Årets första utställning på Galleri Backlund presenterar erfarenheter från skilda kontinenter. I fokus står den mänskliga upplevelsen av existensen och den flytande gränsen mellan det konkreta och det abstrakta.

Utställning 25/1–9/2 

När två konstnärers bildvärldar förs samman uppstår alltid någon form av dialog. Om dialogen blir givande eller inte kommer an på verkens natur och hur de presenteras. När Johannes Nielsens bronsskulpturer möter Arthur Ragnarssons bilder i akryl och grafit, sker en fördjupning av dessa båda världar.

Utanför den fysiska formen

Johannes Nielsen är född och uppvuxen i Falkenberg, men bor i Beijing, Kina. I hans konst ställs vi inför mänskliga gestalter och hästar; mer eller mindre frigjorda från verkligheten och i varierande grad av förstörelse. 
– Jag har alltid fascinerats av kroppen, både som en yttre form och som ett inre väsen.

^{Johannes Nielsen, The Edge of Silence ll. Brons, 47 x15 x 11 cm}

Johannes beskriver hur upplevelsen av den egna kroppen sker på två plan, genom sinnena då ögonen är öppna och i den konturlösa föreställningen om den, då ögonen sluts.
– När jag skulpterar är jag inspirerad från erfarenheter av min kropp då mina ögon är slutna. Resultaten är små ögonblick, en insikt om vem jag är både inom och utanför min fysiska form. Jag vill på något sätt fånga den förnimmelsen och skulptera det till en fast form.

Vidskepelse och myter

I Arthur Ragnarssons schamanistiska konst förs urtida sägner och naturkrafter in i samtiden. Arthur Ragnarsson växte upp i fiskarbyn Siglufjörður på Islands nordkust och erfarenheten av livet som sjöman finns närvarande i hans abstrakta bildkonst. I hans konst ryms verkligheten och vidskepelsen, liksom  dåtiden och nutiden.

– Myter och vidskepelse är lika sammanflätad med verkligheten nu som förr, berättar Arthur.
I hans bilder, uppbyggda av akryl, kol och grafit, lämnas vi att tolka själva. Men titlarna leder oss in mot sägner, gastar och färder på havet.

^{Arthur Ragnarsson, Babordsjävlar. 80 x 100 cm}

– I myten tycks mycket av vår tid sammanfogas till något helt. Det finns en förbindelse med något större, utanför oss själva. Kanske med andra människor och deras erfarenheter.

Text: Ida Gudmundsson