För snart tre år sedan ringlade sig kön från Galleri Backlund hela vägen runt kvarteret. Det var första gången galleriet ställde ut folkkära Caroline af Ugglas. I år är det dags igen. Jag ringer upp henne inför utställningen i april för ett samtal om livet och hennes motiv.

– Måleriet har varit en räddande ängel under den här perioden, berättar Caroline när jag frågar henne hur hon haft det sedan sist. 

För artisteriet blev det ”locket på”, men utställningar har hon haft precis som vanligt.

– Jag kan inte säga att jag har varit lycklig – det har varit skitjobbigt att bara vara hemma – men det har varit underbart att ha en inkomst.  

Resor och inspiration

Covid har också inneburit att de för Caroline så viktiga resorna blivit färre. Det är resorna som ger inspiration. Helst reser hon i Östeuropa och letar efter genuina platser med liv och och patina.

– Jag är inte så mycket för marmor, jag gillar mer cement. Jag vill att ytorna man tar på ska ha friktion. Rost är vackert. Jag gillar inte sånt som är platt, varken för ögat eller för handen.

Resorna är till 50 % nöje och resterande del arbete.

– Jag är inte nöjd om jag inte har arbetat. Jag har ett konstnärligt driv att varje dag ha gjort något för konsten. Det är patetiskt egentligen, att jag ska hålla på på det här sättet. Att jag inte bara kan absorbera, svälja och andas ut. Men det ska ner på något sätt; det ska bli en text; det ska bli en tavla – det det är bara att lyda.
Caroline talar fort och engagerat.

Att hon letar efter genuinitet och patina genomsyrar allt hon gör.

– Det ska se bebott ut och det ska se ut som att alla ting, även möbler och sånt, har sitt eget värde. Hemma har jag olika stolar, olika lampor. Det är inte så mycket ”Nu kastar vi ut allt och köper nytt”. Pajar en stol köper jag en ny fin stol.

Kärleken till det skavda och spretiga gestaltas i hennes målningar. Det är rum med omaka föremål och detaljer, platser befolkade av djur och skeva byggnader.

Porträtt av människan

Men en sak förenar målningarna. Hon använder alltid sig själv eller sina skor som modell.

– Jag är ju så nära er andra man kan komma. Målar jag någon annan, skulle det vara någon annan, men målar jag mig själv - då är det ju dig jag målar. Så känner jag. 

Hon återkommer till det, sig själv som en symbol för något allmänmänskligt; det är inte Caroline af Ugglas som står och väntar, det är betraktaren själv som gör det. Trots att clownnäsan blivit en symbol för henne själv, så är det allas våra clownnäsor som sprider ut sig över landskapen; alla våra roller. 

Något annat som blivit ett återkommande motiv är skorna.

– Skorna är ju viktiga på riktigt. Man tar inte bara på sig vilka skor som helst. Jag känner ju mig helt barfota om jag har alldeles för små skor. Jag gillar ju stora. Då kommer jag upp lite och står stadigt. 

Får och svanar

Något som nästan alltid finns närvarande i Carolines liv och hennes målningar är djuren. 

– Jag gillar ju får. Får, svanar, katter och möss tycker jag om att måla. Jag har ju målat alla djur. Men får kommer först.

Farbrodern hade får när Caroline växte upp. 

– Jag tycker att det är något väldigt romantiskt över dem. De ser ut som moln och så ser de så snälla ut. Som en rar människa; som människor man gillar.
I många målningar finns just svanar med.

– De är vackra. Jag är lite rädd för dem och känner samtidigt respekt för dem.

Jakten

En nyhet i Carolines repertoar är jaktscener. Caroline står i ett skogslandskap. Det är vinter och hon är omgiven av djur. Älg, vildsvin och hund står alldeles nära varandra. Det är fridfulla scener och vapnet i Carolins händer är inte riktat mot något av dem. Jag undrar över hur dessa scener kom till.

– I´m surrounded by hunters, berättar Caroline.
Hela hennes familj jagar, systern mamman, kusinen och hon gratulerar dem när de skickar bilder på döda rådjur, trots att hon tycker att det är jobbigt.

– Men jag, I couldn't pull the trigger. Jag kan inte jaga, det ser man ju, säger hon.
– Vi letar efter näsor och falska människor att skjuta, vi skjuter inte varandra, förklarar hon och med vi åsyftas hon själv och de andra djuren.

Olika tolkningar

Det är lätt att tänka att Caroline af Ugglas målningar bara är härliga, De starka färgerna, de volangprydda klänningarna och djuren som flockas, ger ett trivsamt och vackert intryck. Men tittar man lite mer så avslöjar detaljerna att det finns många tankar bakom. I en målning sitter hon och metar på ett isberg och i förgrunden flyter en svan.

Jag frågar om det varit smältande glaciärer och klimatförändringar som legat till grund för målningen.

– Det har det varit, ja, säger Caroline.

– Människan sitter där och när sig. Så är det ju. Allting har en baksida och en framsida och framsidan är bara ren frihet och hur underbart det kan det vara att fiska en dag. Många av mina målningar är dubbla. Man kan se det här superlätta och vackra och romantiska och sen faktiskt tänka efter lite; det kanske inte är så jävla kul hela tiden.

Det vackra och det som gör ont, det är temat för allt hon skapar.

– Det är ofta något politiskt som har med någonting samtida att göra, något som skaver och gnager. Jag vill ändå upplysa på något sätt. Nu vill ju inte jag sätta mig själv på någon hög häst, men det måste ju vara ett ämne som är viktigt för att jag ska ta upp glaset och be om att få allmän tystnad i tre minuter.  

Känslighet och vardag

Att synas och att uttrycka sig tillhör Caroline af Ugglas vardag. Som artist har hon valt att vara öppen med sina känslor och sitt eget mående. Jag frågar henne om det kostar på att vara öppen med sin egen person med allt vad det innebär.

– Ja, det kostar på, men samtidigt är det skönt ibland. Det hade nog kostat på mer att spela en roll hela tiden. Man är den man är och det är inte så jävla lätt. Om man är svår, är det värst för en själv. Om någon säger ”du är så jävla jobbig” svarar jag alltid "tänk på mig då!" säger Caroline och skrattar.

När jag talar med Caroline slås jag av hur nära hon känns. Nära det hon skapar och nära den hon talar med. Nära känns också målningarna.

– Mina målningar visar människor i olika vardagssysslor. Det är vardagsmänniskan och alla grejer vi gör. De här scenerna är kanske inte så sköna i verkligheten – det är ganska trasiga saker som jag hittar inspiration från – men sen får man ändra som man vill: få in färgerna och ett härligt ljus. Det är väl så med hela livet, man får försköna för sig själv. Det blir bättre då.

Text Ida Gudmundsson