Utställning 18 mars - 2 april.

Jag träffar Carl Bjerkås en grå och kylig januaridag. Det för honom berömda ljuset gömmer sig bakom ett allomslutande molntäcke, bara små strimmor sipprar fram. I hans ateljé möts man åter av värmen, av ljuset som i sina bästa stunder slår gator av guld i hamnens stilla vatten. Människor som går längst gator de gått oräkneliga gånger, fångas av Carls varsamma blick, där det vackra i det vardagliga får komma fram. Ateljén som så länge varit Carls borg, ska snart utrymmas. Framtiden är oviss.

- Helt otroligt nog har jag varit här i 30 år nu, 30 år på den här gården. Jag är här och målar sju dagar i veckan, går hit som en gammal häst till stallet, säger Carl och fortsätter:

- Men det ska bli ganska skönt att hitta något annat, i Majorna, Linné eller Masthugget, någonstans närmare där jag bor.

Inför den kommande utställningen har Carl jobbat i närmare tre år. Vi ser spåren av detta idoga arbete i form av skisser spridda runtom ateljén; ett bibliotek av anteckningar i paritet med Palmeutredningen; målningar i olika stadier på stafflier, hängande eller lutade mot väggar. Jag upplever ateljén nästan som ett minnespalats, där varje målning utgör en del av Göteborgs mosaik. Det har dock aldrig varit Carls intention att skildra stadens ständiga förändring, även om vi i hans måleri ser monument från förr. En gasklocka. Ett reparationsvarv.

 - Jag har inte haft för avsikt att dokumentera det gamla Göteborg, i min värld har jag målat det jag älskar, det som betyder något för mig. Frågar du Klas Östergren om han längtar tillbaka till sjuttiotalet påpekar han nog att böckerna sträcker sig fram till nutid. Ungefär så är det för mig.  Jag drömmer mig inte tillbaka, men jag lämnar heller inte mina motiv i sticket.

 Att föreviga förändring

 Något som blir påtagligt ju mer man pratar med Carl är just hans kärlek till motiven han skildrar. Somliga försvinner, andra finns kvar. Men de lämnar aldrig Carl till fullo. Förändring för med sig nya motiv, det är mellanläget ­– byggarbetsplatserna – som just nu tar sådan plats i vår stadsbild, som fördunklar Carls motiv. En borrmaskins stackatoljud gör oss påminda även här, i den annars stillsamma ateljén.

 - Byggarbetsplatser är inte så inspirerande för mig som målar stadsmiljöer, de är mest i vägen. Men jag ser fram emot när det blir klart. Det blir en ny stad i staden. Jag har redan börjat måla några av de här skyskraporna, säger Carl samtidigt som han håller upp en målning med ett av Järntorgets nya höghus som sträcker sig mot himmelen.

William Turner, Edward Munch och impressionismen har på olika vis präglat Carls konstnärskap, deras sätt att skildra ljuset, stämningarna och färgerna. Turners förmåga att skildra hamnens inneboende mystik, skepp som bär hemligheter; okänd last; okänd besättning. Master reser sig ur dimman, annalkar dess ankomst. Vad hade Göteborg varit utan sin hamn? Helt klart en plats berövad på sin världsvana karaktär, sin internationella glans.

På jakt efter minnen

Minnen är för Carl oumbärliga – de ledsagar honom genom hela processen, minst lika viktiga som dagens intryck; fotografier; anteckningar eller skisser. Carl målar inte bara i dag eller i går, det är tiotals år av intryck och minnen, det han såg – det han sett hela sitt liv. Därutöver har hans metod en impressionistisk anda, där ögonblickets ljus och färger överförs på duk. Där Carl skiljer sig åt är hur han likt ett rovdjur återkommer till sina jaktmarker, hamnen; staden; motiven, för att fånga det ständigt föränderliga ljuset. På så vis kan han inkorporera fler intryck, ta bort, lägga till och förstärka där det behövs. Carl målar inte världen som den ser ut, utan så som han upplever den. Ett citat av Munch har varit något av ett ledord, men med viss modifikation.

- Munch sa att han inte målar det han ser, utan det han såg. Så säger jag med, men jag målar både det jag ser och det jag såg. Jag gör inga övriga jämförelser, men jag uppskattar hans starka färger, känner igen mig i det måleriet.

Hamnen i går

Det är ingen slump att Carl målar det han gör. Ända sedan barndomen har han blickat ut över hamnen, då från lägenheten vid Stigbergstorget. Båtarna; varven; svetslågorna, för honom var det en förunderlig plats, spännande och oemotståndlig. Skepp i miniatyr färdades längst älven, uppfattades av Carl som leksaker från hans utkiksplats högt över vattnet. Han kunde sitta och iaktta detta ihärdiga arbete i timmar, fascinerad av allt som hände, ritandes det han såg. I dag får han, då båten styr mot yttre hamnen, komma närmare, se sina motiv nästan underifrån där han flyter på havet. Bortsett från en kort sejour som fönsterputsare, dock med syfte att finansiera färger och dukar, har resans mål alltjämt varit tydligt. På så vis förebådade ett barns teckningar framtiden.

- När det var barnkalas och de andra lekte krig eller vad de nu gjorde, låg jag under ett bord med kritor och målade och fick vara i fred. Det var underbart. På förskolan kunde jag låsa in mig i det lilla huset där tjejerna lekte matlagning, för att rita och få lugn och ro.

Panta rei – allt flyter, ingenting är fast och bestående, allt är förändring. I sin båt färdas Carl aldrig på samma hav, ser aldrig samma ljus. Under samtalets gång återkommer vi ofta till detta. Det finns ofrånkomligen en viss sentimentalitet i Carl, då de platser han ofta återkommer till inte längre går att känna igen. Men känslan övergår ändå till optimism, en tro på att nya motiv växer fram ur de kaotiska byggarbetsplatserna, att de ger upphov till nya minnen. Det inspirerar honom.

- Det sägs att det man målar är man, det man skriver är man. Och jag målar ju hamnmiljöer med gamla kajer, broar och varvskranar. Jag fascineras av och älskar det jag målar. Det är något som jag är, det finns inne i mig. Om de då river en bro, bygger en ny och varvskranarna försvinner, så är jag inte oberörd. Det är saker jag inte kan ta bort från mig själv, kärleken till motiven lever alltid kvar. Trots allt är måleriet det viktigaste.

Text: Mattias Backlund