Tillbaka
2018-09-25 12:00:00

Åsa Eriksson – med längtan som drivkraft.

– Jag har tecknat, ritat och målat sedan jag var liten och alltid älskat det. Men det var först när jag började måla fritt och började se varthän måleriet leder mig, som det verkligen satte igång.


Vi är i Åsa Erikssons ateljé i Stockholm. Dörren står öppen och solen letar sig nedför de få trappstegen. På ett bord ligger hennes färgtuber och målarknivar och i rummet anas en doft av terpentin och oljefärg.

I Åsa Erikssons ateljé
I målningarna som står uppställda framträder naturen, liksom alltid i Åsas målningar. Staden är långt borta.
– Jag har tänkt på det många gånger: varför bor jag inte på landet, jag som älskar naturen. Men det är precis som att längtan blir så mycket större när jag är här, säger Åsa och tittar sig runt i ateljén.

Åsa Eriksson.
Några människor går förbi utanför och tittar in genom fönstret. En bil kör förbi och stadens brus gör sig påmint. framför Åsas måleri förflyttas vi. Åsa målar till varma sommardagar, ljumma vindar, milda höstdagar och ibland vårstormar, men motiven till trots är det på vintern som hon skapar lättast.
– Då är det min bästa period; hösten och vintern, när det börjar bli mörkt. Jag tycker att det är jätteskönt att stänga dörren och vara i den här världen som jag längtar efter. Det är längtan som är drivet; längtan som man har inom sig att hitta platser man vill vara i.

Det är längtan som är drivet;
längtan man har inom sig
att hitta platser man vill vara i.

 
Genom åren har många kallat Åsas konst och stil för impressionism och dragit paralleller till 1870- och 1880-talets fläckmåleri, då konstnärer revolutionerade måleriet genom att bygga upp motiven av en myriad av oregelbundna fläckar. Impressionisternas ambition var att avbilda verkligheten så sanningsenligt som möjligt, genom ett närmast optiskt registrerande av ljuset. Viljan att gestalta ljuset delar Åsa med impressionisterna, men när det kommer till angreppssätt är det snarare expressionismen som ligger nära Åsas konst, en konstriktning som tar avstamp i konstnärens inre och hennes uttrycksbehov.

Åsa Eriksson vid staffliet.
– När jag målar, målar jag fritt ur min fantasi, så det är mina egna bilder. Men jag hämtar inspiration från naturen; det är naturen som är den röda tråden.
 
Tittar man närmare på Åsas målningar ser man att de inte är målade med penslar, utan med målarknivar. De är kraftfulla och uttrycksfulla, med färg pålagd i många lager. Det blir tydligt när man ser Åsa arbeta att det ligger mycket kraft och rörelse bakom verken.

Åsa Eriksson i sin ateljé
Plötsligt tar Åsa ner en duk från ett staffli och lägger den på golvet. Hon ställer sig lutad över den och klickar ut färg direkt ur tuben, tar fram en målarkniv och drar ut den över duken. Hon berättar att hon ofta låter förtunnad färg rinna över duken, för att senare, när den torkat, komma på att hon ska vända på målningen, låta marken bli himmel och himlen vatten.
På några minuter har stämningen i målningen ändrats.
– Det är väldigt spännande. Det bästa är när jag överraskar mig själv, säger Åsa.
 
Läs mer om Åsa Eriksson här.

Text och foto: Ida Gudmundsson

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.