherade formspråk, men tittar man noga, finner man tydliga kopplingar till både persiska och nordafrikanska mattor och till tidig renässanskonst och vissa senmedeltida uttryck. Teckningen står i centrum och figurerna, landskapet har tydliga konturer som skiljer dem från bakgrunden.

När Madeleine målar lyssnar hon gärna på renässanskompositören Palestrina.

– Jag inspireras av tidig renässanskonst och egyptisk konst. Tittar du på de tidiga renässansmålarna och sättet de gör berg, klippor och landskap på, så ser du att det är ganska reducerat.

Förenklingen och låta figurerna nästan flyga runt i bildrummet, utan centralperspektivets återgivning av rummet, är något hon också delar med persiska mattor och deras figurativa, intrikata mönster.

– Det är så att de första åren, när man var i krypåldern, då kröp man omkring på de där mattorna hemma och det är första inspirationen. Rum klädda med persiska mattor överallt.

Resa i fantasin

Livet har präglats av resor. Madeleine och Kri bodde ett par decennier i Nice och har vänner över hela Europa. Men Madeleine beskriver att hon numera tycker att det är besvärligt att packa väskan och ta sig till Sturup.

– Det går lika bra att stanna och sätta sig på mattan – på den här persiska mattan – och flyga iväg. 

Utställningen pågår 22/9-7/10.

 

Text: Ida Gudmundsson

 

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.