Johannes Nielsen är aktuell med sin första separatutställning på Galleri Backlund. Vi möts i ett samtal – på var sin sida om jorden – och Johannes bjuder in både till sin ateljé i Peking och till sitt inre.
 
Jag rör mig runt bland långa kroppar i brons som tycks sträva efter tyngdlöshet. Det är hela kroppar och uppbrutna kroppar, kluvna i två delar eller hopmonterade i sektioner. I Johannes Nielsens konst återkommer människan och hästen i ett lika delar poetiskt och expressivt uttryck.

I formspråket finns en känsla av kalligrafi, kanske extra mycket när man ser till hästskulpturerna.
– Hästens anatomi fortsätter att fascinera mig. Den säger på sätt och vis ingenting, men också allt. 
I de mänskliga gestalterna ryms både energi och vila. Skulpturen Daydreamerär en polerad, bronsskimrande kropp som ser ut att dyka ner mot en havsbotten. Fötternas mjukhet, den totala bristen på anspänning i händerna som vilar på underlaget.
– Här gestaltas min relation mellan den fysiska kroppen och dess formlösa inre. Dessa två aspekter av mig lever ibland i obalans. När det händer slår jag tån i tröskeln eller spiller kaffet över bordet. Men i Daydremer lever det yttre och inre i en harmoni. 

 
Ett konstnärshem
Att Johannes Nielsen skulle bli konstnär var både självklart och inte. Han växte upp i ett konstnärshem där båda föräldrarna var konstnärer. Här fanns det gott om material att arbeta med och hans eget skapande uppmuntrades av föräldrarna.
– Som tonåring blev min revolt mot mina föräldrar att göra det motsatta, vilket för mig var att bli så “normal” jag bara kunde. Jag blev ganska framgångsrik i min strävan efter ett vanligare liv.
Som tjugoåring arbetade han heltid som byggnadssnickare, var i ett stabilt förhållande och hade en egen bil.
– Det funkade fram till en dag då allt brast och min passion för konsten, som jag tidigare förträngt, flödade fram i mitt liv och gav mig en ny riktning. Jag ville bli konstnär, precis som mina föräldrar –fast på mitt sätt såklart.  
 
Kina
När Johannes Nielsen var 25 år reste han till Kina för första gången. När planet gick ner för landning hade han en av sitt livs starkaste naturupplevelser.
– Jag såg massiva berg som sträckte sig upp från marken flera hundra meter under mig. Det var berg som hade en form, yta och storlek som jag aldrig tidigare sett, de var monumentala och kraftfulla men hade samtidigt en skör och bräcklig yta. De kastade långa mörka skuggor efter sig och var majestätiska i sin framtoning. Jag blev som förtrollad över vad jag såg. En känsla kom över mig; avståndet mellan mig och bergen försvann, det kändes som att bergen fanns inom mig och jag samtidigt fanns i bergen. Hela min kropp var som upplöst, likaså bergen. Än idag så minns jag denna upplevelse väldigt starkt. Den etsade fast i min kropp. På något sätt tror jag att upplevelsen gjorde mig bekant med ett väldigt främmande land och kultur.
 

 
Konstnärsdistriktet
Kina blev så småningom hans hem. Sedan många år bor Johannes Nielsen i Peking.
– Kina är för mig kontrasternas land, här ryms gammalt och nytt, rikt och fattigt, högt och lågt. Det är på många sätt det motsatta till Sverige, vilket inte bara har inspirerat mig att finna en ny kultur utan också att se kulturen jag växte upp i med nya perspektiv. 
Han bor och arbetar i Songzhuang konstdistrikt utanför Peking. Här har samtidskonstnärer samlats sedan 90-talet och nu bor här flera tusen konstnärer sida vid sida med lokalbefolkningen som bott där i generationer.

– Jag bor i en stor betongkonstruktion med ca fem meters takhöjd och stora fönster. Intill mig bor omkring 50 andra konstnärer i liknande utrymmen. Jag älskar kombinationen att vara omgiven av samtida kinesiska konstnärer och åkermarker där bönderna odlar på samma sätt, med samma verktyg, som sina förfäder. 
 
En annorlunda tid
Under de senaste åren har Johannes inte kunnat lämna Kina och knappt kunnat resa från Peking. Gränserna har varit stängda på grund av Kinas bestämmelser kring covid och Johannes har mer eller mindre varit fast i sin ateljé. Resultatet är vad som kommer att visas på Galleri Backlund.
– Dessa verk är väldigt speciella för mig eftersom de har blivit till under en väldigt speciell tid. Jag har tillbringat mer tid i ateljén än normalt och varje verk har fått växa fram långsamt och mogna.
Ett av verken som kommer att finnas med på utställningen är Endless.
– Det är en skulptur som jag skapade i samband med att jag gick igenom en stor förändring i mitt liv. För mig handlar den om repetitiva livsmönster, en del som man försöker göra sig av med, andra som man vill bli medveten om. I tomrummet däremellan så finns mitt liv; här och nu.
 
Att utforska
Utöver att bearbeta och hantera egna funderingar och erfarenheter är det centralt för Nielsen att ha roligt under skapandeprocessen. Han vill utforska och upptäcka något nytt i materialet och tekniken samtidigt som han finner nya vägar i sig själv.
– Detta var något jag lärde mig från att studera min dotter när hon skapade konst i min ateljé som liten. Jag såg hur roligt hon hade i sin process och hur lite hon brydde sig om resultatet. Som konstnär är det lätt att förlora sig i resultatet och inte njuta utav resan dit, det är något som jag sett på nära håll både inom mig själv men också hos konstnärskollegor.

Den gamla idén om konstnären som lider för sin konst är inget han tror på eller vill förknippas med. Själv vill han känna sig levande och njuta i skapandet. Saknas skaparglädjen väntar han till den kommer tillbaka. För att upprätthålla glädjen är utforskandet viktigt.
– Det som har fångat min nyfikenhet den senaste tiden är att integrera digital teknik i min process. Tidigare har jag främst skulpterat med händerna, men idag skulpterar jag både digitalt och traditionellt. Det har öppnat upp för en helt ny arbetsprocess och jag älskar relationen mellan det digitala och det traditionella. 
 
Människokroppen
I utställningen på Galleri Backlund möts skulpturer och bildkonst. I teckningarna gestaltas människokroppen på olika sätt, med olika tekniker.
– Det centrala i teckningarna är människan, kroppen och formen. Men samtidigt så är människan inte begränsad till sin form, den expanderar, öppnar upp, låter syre komma in. Ett tomrum som är formlöst men samtidigt fyllt utav poetiska krafter. 
I vissa av teckningarna förmedlas känslan av att bilden är ett resultat av en kropps organiska avtryck på pappret, i andra är det fina linjer som bygger upp kropparna. Det som utmärker teckningarna är den direkta kopplingen till handens rörelse och ett mer direkt förfarande.

– En skulptur går igenom en lång resa innan den färdigställs i brons, från ide till färdig tar det ungefär totalt 6 månader. Med en teckning händer det mer i ögonblicket. Jag gillar att arbeta på dessa två helt skilda sätt i teknik och arbetsprocess, men samtidigt se om jag kan komma fram till samma “resultat”. 
Många som ser Johannes Nielsens verk berörs. Johannes berättar att en del tilltalas av själva formen och materialet, en del tilltalas av känslan och andra ser något andligt eller symboliskt.
– Jag strävar efter att det ska finnas mycket utrymme för olika tolkningar. Jag blir nöjd med ett verk om det skapar flera olika reaktioner.

Text: Ida Gudmundsson