Den putsade fasaden på Kyrkogatan bryts upp av ett stort träds lövverk och ljusslingan på en markis lyser upp i blå timmen. Där uppe, i ett fönster, rör sig en skugga. Det är konstnären Carl Bjerkås som står och förevigar sin stad.

Stämningsmålaren Carl Bjerkås har, på många sätt, haft sin bästa sommar någonsin. När han häller upp en kopp kaffe vid slagbordet i den vid Domkyrkan belägna ateljén han hyrt i drygt tjugo år, berättar han att han aldrig målat så bra tidigare; aldrig kommit så nära det han vill uttrycka.

Carl Bjerkås penslar skymtar i fönstret på andra våningen. Här har han sin ateljé sedan drygt tjugo år tillbaka.

Stadens ljus, hamnens speglingar – allt det han skildrat i över tre decennier och gjort sig berömd för – har fördjupats ytterligare. När det förlamande läget med Corona kommer på tal vill han egentligen inte prata om det. De lyckade målningarna till trots, har sommaren varit tung. Han har traskat omkring, varit ute med sin lilla båt, men inte lämnat staden. Tågresorna ut i Europa har inte blivit av. 
– Jag tycker att det varit väldigt tungt och motigt. Men måleriet gör ju att man blir glad.

Tidig vår. Olja på duk 29 x 43 cm

Hamn och gatumotiv
På väggarna hänger målningarna tätt och dukarna står i travar längs golvet. I snart tre år har han målat till den stora utställningen på Galleri Backlund. Hamnmotiven möter stadsbilderna och skiftande ljus och färgställningar bjuder in till olika stämningslägen. Carl berättar om de olika målningarna och det är tydligt att han har en stark relation till vart och ett av verken, som går att dela in i två olika grupper.
– Mina hamnmålningar är ofta en kombination av nutid och minnen, de möts och blandas upp. Så hamnbilderna är det jag upplevt hela livet. Stadsbilderna är sådant jag målar här och nu.

I Carls ateljé trängs målningarna inför utställningen på Galleri Backlund. På golvet ligger listerna till ramarna som Carl bygger själv.

Försvinnande platser
Att just hamnmålningarna blivit en syntes av den aktuella verkligheten och Carls minnen har att göra med hamnens förändring. När nya byggnader dyker upp längs kajen, byggs samtidigt platser bort. För många kan det vara svårt att se vad som går förlorat. Det kan vara platser som få känner till eller har en relation till.
– Det som folk inte bryr sig om och tycker är fult, det är ofta huvudmotivet i många av mina målningar, berättar Carl.
När jag ser mig omkring ser jag platser jag känner igen, men ur helt andra vinklar och i andra ljus. I några av målningarna är pålverk och pollare, som en rest från en annan tid.  

Carl Bjerkås skissar i hamnen. Bilden är från förra hösten. Nu ser staden annorlunda ut.

Patina och kärlek
Under vår fika talar Carl om vad det är som gör något intressant att måla. Det är inte helt lätt att ta på, men det har med tid och kärlek att göra. Patina är en viktig del av det. Det nya kan ibland finnas med, som en antydan, men det är tidens tand som bidrar till skönheten. Samtidigt är det också spåren av historien, den brukade platsen, hamnen som funktion. På många av målningarna finns Göta älvbron med, som huvudmotiv eller i bakgrunden. Den har Carl älskat sedan barnsben. När vi kommer in på rivningen suckar Carl.  
– För mig är det katastrof. Man kan inte måla saker i många år och inte känna något när de försvinner. Det är som en kär vän som försvinner.

Göta Älvbron
Vi står inför en av skildringarna av Göta Älvbron, som för Carl är ett av utställningens viktigaste verk. Som målning är verket så mycket mer än en stadsvy, en vykortsbild eller porträtt av en bro.
– Det är ju bron som gav mig inspiration, men hur ska jag måla det? Frågar Carl retoriskt.

– Bron är ett väldigt viktigt motiv för mig. På så många olika sätt. Jag var fascinerad av den redan som barn. Alla städer har ju sina broar och vi har ju våra två och den här ska bort. Det finns ingen som påminner om den. Den är ett unikum, berättar Carl Bjerkås.

Carl talar passionerat. Om stunden när det skymmer, men när det fortfarande är ganska ljust. Blå timmen. Om hur vacker staden avtecknar sig under den höga bron. Varvskranarna, Masthuggskyrkan i fjärran och blandningen av ljus och mörker. Vattenspeglingarna. Den röda lampan som lyser på bron. Han beskriver hur det tagit lång tid att komma fram till målningen, att veta hur han vill ha den. Motivet är alltså bron, men hur han målar den, det är det som är Carl Bjerkås stora konstnärliga gärning. Resultatet är ett förtätat ögonblick.
– För mig är ju detta här och nu, säger Carl.

Att sätta skönheten på duk
Filosofen och fenomenologen Maurice Merleau-Ponty talade om att för att verkligen förstå något behöver man uppleva det ur alla vinklar, i alla tider. Samtidigt är världen föränderlig. När du beskriver det ”sätter” du det. Med andra ord, du han aldrig förstå något till fullo, men när du beskriver ett objekt, fixerar du det mentalt i ett visst tillstånd. På samma sätt rör sig Carl runt i staden, undersöker och upplever den och skapar sammansatta bilder av världen runtomkring oss.

Hamnen och stadens ljus. Olja på duk, 90 x 145 cm

– Det jag målar är ju för att visa världen, titta på det här, är det inte fantastiskt? Håller ni inte med? Det är en fråga.
Som Carl beskriver det är drivkraften att folk ska tycka att det vackert. Sen om det gör det eller ej, det bryr sig Carl i slutändan inte om.

En stad i förändring
Många av Carls motiv försvinner. Staden förändras och mycket av det som tillhörde en levande hamn har gått förlorat. Genom historien finns många exempel på konstnärer som velat föreviga det som tycks försvinna, allt ifrån kulturer till byggnader och naturområden, men Carl menar att det inte riktigt är på det sättet i hans fall.
– Det finns folk som tror att jag målar miljöer som är rivningshotade; att jag försöker hinna med det och det innan det försvinner. Jag har ju målat detta långt innan jag visste att det skulle rivas.
Carl ser sig om på sina målningar, sina platser.
– Det jag älskar att måla, vill politikerna riva. Så det är ju inte det att jag målar det som ska försvinna, utan att de river det jag älskar. Det är helt olika saker. 

Vintersol, Ringön, Inre hamnen. Olja på duk, 70 x 100 cm.

Fantasins möjligheter

Att Carl bor i en stad i förändring är han smärtsamt medveten om. Med åren har han dock hittat sätt att hantera det på.
– Men Calle, tänkte jag, när jag var riktigt deppig en dag, du kan väl måla vad du vill? Vare sig det finns eller inte? För måleri, konst, litteratur, film, det är ändå en fantasi, det gör man inifrån sig själv. Jag målar mina minnen, jag målar mina intryck.
Han menar att intrycken för en timme sedan när han var på en plats, eller minnen och intrycken för tjugo år sedan är precis samma sak.
– Så när man förstod det här inne och här inne…
Carl pekar mot huvudet och sedan hjärtat, och fortsätter försonande:
– Då tänkte jag: så låt det försvinna – och återskapa det. För när jag målar den fina gamla Götaälvbron så blir jag glad igen. Där får jag möjlighet att måla vattenspeglingarna och ljuset. Jag får möjlighet att måla rymden och luften, mellanrumsformerna.

Framför staffliet
När Carl ställer sig framför staffliet besitter han alltså förmågan att skapa och återskapa. Med klara färger uttryckta på paletten låter han med säker penselföring gestalta det han vill. Han vet när han närmar sig platsen, när den åter blir levande, när han lyckas – för att använda hans egna ord – ”fästa något på en duk”. 

Carl Bjerkås är i sin ateljé sju dagar i veckan.

Med varje penseldrag gör han det möjligt för oss andra att träda in i platser som vi tror oss känna, men som erbjuder så mycket mer än vi vet. För en stund är vi med Carl i båten, i dåtid och nutid och ser genom hans ögon platsernas storslagna skönhet. På så vis kan man säga att Carl tar oss med på en rundresa i en värld som både finns eller har funnits, till samlade motiv och stämningar, när världen i Carls ögon visar sig ur sin vackraste, mest poetiska hyllning till livet och ljuset. Eviga här och nu, trots att platserna inte lägre finns, eller håller på att försvinna.

Text och foto: Ida Gudmundsson