Det står en familj i ett grönt, frodigt landskap. De bär likadana kostymer och deras ansikten är gömda bakom masker. Den dolda människan har blivit något av ett signum för Malin Griffiths. I klara färger skapar hon iscensatta foton av sin familj, foton som dröjer sig kvar i betraktaren.
 
Utställningen pågår 27 aug-11 sep 2022

Det blåser från havet och regnet hänger i luften. Malin Griffiths möter mig utanför Bildverkstan vid Klippan i Majorna. Hon delar sin tid mellan lokalerna här och ateljén hemma i Kungsbacka. 

Malin Malin Griffiths på Bildverkstan i Göteborg.

Hon visar mig in och vi rör oss uppför trapporna, in till de stora ljusa rummen i fil. Här finns redskap för bearbetning och tryckning av bilder och när vi passerar arbetar flera personer med den stora bläckstråleskrivaren. Vi går vidare till ett rum i skugga. Strax utanför fönstret fladdrar ett träds lövverk. Här arbetar Malin Griffiths främst med redigering och efterarbete och det är här hon trycker sina foton till utställningar hon har på museer och konsthallar.

– I mitt lilla ateljérum är det helt galet. Jag samlar på olika saker och samlandet pågår hela tiden. Jag går ut med hundarna och hittar ett rostigt cykelhjul eller en pinne. Där och då vet jag inte vad jag ska använda det till, men därefter sätter tankarna igång.
Hon samlar också på platser som hon återvänder till när hon vet varför de slagit an något hos henne. Ett igenbommat omklädningsrum i vackert ljus kan visa sig vara alldeles nödvändigt för att förstå en händelse i vardagen.

Fifteen (A sense of belonging) Ur Dogwalk. Fotografi, 90 x 60 cm

Hennes pågående bildserie Dogwalk har fått namn efter dessa upptäcktsfärder. Sedan snart tio år har fotandet varit ett sätt för Malin Griffiths att förstå sitt eget sammanhang - hennes sätt att hantera livet på är att iscensätta bilder där platser, väder och föremål utgör symboler för tankar och händelser.
 
Att gestalta livet
Att fotandet blev en så stor del av hennes liv var något av en slump. Efter att ha arbetat som fritidspedagog i grundskolan i 15 år ville hon prova på något nytt. Hon hade själv fått barn och att befinna sig i skolans värld upplevde hon då som stökigt. Hon sökte in till en fotokurs på Art College och trodde initialt att hon ville bli bebis- och bröllopsfotograf. Men efter en kvällskurs i gestaltande fotografi öppnades hennes ögon för det som kom att bli hennes egen riktning; här introducerades hon för iscensatt fotografi och fastnade för möjligheterna att kommunicera tankar och känslor visuellt.
– Jag valde direkt att gå en ettårig fotografutbildning där man provar alla tekniker och medium man kan tänka sig inom fotografi, men jag höll fast vid det iscensatta.
Vägen var given. Efter att därefter ha kommit in på Valand kom hon i kontakt med foton av amerikanen Ralph Eugene Meatyard(1925-1972), en optiker som fotat sin familj i knasiga halloweenmasker.
– Det blev tydligt att jag intresserade mig för kroppen - när man tar bort det som ögonen ofta dras till i första hand, som mimiken och blicken.
Under hela utbildningen använde hon uteslutande sin analoga Hasselbladkamera.
 
Den värsta dagen
Jag såg Malin Griffiths verk första gången 2013 på Hasselblads center i utställningen Ny Nordisk fotografi, en jurybedömd utställning med deltagare från olika länder. Malin hade med bilder ur sin serie Woods, där två barn iklädda masker av vuxna människor, står ute i en skog. Bilden gav mig en både kuslig och vederkvickande känsla.

Woods, 2013.

Under utställningen utsågs en vinnare av Victorstipendiet.
–Det där var min bästa och min värsta dag, berättar hon. Hon sökte in utan några tankar på att ha någon chans att vare sig komma med i uttagningen eller att vinna det ärofyllda Victorsstipendiet. Vinsten var en mastersutbildning i England.
–Jag trodde ju aldrig att jag skulle komma med, så när jag vann var det en chock. Jag hade inte så många dagar på mig att bestämma mig och efter lite research insåg jag att jag inte kunde ta emot priset. Jag kunde inte ta med familjen och flytta till ett annat land.
 
Konsekvensen blev att priset frös inne. Griffiths beskriver skammen hon kände över att inte visa nog tacksamhet och ta emot det fina priset samt sorgen över att inte kunna tacka ja.
– Sen fick jag ju ha fyra jobb och ta studielån för att istället göra min master i Göteborg, men samtidigt så kändes det så rätt. Men det var ändå någonting som öppnade en dörr för mig att vara med på Ny Nordisk fotografi och något jag känner tacksamhet för än idag.
 
Maskerna
Under studietiden fortsatte hon att utforska maskens möjligheter, den dolda blicken och det förtäckta ansiktet.
– Masker har alltid intresserat mig och jag har tänkt mycket på varför jag är så fascinerad av när man döljer blicken och ansiktet.
Hon beskriver att hon alltid intresserat sig för att läsa människors psykologiska spel och försökt förstå människan bakom ansiktet – som hon menar också är en mask. Men det var en specifik händelse som satte djupa spår i henne och som så småningom fick henne att använda sig av masken konstnärligt.

Holding the mask. Fotografi, 40 x 30 cm

– Jag var med om ett postrån för snart 20 år sedan. Jag var på Axel Dahlströms torg och det kom in rånare iklädda balaclavas och en höll en kpist mot min rygg. Det var en skräckupplevelse. Kroppsspråket – det som fanns kvar när man tog bort blick och ansikte –blev så oerhört mycket mer skrämmande och det har lämnat spår i mig; hur personer rör sig, kroppsspråk och hållning. Jag gjorde någon slags tolkning av rånsituationen med min man när jag gick den förberedande utbildningen. Då hade han en nylonstrumpa över sitt ansikte.
 
Senare gick hon över till att skapa masker i silikon. Gjutformen skapas av alginat som hon täcker personens ansikte med.
– Det är en ganska obehaglig process. Det är bara näsborrarna som inte täcks och man måste verkligen lita på den som gör masken för det kan vara svårt att andas.
Det kan ta upp emot en kvart innan gjutformen stelnat, vilket tvingar personen att slappna av.
– Du kan inte hålla ett leende i en kvart så att det blir naturligt. Dessutom speglar du dig inte i någon, så den gjutna masken blir ett ansikte som du aldrig har sett av dig själv - det blir det demaskerade ansiktet. Det är enda gången man kan se sig själv utan att man speglar sig i ett sammanhang.
 

On Holiday As Each Other. Ur Dogwalk. Fotografi, 90 x 60 cm

Begränsningarnas möjligheter
I Malin Griffiths bildvärld befinner vi oss oftast i utomhusmiljö. Hon fotar utan blixt i naturligt ljus. Men efter att ha fotat analogt under hela studietiden arbetar hon nu främst digitalt.
– Jag har en Nikon D850 med ett fast ljusstarkt normalobjektiv och ett makroobjektiv som jag använder extremt sällan, samt ett jättebra stativ och en reflexskärm. Jag vill inte ens ha mer.
 
Begräsningarna gör henne kreativ, menar hon och genom att föra samman upp till tre bilder i varje verk, får hon den känsla hon vill ha.
– Därför kan det kan komma en ljuskälla som inte känns naturlig i någon bild och i andra kan perspektivet kan vara förskjutet. Men då är det med mening - huset ska se som att det håller på att ramla framåt, jag strävar inte efter att det ska se ut som huset är.
Bildernas komposition och avståndet till subjekten styrs till viss del av den tekniska utrustningens begränsningar.
– Det är därför mina bilder blir lite från samma avstånd och man kan känna igen dem så. Oftast så placerar jag saker i mitten och ibland finns det en vits med att bilderna är höga och att människorna är små, men det är oftast symboliska mer än estetiska skäl till det. 

Self-portrait with my Brothers Car. Ur Dogwalk. Fotografi, 90 x 60 cm

– Och allting är oftast lika skarpt, jag jobbar inte så mycket med skärpedjup, utan det kan ju vara störigt för ögat, men för mig är miljön och subjektet lika viktiga i bilden. I serien Dogwalk har jag med flit gjort subjektet väldigt litet, i förhållande till miljön och att allting är lika skarpt. På så vis ger jag allting samma värde. Genom att zooma ut från människan vill jag visa på att människan är del i ett mycket större sammanhang, än bara sitt eget inre.
 
Symboliska världar
Både miljöerna och maskerna uttrycker tankar om människans existens. I vilda skogar och i hårt tuktade parkmiljöer, som Tjolöholms slott, låter hon människans urval och arrangemang blir en symbol för mänskligheten själv. Arkitektur får i hennes verk gestalta fasaden, dess utsida och dolda insida. Samtliga platser är symboliska och gömmer i sig symboler. Maskerna blir ett sätt att uttrycka sig kring roller och identitet, förändring och förvandling och frågor kring föräldraskap och vuxenblivande. De slutgiltigafotografierna blir ett tidsdokument och maskerna sparas.

Malin Griffiths.

Vi talar om vikten av det existentiella samtalet och händelserna som formar och skakar om ens liv, när allt till synes tickar på som vanligt. Det är det som förevigas i hennes bildvärld, liksom maskerna hon gjutit i tio års tid och sparat, och som vittnar om ett tio år yngre jag.
– De sitter ju kvar som en årsring. Jag älskar den här Tranströmer-dikten…

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
 
Text: Ida Gudmundsson