0 Produkter
0 kr
Tillbaka
2021-09-24 07:00:00

Bland klippor, hav och fjäll – möte med konstnären Ulla Ohlson

I en tillbyggd timmerstuga utanför Falkenberg har göteborgsbaserade konstnären Ulla Ohlson sitt paradis. Med havet framför sig och berget i ryggen skapar hon akvareller som pulserar av färg och ljus.

– Från början var det en kornlada, berättar Ulla och visar mig sommarhuset vars timmerstomme flyttades hit av en tidigare ägare. Ulla föll för huset som, liksom hon själv, har sina rötter i Dalarna och hon föll för det vidsträckta havet och dess klippor.

Ett par decennier senare blev den här platsen hennes bas under pandemin.

– Jag hade planerade utställningar i Sverige, England och Frankrike, men allt ställdes in i och med corona, berättar Ulla.
Tomten fortsätter upp på berget bakom huset och är täckt av tall och lövträd i olika åldrar. Med huset snett nedanför oss slår vi oss ned under en oxel och blickar ut över havet.

Fjäll och hav
Ulla berättar att hon under pandemin vistats utomhus mer än vanligt – med vänner och familj och på egen hand.

– Naturen är ett gott rum att vara i. Oavsett om det är skogsrummet, fjällandskapet eller att vistas vid havet. 

Jag frågar Ulla vad dessa rum gör med henne – vad som sker när hon byter staden mot landet – och hon svarar eftertänksamt. 

– Jag kommer till ro på något vis. Det ger mer tid och möjlighet till kontemplation än vad jag har i stan.

Genom löpturer och promenader rör hon sig i landskapet och tar in naturens skiftningar.

– Under pandemitiden har jag haft möjlighet att följa ljusförändringar, årstidsväxlingar och väderomställningar vid en och samma klippa och strand. Det har jag även gjort hemma – som jag fortfarande kallar Dalarna – där jag studerat de blåtoner som är där; blånade berg och blå sjöar. 

"de bohusländska klipporna blev mina fjäll,
förflyttade till vattnet." 

Ulla talar varmt om sina uppväxtfjäll i Grövelsjön och jag frågar henne om det finns spår av fjällen i hennes måleri.

– Om de inte är direkt synliga så finns de där indirekt. Det som hände när jag flyttade från fjället ner till Göteborg var att de bohusländska klipporna blev mina fjäll, förflyttade till vattnet. Upplevelsen att se klipporna som till synes står på eller i havet ger samma känsla som att uppleva fjället som står med foten i myren.

Ulla arbetar ofta i stora format.

Jag frågar Ulla vad det är med berget som kommit att fängsla henne så.

– Det ligger där, mäktigt och tryggt. Det är samma med klipporna. Varför utforskar jag dem? Jo, de är både mäktiga och trygga och otroligt varierande.
Det är klipporna som blivit Ulla Ohlsons signum. Både gestaltade i måleri och i konstglas.

Venetia

I ateljén
Vi går in i huset och upp till andra våningen. I ateljén strömmar ljuset in både från takfönster och genom de stora fönstren som vetter ut mot havet.
– Oavsett om det regnar eller är fint väder har naturljuset väldigt stor betydelse för mig i måleriet. Jag målar i naturljus så mycket som möjligt, berättar Ulla.
På ett bord ligger hennes färger och penslar. 

Färger och penslar.

– Oavsett storlek på pappret använder jag bara tre storlekar på penslar, ibland kan jag ha en fjärde, tunn spetsig pensel till detaljer.

Utöver dessa använder hon en så kallad moddlare, en bred, platt pensel, för att blöta upp pappret med.

– För många år sedan arbetade jag ju närmast fotografiskt och det är det nog ingen som kan tro idag. Det har blivit mer och mer gestaltande av stämningar i stunden. 

Hon bygger upp sina målningar genom kontraster i kulörer och valörer, ofta över tid.

– Jag är ingen snabb målare. För att få den här kontrastverkan både i ljus och i färg, så måste jag vänta och jobba i många lager, både vått i vått och vått på torrt.

De större akvarellerna har ibland tagit flera månader och vissa upp till ett halvår. 

– Det här flödiga, när man använder mycket vatten för att få fram de olika pigmentkaraktärerna, kräver verkligen att man väntar och har tålamod. Det är väl min största utmaning fortfarande.

Ulla bland målningarna i ateljén.

Det rika akvarellmåleriet
Det var akvarellmålaren Arne Isacsson som lärde henne vikten av att använda rikligt med vatten för att frigöra pigmenten och den insikten har präglat Ulla Ohlson. För trettio år sedan lämnade Ulla oljemåleriet och hänfördes av akvarellens möjligheter. Så mycket att hon tillsammans med bland andra Arne Isacsson grundade Nordiska akvarellsällskapet. Nu skiftar hennes måleri från dis till svärta och det finns en stor spännvidd i stämningar.

Ulla tar fram olika målningar och ställer upp dem runt väggarna. Vissa målningar är upplösta och disiga, medan andra är klarare och mer kontrastfyllda i kulörerna. 

Klipporna är fortfarande varma. Akvarell på duk, 100 x 120 cm.

– Där är det verkligen skarpt juliljus, säger Ulla och pekar på en färgstark målning och fortsätter:
– Det är eftermiddagsljus och du har börjat få den här värmen. Här är det inte snack om att det är någon dimma. 

I högsommarmålningarna finns det en mer obruten koloristisk flödighet, medan vintermålningarna är mer grafiska. Vi tittar på vintermålningarna. Svärtan är tät och de ockrafärgade stråken lyser som guld.

– De här målade jag när februariisen fortfarande låg på klipporna och började smälta. Då blir det den här gula isen. Klipporna var så mörka och med hjälp av isen så fick de ett häftig uttryck som jag ville försöka gestalta. Då kändes det rätt att göra dem grafiska och inte så där måleriskt svulstiga som andra klippor jag har.
Något som slår mig när jag ser Ullas målningar är att där det är som mörkast är det också som ljusast. Ofta lämnar hon kvar lite av papprets vithet som får spränga fram, vilket får svärtan att tyckas än mörkare. Det är bombastiskt och samtidigt stillsamt att stå framför målningarna, som att stå framför ett landskap.

– Jag får stora känslor när jag står inför sådana naturupplevelser, berättar Ulla.

Det är dessa känslor hon sedan förmedlar på ett direkt och självklart sätt. 

Ryggen fri. Akvaryl på papper, 92 x 90 cm

En bred repertoar
När jag ser mig om i ateljén är det tydligt för mig att Ulla verkligen har bedrivit noggranna studier. Hon kan sina klippor. Hon känner deras färger och former och vet hur de känns: om de är skrovliga eller släta, brutna av livslinjer eller inte. Det bor en naturdyrkan i Ullas väsen och en ständig längtan till naturen som gestaltas i hennes verk. 

Samtidigt har hon förmågan att få det att se så lätt ut. Men bakom det till synes enkla finns åratal av förfining. Efter att noggrant ha betraktat målningarna är det svårt att förstå hur hon gått till väga. Här finns en bred reportrar av tekniker och otaliga pigment. Här finns de stora svepande dragen, pigmentansamlingarna i kanterna och torra inslag som skapar både en sprödhet och något hårt. Efter att ha studerat hennes måleri konstaterar jag högt: det skulle vara svårt att kopiera din konst.

– Det tar jag som en komplimang, säger Ulla och ler.

Vid kustlinjen
Vi lämnar ateljén för att ta oss ut i naturens rum. Ulla har skissblocket i ena handen när vi promenerar ned mot havet över en blommande äng. Septembersolen lyser starkt mot oss och havet glittrar. 

– Jag utgår ju från verkliga platser i naturen. Ibland blir det abstraherat, men det finns alltid några huvudlinjer kvar. Jag har nästan alltid skissblocket med mig och drar upp huvudlinjer och ibland, om jag känner att jag är i ro, så kan jag sätta mig ner och göra mer genomarbetade skisser. Jag har alltid med mig linjerna in till ateljén. 

Ulla Ohlson tecknar vid havet.

Hon stannar till och börjar teckna, elegant och flyhänt. Genom hennes teckning ser jag vad hon ser och jag följer klippans olika linjer, tar in dess tyngd och mjukhet. Ulla Ohlson är en klippornas uttolkare och spegel och hennes måleri ger oss chansen att betrakta hur det flyktiga ljuset möter det eviga berget, filtrerat genom en kärleksfull och passionerad blick.

TEXT OCH FOTO: Ida Gudmundsson

 

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.