Att roa och oroa – om Bengt Nordenborgs konst
Efter många år är Bengt Nordenborg tillbaka med en utställning i Göteborg. En utställning som på flera sätt sammanfattar hans gärning som konstnär och humanist.
Utställning 21/3-5/4 2020
Vi sitter i Bengt Nordenborgs ateljé utanför Kungälv. Ljuset från takfönstret lyser upp staffliet och på andra sidan rummet öppnar stora fönster upp sig mot en bergvägg. Småfåglar virvlar runt och vindens styrka syns i bambubuskarnas rörelser.
– Jag hade inga högtflygande planer, säger Bengt, när vi sitter och tittar igenom gamla anteckningsblock och talar om lusten till bildskapande.
– Det kom efter hand.
I sex decennier har han visat sin konst och i den kommande utställningen på Galleri Backlund presenteras målningar och grafik från den senare delen av hans långa karriär. Med på utställningen kommer även ett antal tidigare verk att finnas, verk som vittnar om vad han lämnade bakom sig under en omvälvande period i början av 80-talet.
Två världar
Vi går ner till hans grafikverkstad där han förvarar sina målningar och litografier, samt bygger sina egna ramar. En målning med ett udda format fångar min uppmärksamhet. I Ekologisk dödsdans från 1977 möter vi en människokropp som balanserar på en lina över ett stup.
Bengt Nordenborg, Ekologisk dödsdans (1977). Olja på duk, 122 x 54 cm
Större delen av den knotiga kroppen är dold under ett lila, fladdrande skynke. Vilande på ryggpartiet finns en orange, konvex cirkel – likt en äggula – omgärdad av kvistar, på vilken ett ekorrhjul är monterat. Små nakna varelser klättrar inne i hjulet, likt gnagare. Efter en stunds betraktande framträder de tunna band som går mellan hjulet och människans smala handleder. Ekipaget rör sig från ett ovisst lummigt landskap till en klippavsats i rött. Målningen får en att tänka på Hieronymus Boschs (1450-1516) surrealistiska måleri. Den är detaljerad, spöklik och det långsmala formatet påminner om de långsmala dörrarna i ett altarskåp. I målningen Ett stänk av Amor ser vi en äldre man med grått skägg sitta och mata en duva. Hans former ger ett mjukt och varmt intryck; en spirande glädje och livslust. Två tematiskt mer väsensskilda verk är svåra att hitta, men olikheterna till trots finns det en röd tråd: berättandet. Det är omöjligt att inte ställa frågan – vad var det som formade dessa två skilda visioner?
Bengt Nordenborg, Ett stänk av Amor. Akryl på duk, 50 x 40 cm
Lusten att skapa
Bengt Nordenborg föddes 1938 i Skoghall på Hammarö i Karlstad. Som liten såg han sin pappa Torsten sitta i vardagsrummet och kopiera Zorn och Liljefors, noggrant antecknande att det var en kopia innan han sålde dem till sina kollegor på sågverket i Skoghall. Bengt tittade på och såg honom blanda oljefärger. Kanske visste han redan då att han själv en dag skulle göra detsamma, men att han då skulle skapa sina egna motiv. Som 14-åring fick Bengt arbete som springpojke på en herrekipering, men när hans far kom dit för att höra hur Bengt skötte sig fick han höra att de borde finna en annan syssla till honom. Bengt satt ständigt och tecknade. Torsten gick till chefen på Ljuskopia, en dekorationsateljé i Karlstad, och frågade om sonen kunde praktisera. De kommande åren lärde sig Bengt att dekorera skyltfönster, skriva vackert och göra draperingar. En viktig del av arbetet var att kombinera färger. Bengt fick snart fria händer och han trivdes med sitt yrke. Han inspirerades av de konstnärliga människor han mötte, bland annat de formgivare som kretsade kring Gunnar och Lisa Larsson. Extra starkt avtryck satte trombonisten och konstnären Per Fredriksson. Han berättade om hur det var i Göteborg; på Slöjdföreningens skola, nuvarande HDK, fick man teckna kroki efter nakenmodell.
– Ojojoj, tyckte jag, det var ju väldigt intressant. Så jag åkte ner med en rulle alster som jag hade gjort.
Bengt Nordenborg, Musbandet. Akryl på duk, 46 x 64 cm
På Slöjdföreningens skola
Fadern var nöjd med att Bengt antagits till slöjdskolan som skulle leda till ett ”redigt jobb” som reklamare. Men det blev inte riktigt som Bengt hade tänkt sig. Eleverna fick själva sitta modell – med kläderna på – och det visade sig att reklamarbete inte var något för Bengt och hans nya vän Becke Hinnersson. De bad rektorn Nils Henrik Mörk att instifta ett nytt program, en illustrationslinje och efter fyra år på ”Slöjdis” tog Bengt examen. Studierna avslutades med en klassresa runt om i Europa, där han för första gången mötte Pieter Brueghel den äldre (ca 1525-1569) och Hieronymus Boschs konst – ett detaljrikt, surrealistiskt, stundtals humoristiskt och vulgärt, berättande måleri.
– Jag var så imponerad av de gamla mästarna, men jag kunde inte måla och teckna så fint då, berättar Bengt.
Efter slöjdis
Men Bengt hade bestämt sig. Istället för att ta arbete som reklamare skulle han ge sig ut på ännu en resa och den här gången ägna sig helt åt sitt eget måleri. Därefter skulle han söka sig till Valands konstskola och en framtid som konstnär. I tre månader levde han på nyponsoppa, Hönökaka som han stal på sitt arbete på Pååls bageri och någon enstaka skiva prickigkorv som han ”undan för undan flyttade längre bak på smörgåsen”. Resan gick tillbaka till Spanien, som han besökt terminen innan. Här målade han av lokalbefolkningen och det sköna landskapet. Efter ett halvår återvände han till Göteborg, med en rulle målningar som gav honom tillträde till de studier han drömt om.
Bengt Nordenborg, Motivjägare. Akryl på duk, 80 x 65 cm.
Valand, velour och Vietnam
Tiden på Valand beskrivs som ljus, med humana, tillåtande lärare och ett roande sällskapsliv. Här utvecklade han sina kunskaper både inom grafik och måleri. Det var under sista året han började ställa ut sin konst, linoleumsnitt och så småningom även måleri. Efter Valand flyttade Bengt och hans lilla familj från Vadmansgatan ut till byn Eskilsby, utanför Landvetter. Hans hustru Anna-Lena hade fått arbete som lärare och i den gamla lärarbostaden gick Bengt runt i velourkläder och var hemmapappa och konstnär. Det var nu han hittade fram till ett berättande måleri, präglat av de rådande politiska stämningarna åren kring 1968, Vietnamrörelsen.
– Man sögs in i det där och var med på resan. Vi var väldigt anti-USA och jag gjorde elaka bilder.
Efter fyra år flyttade de till Kareby, platsen där de fortfarande bor. Akrylfärgerna hade nyligen introducerats i Sverige och Bengt, vars händer inte tålde terpentinet, lämnade oljemåleriet bakom sig. Bengt beskriver det som att det fanns en otäck känsla i hans tidigare verk; verken som tillkom innan den livsavgörande vändningen. Han har pratat om det som en brytpunkt, där han bestämde sig för att gå ifrån att oroa till att roa.
Konstens inverkan
– De köpte målningen för att ha i sällskapsrummet. Himmel och pannkaka, säger Bengt och börjar berätta om händelsen som kom att ändra hans syn på konsten och sitt eget skapande. Året var 1982 och Bengt hade gjort en stor målning föreställande en kvinna, fastbunden i en bur, vilken hängde över ett enormt öga – mannens öga. Längre bort stod en man på en pinne och tittade ut över världen. Målningen var typisk för Nordenborgs måleri under 70-talet och början av 80-talet, där politik och existentiella frågor gestaltades i ett surrealistiskt formspråk. Målningen köptes in till ett mentalsjukhus, som det kallades på den tiden. En dag fick Bengt ett telefonsamtal av den som köpt in verket, som berättade att en intagen suttit och tittat på Bengts målning och sedan gått och tagit livet av sig. Inköparen var eld och lågor när han skrattande sa: där ser du, sa han, vad konsten har för inverkan.
– Jag trodde inte det var sant. Han var glad för att han hade köpt den tavlan och att konst påverkar. Jag blev stum.
Händelsen präglade Bengt på djupet. Trots att det gått många decennier sedan händelsen, tåras hans ögon när han berättar om det.
Att roa istället för att oroa
Räddningen ut ur krisen kom från oväntat håll. Kort efter den fruktansvärda händelsen kom han i kontakt med TM – transcendental meditation.
– Jag hade ju gjort ganska elaka bilder, men när jag hade mediterat ett tag så vände det plötsligt. Då blev det rosagyllene, säger Bengt och skrattar. I målningarna och grafiken från den här tiden smyger sig sagan, kärleken och naturlyriken in. Människa och natur är i harmoni, till skillnad från i de tidigare skildringarna av vridna kroppar, miljöförstöring och kaos.
– Jag tänkte att det är bättre att måla fina bilder än att måla bilder som folk får ångest av. För det upplevde jag det som att de fick. Jag fick styra om huvudet och låta bli att göra saker som kunde föra med sig såna eländiga saker. Så sen så blev det lite mjukare och faktiskt roligare. Men det är klart, ett och annat har väl slunkit i mellan som har varit kontroversiellt…
Bengt Nordenborg, Samlaren. Akryl på duk, 112 x 82 cm
Till försvar för den lyckliga bilden
Genom konsthistorien har de allvarsamma motiven ofta haft högre status än de humoristiska, liksom inom teatern där tragedin ges större vikt än den folkliga farsen. I den svenska konsthistorien har detta återkommit. Poeten Gunnar Ekelöf ryckte ut till Göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs försvar efter att kritiker menat att hans färgstarka, lyckliga måleri saknade djup. Gunnar Ekelöf försvarade då Ragnar Sandbergs konst och menade att lyckan visst inte behövde vara ytlig och banal, tvärtom. I Bengt Nordenborgs konst möter vi humor, värme och underfundighet; det som för oss samman. Bengt ser på världen med en kärleksfull blick och pekar ut skönheten och de små glädjeämnena för oss. Jag frågar honom hur han själv skulle beskriva sin konst.
– Det är berättande bilder. Det trivs jag med att skapa. Då är jag i en annan värld.
Text: Ida Gudmundsson