Tillbaka
2019-10-22 14:00:00

Det stilla livet – möte med Bo Markenholm

Stilleben – Det stilla livet. Konstnären Bo Markenholm sjunger långsamhetens lov och målar penseldrag efter penseldrag för att få en tvådimensionell apelsin att leva. I en ateljé i Lund skapas målningar som visar oss att varje skugga är färg.

– Jag återkommer ständigt till mina motiv, säger Bo Markenholm och tittar sig runt om i den ljusa ateljén. På en hylla står stora dukar. I fönsternischerna ligger små fruktstilleben på tork och på staffliet står en nyligen påbörjad målning och väntar på fler färgskikt.
– Det är stenarna, frukterna och materialen, fortsätter Bo.
– Jag försöker fånga texturen och känslan i det. Och att fånga ljuset som finns i skuggorna. 

Min blick sveper över målningarna med gatstenar, där skuggorna aldrig är täta och ogenomträngliga, utan fyllda av färg. Blå skuggor som skapar dramatiska kontraster i de enkla kompositionerna. 
– Det är väl det jag sysslar med egentligen; att skapa liv på duken och förmedla en stämning och hitta ett uttryck för detta. Ett eget. 

Det har han också gjort. De senaste tjugo åren har han målat och ställt ut sina karaktäristiska stilleben. På senare år har de flesta av hans målningar visats i USA, men även i Sverige och Frankrike. Vi talar om vägen hit, hur han hittade till konsten och vad som fått honom att fängslas så; som får honom att timme efter timme skapa minutiöst målade tavlor med till synes banala motiv. 

Konsthistoria och hundratals porträtt

Bo Markenholm har alltid varit intresserad av konst. Men att det dröjde innan han började måla själv och därefter tog det ytterliga många år innan han hade möjligheten att ta det på allvar. Ingången till konsten gick genom intresset för konsthistoria. På 90-talet studerade han  konstvetenskap i Lund och njöt av att utforska konsthistorien. Under studierna fastnade han för de nyrealistiska strömningarna under andra halvan av 1900-talet. Han nämner Philip von Schantz, som arbetade med stilleben, som en tidig inspirationskälla. Men även fotorealisterna i USA. 
– Jag var redan från början fascinerad av tekniskt drivna konstnärer –Fasen, kan man göra såhär med färg?

En kort tid efter studierna kom livet ikapp. Familj och försörjning fick honom att pausa konsten för att kunna tjäna ihop till brödfödan. När han sedan tog upp den igen var det i ett läge där han inte själv fick välja motiven.
– Islutet av 90-talet fick jag ett jobb som porträttecknare. Ett ganska bisarrt jobb där jag gjorde snabba porträtt av idrottsmän i tusch och airbrush. Det var ganska trista produkter, berättar Bo och skrattar åt minnet. 
– Det var hemskt, men det var hemskt nyttigt också. Tvåhundra porträtt på tre veckor. Jag satt i tio timmar varje dag. 
Bo tecknar med handen i luften för att illustrera det våldsamma tempot.
– Jag höll på med detta i tre-fyra år, vilket övade upp mitt seende något enormt. 
Just att se är något Bo återkommer till genom vårt samtal: att verkligen öppna ögonen och notera detaljer, färgskiftningar och skuggors effekter.
– Att lära sig se, det är bara det det handlar om. Det sitter inte i handen, det sitter i huvudet faktiskt.

Att måla vad man vill

Det var efter dessa år – hundåren, som han själv kallar dem – som han började måla. Först på halvtid med ett annat jobb vid sidan av. Sedan mer. Plötsligt fick han måla vad han ville. Men processen att hitta ett eget uttryck tog tid.
– Man pendlar mellan hybris och självhat. Men så där är det ju och så det är fortfarande, säger han och skrattar.

Första gången han visade sin nya konst var under konstrundan i Skåne. 
– Vi bodde ute på landet i ett stort hus med utställningsmöjligheter, vid en stor väg där många passerade förbi under konstrundan. Så jag tömde ett stort rum, hängde upp några tavlor och satte ut en skylt. Sen började det.
Det som började var en karriär som konstnär.

Den förbisedda skönheten

Bo berättar att uttrycket ”gräv där du står” är en passande beskrivning för det han gör.
– Jag kan gå ut här – utanför dörren – och hitta motivet; något som kanske är lite förbisett. Det finns så mycket fint runt omkring oss som vi inte lägger märke till. 
När jag frågar honom om han började skapa konst för att han såg de här förbisedda sakerna eller om han började se dem när han började skapa konst, svarar han att det nog är det senare; att han blev mer och mer intresserad av det förbisedda efter att han började måla.

Det är det vardagligt enkla som blivit hans kännetecken, både gällande motivval och förhållningssätt. Konstvärldens teoribildningar känner han en viss distans till.
– Jag vill göra det enklare. Mer direkt. Jag har ingen agenda, inget program. Det ska inte var en hinna av kultur eller något emellan, den vill jag ta bort. Jag vill hitta något direkt. 

 

Just paketeringen känner Bo Markenholm ett motstånd till.
– Idag är det nästan ett krav, om du ska nå någonstans, att du är samtidskommenterande. Om du söker stipendier måste du definitivt tänka på hur du paketerar dig. 
Men även om han sällan talar om sin konst i termer av koncept – och heller inte vill göra det – så är han inte omedveten om hur hans konst kan ringas in på ett sätt som passar vår tid. Av ren nyfikenhet frågar jag honom hur han skulle paketera det han gör, om han var tvungen.

– Grunden till mycket av stillebenmåleriet handlar om livet och döden. Under 1600-talet målade man tulpaner som slokade och frukter som ruttnade. Så då skulle jag lägga fram det som att det här är ett sätt att påvisa skörheten hos oss alla och vår planet. Jag kan även plocka in det här med stenarna.

Bo pekar på en målning som sitter uppsatt bakom mig. En myriad av släta stenar trängs i det kvadratiska bildrummet. Hur stora stenarna är i ”verkligheten” är svårt att säga. Han fortsätter.
– Det här skulle kunna vara svävande dammkorn i universum; en bild av vår existens. Nåt sånt. 

Bo skrattar till och jag frågar honom om det han just sagt om sin konst stämmer överens med hur han känner, eller om han hittar på i stunden. 
– Det är tankar som kan snurra i huvudet när man står framför staffliet, svarar han samlat. 

Keep it simple

Ovanför ett av fönstren, närmast staffliet, sitter ett vykort. Bilden föreställer en målning av 1600-talskonstnären Osias Beert. Ett fat med körsbär och några vid sidan av.
– Det har jag på väggen för att påminna mig om att ”Keep it simple”, säger Bo.

Jag tittar på den enkla kompositionen och frågar honom om ett motiv kan bli för banalt.
– Ingenting är banalt. Det finns inget som är det, som man inte kan måla. Allting kan bli taffligt och platt, hur komplicerat tanke du än har. Det är gestaltning som är det viktiga. Det som gör de intressant är att föröka skapa liv på duken. På det här tvådimensionella ytan.

Utställningen pågår 09/11–24/11

Text och foto: Ida Gudmundsson

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.