– Nu slutar jag måla, tänkte jag. Det här är ett tecken.

När jag besöker Mattias Sammekull har det gått två månader sedan översvämningen i hans ateljé. En meter vatten och lera täckte källarplanet i flervåningshuset i Malmö och ödelade både pågående verk och arbetsro.

Vi sitter i Mattias Sammekulls nyligen inrättade ateljé i vardagsrummet, några våningar upp i samma hus. På väggen vid fönstret i det ljusa, långsmala rummet, sitter ett väggfaststaffli och längs golvet står påbörjade målningar på rad. Gestalterna, som han kallar för de andra, känns igen från hans tidigare målningar. Deras egensinniga uttryck och karaktäristiska proportioner har blivit Mattias Sammekulls signum.

Vi samtalar om vikten att ha en plats att vara på, ett rum för sitt skapande och hur ödeläggelsen av ateljén påverkat honom. Mattias upptäckte även att han hade svårigheter att andas i de fuktiga lokalerna efter att de tömts. 

– Jag tänkte ju verkligen såhär att ”jag slutar”. Det gick ganska långt med den tanken, ”nu kan jag inte måla längre”. Fast det gick över efter ett tag.

Jag lever väldigt inrutat. Jag skriver och målar. Så går jag och tränar ibland. Och äter. Försöker ta hand om mig. Jag tycker om rutiner och är väldigt orolig när någonting rubbas. Det var nog det som gjorde att det var så svårt med översvämningen. Den tog ifrån mig någon slags trygghet. Vad gör jag nu? Jag är en sådan som går upp på morgonen och går dit ner och målar. Nu kan jag inte göra det. Vem är jag då?  Jag kanske är långsam, men det tar ett tag för mig att komma på att ”just det, jag kan ju faktiskt fortsätta måla…”. Mattias skrattar hjärtligt.

Back to basic

Jag går runt i det sparsamt möblerade rummet. På väggen hänger en abstrakt målning och på en pall vid fönstret ligger ett antal färgtuber. I en glasburk står några penslar.

– Det du ser här – det är det jag har behållit. Mattias pekar på de få föremålen vid fönstret som står uppradade mot väggen.

– Jag tänkte: Vad behöver jag egentligen för att förmedla det jag vill göra med färg? Jag behöver någonting att måla på. Jag behöver fem färgtuber… och ett par penslar.  That´s it.

Han berättar att han först tänkte att det skulle bli svårt att återgå till att måla i hemmet, vilket han gjorde tidigare i sin karriär. Att ständigt se de pågående verken kunde han uppleva som kvävande. Men så blev det inte den här gången, istället har det fungerat ganska bra.

– Men i framtiden ska jag väl försöka hitta en lokal igen. En bra lokal som inte kan översvämmas.

Metodiskt arbete

Mattias Sammekull lägger på ett par, tre lager akrylgesso för att släta ut den redan preparerade dukens struktur, innan han täcker duken med en imprimatura, dvs. ett lager oljefärg förtunnad med terpentin. Därefter utför han en kolteckning på duken. Figurerna tecknar han helt från fantasin, utan referenser utifrån.

Med en begränsad palett bestående av bara fyra färger: oxidsvart, gulockra, engelsk röd och titanvit blandas alla kulörer och valörer han behöver för att skapa hud, kläder, himmel och ögon. Dessa ögon som ger varelserna liv och som så starkt vittnar om närvaro. Målningen utförs sedan i flera tunna lager.

– Färgytan blir inte snygg när man bara har ett skikt – det blir inte samma kvalitet. Jag behöver två skikt färg minst.

Livet avspeglas i målningarna

Mattias har en utarbetad metod och det kan tyckas väldigt väl planerat, men det finns samtidigt utrymme för ändringar under vägens gång. Livets händelser smyger sig in och resulterar i en vissen blomma eller ändrade kulörer i himlen.

– Vid första anblick är målningen hoppfull, säger Mattias och sträcker ut handen mot den nästan färdiga målningen som går i svala toner.

– Det är lite saga över den och sagor är väl ofta ganska hoppfulla och glada. Den började med en helt annan inställning från min sida, men så hände det saker i mitt liv och då kände jag, med den målade figuren, att hon får hålla en vissen liten blomma – någonting som har dött. Det kunde ha varit ett brustet hjärta, men det blir så kitschigt, skrattar Mattias.

Att samtala med Mattias Sammekull innebär snabba kast mellan djupt allvar och stora skratt. Det går inte att ta miste på att han påverkas av det som sker runt omkring honom; i hans rumsliga omgivning och av relationer och möten. Vi samtalar om drivkraft, om känslor och vad det är han bär med sig in i konsten.

– Känslomässigt driven, det måste man väl vara. Jag tror inte att man kan ha ett intresse av att uttrycka sig om man inte är känslomässigt driven.; vad har man att förmedla då, om det inte är en känsla? Det måste vara gemensamt för alla kreativa människor, som poeter eller… kockar. 

Skapandet och mötet med betraktaren

Arbetet som konstnär innebär många timmars ensamt arbete och det är oftast först när målningen är färdig som den möter andra betraktare än konstnären själv.

– I skapandeprocessen är det ju så att jag levererar ett stycke monolog i färg på duk.  Och det går inte att ändra på. Inte min syn på det. Men det finns utrymme för tolkningar och även att ändra sig från dag till dag i hur man ser på en bild.  Det tycker jag är stort och det får jag höra mycket från personer som köpt mina målningar. Många gånger har jag målat en väldigt melankolisk bild som många uppfattar som en källa till glädje och vice versa.

Hur känns det?

– Jättekul. Att människor kan ha fel, det visste jag redan, men jag låter dem ha det, säger Mattias skämtsamt. Skrattet byts direkt till djup seriositet. 

– Nej, men det finns inte rätt och fel; konsten har väl så många ansikten som människor som tar del av den?  Man kan inte säga att man äger all rätt till tolkning. Det gör man inte.

Mötet med betraktare och köpare och även möjligheten att få se personer möte konstverken har påverkat Mattias syn på sin egen konst.

– Jag har fått bekräftat att jag kan göra detta. Det finns ett värde i det som jag själv har svårt att se, men jag förstår att andra gör det. Och jag accepterar det. Numera skäms jag inte när människor kontaktar mig och säger: ”du vi köpte den här målningen i London” – eller var det nu var. Förr kunde jag tänka, ”men nej vad pinsamt. Fick du betala för den? Nej förlåt”. Men de har fattat det beslutet, säger Mattias och ler.

Återbesök i ateljén

Innan vårt samtal är slut går vi ned till Mattias gamla ateljé. Där är ljust och avskalat.

I den gamla lokalen finns några äldre verk kvar, liksom lämnade. De utgör en skarp kontrast mot de vita plastslangarna som samlar upp fukten. Den bruna färgskalan vittnar om Mattias Sammekulls tidigare års influenser från Rembrandt och berättar samtidigt något om den resa han gjort, från barockens ljusdunkel och jordfärger till en renässansens klarhet och lyster i färgerna.

Samtidigt känns figurerna igen från Mattias samtida produktion. Det är inga realistiska återgivningar av människor, utan varelser sprungna ut Mattias fantasi. Men även om målningarna vittnar om en övergång från det mörka till det ljusa, betonar de samtidigt den existentiella kärna som utgör Mattias Sammekulls främsta egenskap: en förmåga att skapa närvaro hos en fiktiv varelse som tycks se både utåt och inåt.

Epilog

Några månader senare kommer Mattias Sammekull med en ny målning till galleriet: Den första. Han slår sig ned vid ett grafikskåp, lägger upp fyra färgklickar på en papptallrik och målar till en liten fågel som han har skissat på, på under tågresan från Malmö. Som han nämnde några månader tidigare är det inte så många saker som egentligen behövs; fyra färger, några penslar och något att måla på.

När jag står där bakom axeln och smygtittar ser det ut som att den målade figuren tittar rakt på honom, vilket jag också nämner.

– Just den tysta kommunikationen mellan mig själv och mina figurer är anledningen till att jag målar. Den är skälet, syftet och målet, säger Mattias och fortsätter måla.

Text och foto: Ida Gudmundsson