0 Produkter
0 kr
Tillbaka
2021-10-30 12:00:00

Bland blommor och byggnader – Om Ian Rusth

Ian Rusth är aktuell med en utställning på Galleri Backlund. Jag träffar honom i hans hus i Majorna för ett samtal om rivningskåkar, ramar och blommor.

– Har du boken? Frågar han mig när jag undrar om jag kan få intervjua honom. Det mesta står där, menar han. Han har tröttnat på att återge sin historia. Det är så många som genom åren frågat hur allt började, om hans väg från uppväxten i Trollhättan till att bli en erkänd göteborgskonstnär och om alla utställningar i olika länder. Nu får målningarna tala för sig själva. De har blivit närmast ikoniska. De starka färgerna och pastosa måleriet förflyttar en från en föränderlig värld till en bildvärld som är både trygg och vitaliserande.
Vi bokar trots allt in ett möte en eftermiddag i slutet av september.

Ians hus från 1891 i Majorna.

Ett älskat, gammalt hus

Vid slutet av en väg i Majorna bor han, konstnären Ian Rusth. Huset från 1891 tycks sprunget ur en av hans målningar. Ett litet torn skjuter upp från det ärggröna, bandtäckta plåttaket och spirorna på dess topp ger huset en medeltida känsla. De spröjsade fönsterbågarna är rödmålade och kontrasterar mot den vita träfasaden med smäckra, smala lock. Huset är präglat av snickarglädje.

Vid trägrinden tar asfalten slut och när jag går in på tomten omgiven av syrenbuskar är det som om jag lämnade staden bakom mig. Trädgården är prunkande och vid entrén har vinrankorna klättrat sig högt upp i träden. Lite längre in finns ett lusthus och en lekstuga i två våningar. Det är som om denna plats glömts kvar från en svunnen tid. 

Ians trädgård är lummig och ramar in det vita trähuset.

Ian möter mig iklädd jeans och sin klassiska rödvitrandiga tröja. Han berättar att han fick köpa huset av en gammal dam.
– Byggmästaren som skulle köpa det sa ”Vi river skiten!” Tror du att han fick köpa hennes barndomshem som hon bott i hela sitt liv? frågar han retoriskt.
– Det far jag som fick köpa det, berättar han och ler.

Han berättar om hur han underhåller det, hur han tar hand om alla fönster och sköter om fasaden. Att han håller av sitt hus går inte att ta miste på. Här har han bott i snart trettio år. Bottenplanet hyr han ut, på första våningen bor han och på vinden finns hans ateljé. Det är ett riktigt villa villerkulla–hus med små skrymslen och vrår och med spår från olika tider och människor som huserat här.
Vi går in genom ytterdörren och går upp för den smala trappan. I den mörka ateljén sitter gamla utställningsaffischer uppe, liksom konst av Ian själv och hans vänner. Bordet vid fönstret är belamrat med redskap och färg och på staffliet står en målning som snart är klar. 

Ian i ateljén med en målning som snart är färdig.

Listerna och spåren
Längre in finns spår efter en kakelugn och kokvrå, minnen från tiden då en familj bodde här. Det förgångna är inkorporerat i samtiden, liksom trädets årsringar. På golvet ligger virke och lister och mitt i rummet står en snickarbänk. Det är här han gör sina ramar.
– Alla de här kommer från rivningskåkar, berättar Ian och sveper med handen över de olika typerna av lister.

På vinden har Ian sin ateljé och verkstad.

Jag frågar honom vad han tycker om att husen revs.
– Förjävligt. En sorg. Jag älskar ju gamla hus. Alla gamla kakelugnar… säga han eftertänksamt.
Jag drar mig till minnes hans interiörmålningar och tänker att några av alla dess kakelugnar säkert finns gestaltade där, liksom husen själva. Ians måleri präglas av en koloristisk charm där kakelugnar, skeva hus och blommor är återkommande motiv. Liksom ramarna har de blivit karaktäristiska för hans konst.

Ians eget foto från en rivningskåk i Linnéstaden (och ja, fotot är lite suddigt).

– Man kan säga att jag var tidig återvinnare. Redan långt innan min första utställning gjorde jag mina första ramar av rivningsvirke.
Ian öppnar en låda i skrivbordet. Bland foton från utställningar i London och Danmark ligger bilder från när han och vänner står och river lister i ståtliga rum med stuckaturer och kakelugnar.
– Här är inifrån ett av husen på Linnégatan. Ser du vilka fina rum? Bröstpanel och grejer. Här är ju till och med jag på bild, när jag river.

Det vänstra fotot visar Ian när han för några decennier sedan rev lister i en rivningskåk. Den högra visar honom i nutid med samma lister i förrådet.

Det rivna
Vi går vidare in i nästa rum. Han ska visa var han förvarar resten av listerna.
– Här är en del av det.
Ian och pekar på två långa förråd.
– Sen har jag tre vedbodar knökfulla. 

De olika listerna vittnar om olika tider och stilar.
– Ju äldre husen är, desto bredare är de ofta listerna – och tyngre. Det jävliga är att det är så mycket olika profiler. Det tar tid att passa ihop dem. Här ligger det sista från Palacegatan. Där ligger gamla köksluckor från Värmlandsgatan och här ligger Bangatan, berättar Ian. 

Listerna ger ramarna olika karaktär.

För 30-40 år sedan vara det oftast bara att ge dem som arbetade med rivningen en låda öl, så kunde han arbeta i ro. Sen kom husockupanterna och husen låstet. Då blev det svårare att komma in.
– De rev ett hus på Skeppsbron. Det var tomt i hela kvarteret och jag hade fått en nyckel av en kompis som jobbade hos dem som ägde det. Det satt en gubbe kvar, han hade varit vaktmästare där och han kunde inte ta in att de skulle riva huset. Vi var där första maj och hämtade och gubbjäveln blev sur förstås. Han satt och söp och försökte slåss. Sen låste han och vi kom inte ut med grejerna. Vi fick ringa polisen. Det var sorgligt. Stackars mannen som inte ville acceptera att det skulle rivas. 

Jag frågar Ian om han kunde förstå mannen.

– Ja det tror fan det. Men det hjälpte ju inte. Huset skulle ju bort. Men det var bara bra att vi sparade lite av det iallafall. 

Målade hus

I ett rum innanför ateljén har han sina färdiga målningar som står och väntar på utställningar i Stockholm, Köpenhamn och Göteborg.

– Det var en varvsarbetare som hade ett rum här förr, berättar han när vi går in.

I många av av målningarna förekommer hus. Det är sneda hus, hus med tegel och hus med snickarglädje. Ofta är de flankerade av träd. Bakgrunderna utgörs av guldgrunder som med ett rutmönster skapat av penseldrag får mig att tänka på gamla blyinfattade fönster. Jag frågar varför han målar hus.

Ian Rusth, Isbad. Olja och bladguld på pannå.

– Jag älskar ju gamla hus, det har jag alltid gjort. Så det föll sig ganska naturligt att måla dem. Jag gjorde en kåk och så tyckte jag om det. Sen har det bara rullat på. Så jag är ju rätt person att bo här. Och så älskar jag ju blommor och trädgård, så det är ännu bättre, säger Ian och ler. Vi lämnar ateljén och går ner för trappan igen.

I trädgården

– Vet du vad det här är? frågar Ian och visar mig en hög buske med skira blad längst bort i trädgården.

Jag känner igen den, jag köpte själv en hybridkejsarolvon förra året, berättar jag.

– En gång för 40 år sedan var jag olyckligt kär. Det var november och det regnade och jag gick i trenchcoat och smågrät i stan. Så fick jag plötsligt syn på en buske som blommade utanför Domkyrkan. Den doftade ljuvligt. Sedan bestämde jag mig för att köpa egna.

 – Jag visste att jag skulle ha en lanternin, berättar Ian och visar byggnadsdetaljen som möjliggör ljusinsläppet från taket.

Vi passerar lusthuset som han byggde en regnig sommar när han fick nog av att sitta inomhus och vi går fram till hans länga med vedbodar. Här förvarar han ännu fler lister. De blir som vittnen till alla gamla kåkar som försvann i de stora rivningsvågorna under andra halvan av 1900-talet. Här finns även skåpsluckor och andra föremål.
– Här är en säng jag gjorde av gamla dörrar 1974. Det var först en dubbelsäng, sen kortade jag ner den till en och tjugo när jag skilde mig.

Vi går förbi plommonträd, potatisland, klätterväxter och trädgårdsland med tagetes, vallmo, zinnia och anemoner.

– Jag har alltid älskat att odla, det har jag gjort hela mitt liv, berättar Ian.

Ian älskar blommor.

Jag frågar om hans kärlek till blommor.

– Jag har alltid älskat blommor. När jag var liten bodde vi under en period på landet och då var det mycket liljekonvaljer och gullvivor. När jag var så där sex sju år åkte jag till badet med mamma och pappa då växte det blåklint överallt. Det var innan de började bespruta åkrarna. Då stannade vi och plockade blommor på vägen hem.

Ian bär ut målningar som ska till Galleri Backlund.

Syntesen
Innan jag går hem får jag en bukett blommor som Ian plockat till mig i förväg. När jag lämnar honom och hans hus bakom mig, tänker jag att det Ian målar förevigar det han älskar mest. Han ser skönheten i en liten blomma och tar sig tid att lukta på en ros; han vårdar sitt hus och är varsam med varje fönster. Det slår mig att Ians målningar är en syntes av allt han finner vackert: kakelugnar, gamla hus, blommor och träd. Däribland finns finns Ian själv, symboliserad av en hund – som en gäst som iakttar.

TEXT OCH FOTO: Ida Gudmundsson 

 

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.