Tillbaka
2017-10-12 11:00:00

Nyfikenheten som drivkraft i MÅS kreativa universum

Vi möts på en parkering utanför ett till synes ordinärt garage i Halmstad. Det är sensommar och ett par månader kvar till dess att Stefan MÅS Persson ställer ut på Galleri Backlund. Innanför de gulmålade väggarna öppnar sig MÅS kreativa universum.

Genom takfönster kommer ljuset in och utanför fönstret mot trädgården syns grönskan. Den utflyttade malmöiten har tagit en paus i arbetet och visar runt.

I de tre rummen ryms maskiner och färger samt en växande samling målningar färdiga för att möta sin publik. Bortsett från en utställning 1995 – under den så kallade Novemberstormen då folk åkte skidor längs avenyn – är det MÅS andra utställning i Göteborg. 

– Galleri Viking hette galleriet och ingen kom; det var ingen som kunde ta sig dit, säger MÅS (initialer för Mats Åke Stefan) och ler åt den dråpliga situationen. Det var ingen höjdpunkt och det gick inte att köra därifrån heller.

De påföljande åren var det många som frågade honom när han skulle ställa ut i Göteborg. Det dröjde ända till 2015.

– Jag tänkte att jag känner ingen där, det måste ju vara någon som frågar mig om jag vill ställa ut. Så kom Lars Backlund och knackade på. Han var övertygande trevlig.

Utställningar i hela världen 

På andra håll har MÅS ställt ut flitigt de senaste decennierna. Han har haft ett 80-tal separatutställningar och deltagit i över 60 mässor över hela världen. Bara under 2017 har han ställt ut sin konst på konstmässor i Belgien, Sydkorea, England och Kina.

Men även om MÅS är van vid att ställa ut, finns ändå nervositeten där när verken lämnar ateljén för att möta betraktare i gallerilokaler.

– Det är nervöst, det är det ju alltid. I varje fall när man kommer till gallerier där man är själv. Det är annorlunda när man är flera stycken... på mässor och så.

Han tycker också om att komma till nya platser och visa sin konst.

– Det är alltid spännande. ”O det här har vi aldrig sett.. har du hållit på med det här länge?” Ja, det har jag. ”Jaha, var har du då vart någonstans?”. Och det kan ju vara att man kommer till Nyköping eller Eslöv eller… då kan man liksom tagga ner och känna att ”jag är inte så världsberömd som jag tror ibland”, säger MÅS och skrattar.

 

MÅS är en människa som har nära till skratt och samtidigt är hans ödmjukhet och varma personlighet påfallande. I hans blick finns en nyfikenhet och en lekfullhet som också avspeglas i hans konst. Att han har ett helt eget uttryck är tydligt och har man en gång sett hans verk, känner man ingen dem. Två spår kan skönjas i hans skapande: dels de utskurna världarna som får en att tänka på labyrintiska städer belägna på öar, dels verken sammansatta av mindre kvadratiska landskap som bildar ett slags lapptäcken.

Att börja om från början 

På olika konstskolor under 70-talet utforskade MÅS sitt eget uttryck och testade många olika stilar. När MÅS började ställa ut, var det olja på duk som gällde. Men när MÅS och hans fru flyttade till Halmstad 1983 och fick barn kort där efter, tog han beslutet att sluta med oljefärg.

– Då hade jag ingen ateljé utan målade inne i huset och då skulle barnen kunna få skador av lacknafta och terpentin, så jag började med akryl.

Att tvingas byta medium skulle för många kunnat vara begränsande, men MÅS såg det som en möjlighet att bryta ny mark.

– Jag tänkte att om jag ska börja från scratch så kan jag lika gärna börja med två färger som jag inte vet någonting om och valde då de två starkaste färgerna som jag kunde tänka mig: kadmiumorange och ultramarine. De är ju komplementfärger till varandra, så tillsammans så blir de väldigt vibrerande och blandar man dem så får man rätt så fina gråtoner som man kan jobba vidare med.

Världar utrustade med livbåtar

MÅS, som tidigare alltid målat på duk, bestämde sig även för att börja med ett annat underlag. Han som alltid tyckt om när det händer något i duken – som i Lucio Fontanas dukar med snitt och hål – började nu måla på masonit, vilket gav honom möjligheten att även såga och bestämma formen. Genom att såga ut sina motiv med sticksåg skapades också en skulptural 3D-effekt.

– Jag började med att leka med former, som inte var hus. Sen var det en utställning jag var med på och då hade jag börjat med kuber… och då tänkte jag att det här kan man göra om till rum, det är bara att göra en öppning och ett fönster.

På sikt utvecklades alltså dessa kuber till hela små världar som så småningom befolkades och kom att rymma plats för små båtar; båtar som MÅS kallar för livbåtar.

– Jag ser dem som en möjlighet att kunna åka mellan platserna. Du kan ta dig dit och du kan ta dig därifrån. Så att du inte är fast för evigt på den här lilla världen. Precis som stegar och trappor är båten ytterligare en möjlighet att förflytta sig. Sen om det är livräddare, det vet jag inte. Ibland kanske det är det. 

Båtarna fungerar enligt MÅS som en länk mellan alla hans verk. En tidig tanke var just att figurerna – eller måhända betraktaren – skulle kunna ta sig från en ö till en annan – eller mellan hans ”små världar” som han själv beskriver dem som. På så vis hänger alla verk ihop.

Men även om det är båtar som lägger an vid en brygga, nämner MÅS ingenting om att det är vatten vi färdas på. Bakgrunderna skiftar med placering; ofta fäster MÅS de utskurna världarna i en mörk låda, ibland placeras de direkt på väggen. Den befintliga väggen blir motivets bakgrund och samspelar på så vis med verket, samtidigt som verket kastar skuggor och bidrar till en djupverkan.

Metod med plats för lekfullhet

I MÅS arbete finns en tydlig metod och samtidigt utrymme för fantasi och påhittighet.

I ett första steg målas MDF-skivan i skiftande färger och därefter tecknas och målas motivet upp; vägar, väggar, båtar, stegar och fönster. Detta är den del då MÅS kreativitet och påhittighet får fritt spelrum. Nu utforskar han de små världarna medan de blir till och fyller dem med illusioner, ensamma vandrare, skeva vägar som blir till väggar och båtar som flyger i luften och kastar skuggor under sig. I detta skede är det lätt att bli uppslukad och glömma bort tiden.

De partier som sedan skall sågas ut, målas först svarta och sågas sedan ut när målningen är så gott som färdig. Därefter slipas och målas kanterna. Det är ett tidskrävande arbete och MÅS arbetar ofta sju dagar i veckan, från tidig morgon ibland långt in på kvällen – ofta för att han tycker att det är så roligt att han har svårt att slita sig.

Utan förlaga

Byggnaderna beskriver han som en slags teaterkulisser, förmodligen gjorda i trä, med en yta som påminner om sandsten och omöjliga att bygga i verkligheten.

– Jag har ju fått massa bilder från folk som rest runt i världen som sagt: ”Här måste du ha varit!”.

Även om MÅS förstår kopplingarna till befintliga platser, såsom kåkstäder i Brasilien eller övergivna byar i Italien, berättar han att någon konkret förebild i verkligheten inte finns.

– Jag tror inte att det hade varit kul liksom… då målar man av någonting som redan finns. Det roliga är ju att göra något som inte finns. När man överraskar sig själv, det är väl det allra bästa; det allra roligaste? 

Att göra något som inte redan finns och att göra saker på sitt eget sätt har följt med Stefan sedan länge.

– Jag har ju alltid velat göra sånt som ingen annan gör… av någon anledning. Även på konstskolan så skulle jag ju definitivt inte göra som andra. Så har det väl varit. Det finns jättemånga som gör fantastiska landskap – mycket, mycket bättre än vad jag gör – men inte på det sättet som jag gör det. Det finns det säkert också, men jag gör dem på ett lite annorlunda vis och det är väl det… det är ju kul om folk ser en bild och känner igen att det här måste vara MÅS. Det är liksom roligt.

Att förlora sig

Det är lätt att förlora sig i MÅS Perssons bildvärldar, att med blicken röra sig in i verket och promenera runt och upptäcka. Plötsligt blir vägen en vägg och innebörden har skiftat. Det är något trollbindande med att växlingar, att följa vägarna med blicken och leva sig in. Betraktaren blir en aktiv part. Stefan berättar om hur människor som förvärvat ett verk berättat att motivet plötsligt har ändrats för dem. 

Här spelar titlarna en viktig roll: De ska både ge en ingång, samtidigt som de inte ska styra betraktarens tolkning av verket. Därför håller MÅS titlarna väldigt öppna.

– En bild kan vara så öppen, men en titel bestämmer liksom mer vad det är du ser. Så på så sätt är det ju jättebra om man kan ha en titel som är ett ord och som är mångtydigt och som ger associationer åt alla håll. Eller att det finns en knorr, som förstärker någon lekfullhet i det.

Även om han lämnar det öppet för betraktaren att tolka finns det tillfällen då han kanske inte håller med. Det händer att MÅS får frågan om det är han själv i målningarna och det har till och med gått så långt att en utställningsbesökare hävdat att det är MÅS, även om han inte vet det själv.

– Jag skrattade så där lite undvikande och sa ”det är klart att det inte är jag”… men sen bär väl alla med sig någonting. Men att det skulle vara jag, det hade jag inte tänkt alls. Det är en symbolbild – för alla.

Text och foto: Ida Gudmundsson

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.