På kämpebron stannar vi till. Snön yr och staden är grå. Carl Bjerkås plockar fram sitt block. Med snabba rörelser skissar han upp vägen som leder ut mot hamnen, där kranarna står som reliker från en annan tid.

– Det gäller att hitta öppningarna, säger han och blickar ut.

I blocket avtecknar sig ett utsnitt ur den miljö vi befinner oss i, skissade med svarta streck mot en vit yta. Den lilla bilden saknar färg, men vinkeln, formkänslan och direktheten i uttrycket vittnar ändå om färgdyrkaren Carl Bjerkås hand. Det är så här det börjar.

– Om man har stått ute och gjort några skisser så får man en helt annan känsla för hur det verkligen känns på en plats. Visst kan man bara ta ett foto och gå, men det är roligare att stå och jobba en stund.

Han håller upp blocket framför sitt motiv.

– Det här är något jag kan jobba vidare med.

Vi står kvar en stund och ser spårvagnar åka förbi, innan vi frusna lämnar bron och rör oss mot ateljén på Kyrkogatan. 

Ett liv av måleri
Redan som femåring började Carl Bjerkås att rita av hamnen. Han satt i lägenheten vid Stigbergstorget och såg fartygen fara ut i stora världen och kranarna arbeta på varvet. Som tonåring gjorde han utflykter runt om i staden. Sittande på marken målade han små studier i olja av det han såg. Det stod tidigt klart att Carl ville bli konstnär.

– Det var det enda jag kunde –och ville, berättar han medan vi traskar genom staden.

Hela sitt liv har han försökt fånga sin hemstads stämning och ljus.

– Jag målar ju stämningar och olika typer av ljus och vattenspeglingar. Det är det jag återkommer till hela tiden. Allt det jag vill måla och som intresserar mig att måla, finns konstigt nog i min närhet –Det finns i min stad.

Att måla den grå vardagen 
Vi går in på innergården och promenerar en trappa upp till lokalen som Bjerkås haft som ateljé de senaste tjugo åren. En stark doft av terpentin slår emot oss när vi öppnar dörren. Carl säger att jag ska behålla skorna på och jag träder in i rum av koloristiska sensationer. Skymningsfärger, gryningsljus och regndis gestaltas i målningarna som väntar på att bli sedda. Väggarna tycks tapetserade av stämningar i blått, orange, gult och lila. 

Vi slår oss ner i det inre rummet. Carl häller upp kaffe ur en termos och vi fortsätter vårt samtal.

Ofta är det under den blå timmen, när gatubelysningen tänds, som han finner sina stämningar. I målningarna ser jag hur stadens ljus speglas i regnvåta gator; hur dimman bäddar in hamnen; hur människor rör sig genom stadens rum. Det är inte sommardagens kulturkalasfirare som skildras.

– Det intresserar mig inte. Jag vill måla den där riktigt grå vardagen och visa att den är vacker. På sitt sätt. För den blir ju inte så grå, i mina ögon. Det blir ju färger. Så ser jag det.

Gatumotiven springer han på när han är på väg någonstans. Hamnmotiven söker han upp, antingen genom att cykla runt, eller åka omkring i sin lilla båt i hamnen. Men det är en hamnstad i förändring som Bjerkås ägnat hela sitt liv åt att skildra. Han beskriver det som en kamp mot klockan.

– Jag vill egentligen inte prata så mycket om motiven. Jag vill hellre prata om måleriet och om färger och vattenspeglingar och ljus och så. Alltså, jag vill inte prata om varvet, men nu måste jag prata om att varvet är borta, att flytdockorna är borta och att kranarna troligtvis kommer att monteras ner. För mig är det jättetråkigt, för det är mina motiv.

Carl Bjerkås motiv är också förtätade av hans egen historia.

– När jag målar någonting så målar jag på något sätt alla de gånger jag har sett det. Det är inte frågan om att måla av ett foto eller en skiss, utan jag har sett dessa platser sedan jag var barn och alla de tillfällen finns med.

Nätter på en båt i hamnen
Jag reser mig och går fram till Bron, en stor målning som fyller hela mitt synfält. Bron som breder ut sig över staden är Götaälvbron från 1939. Det är en vinkel jag aldrig sett den ifrån tidigare. Lyktornas starka ljus avtecknas mot den djupt blå färgen i himmel och vatten.

– Jag körde hit en sommarkväll med min dotter och så campade vi i min lilla båt, under kapellet som läcker. Det är en riktig skruttbåt, berättar Carl, men det är min målarbåt, som jag finner många av mina hamnmotiv med.

I det färdiga verket är klockan tre på natten. Under hela kvällen och in på natten satt han och skissade och fotade bron, bron som snart inte finns mer.

– Idag kommer man inte in där, nu är det en byggarbetsplats. Jag är glad att jag gjorde det, för jag älskar den bron. Jag tycker att den är jättevacker.

Blå toner
De blå tonerna är återkommande i hamnmålningarna. När vi går ut i det yttre rummet, där Carl har sitt staffli, stannar vi till framför den stora paletten.

Här dominerar de blå tonerna. De kontrasteras mot de gula och tillsammans syns en helt upplöst och abstrakt version av Carl Bjerkås måleri. Här finns ingen svart färg.

– Jag har inget mörkare än ultramarin och bruna toner.

Carl blandar till rätt nyans av gult och stryker på färgen på den stora duken. Jag använder nästan alltid samma färger, konstigt nog. Jag tycker att gula toner är härligt för det är ju mycket ljus i. Annars så älskar jag blått. Blåa toner. Blå kväll. Blå skymning. 

Det leder oss in på den blå timmen igen och färgerna som framträder då.

– Det är därför jag gillar skymningsljus. När lamporna tänds och när lyktorna tänds. Det är inte natt och det är inte kväll, men det börjar bli mörkt. Det är kul att måla det och det passar ju i en stad, det är ju det som det handlar om. Det har ju med lampor och sånt att göra, det har att göra med stadens ljus. Och stadens ljus syns ju mer på kvällen och natten än på dagen, såklart. 

Stämningsmåleri och vardaglighet
Att vilja fånga ljuset och stämningar, delar Carl Bjerkås med sekelskifteskonstnärer som Richard Bergh, Edvard Munch, Karl Nordström och Carl Wilhelmson. Men även om han älskar och respekterar Carl Wilhelmssons bohuslänska scener och det så kallade 1890-talets stämningsmåleri med skymningar och nordiska ljus, så har målet aldrig varit att måla som dem. Snarare är det en liknande ansats: att måla vardagliga motiv och att betona ljuset.

– Det ju det som var grejen; att fånga ljuset och stämningen. Kunde de måla det på sin tid så kan jag nog måla det här på mitt sätt i min tid.

Även om motiven är hämtade ifrån samma stad, så finns alltid nya vinklar, nya stämningar och andra färger att utforska.

– Jag tror mina målningar blir mer och mer koloristiska. Jag lyfter fram färger mer och mer, tycker jag. 

Skönheten och livet 
För Carl är måleriet så mycket mer än ett arbete.

– När jag inte målar känns allt tungt. När jag målar är jag lycklig. Då blir jag vän med allt och har något att säga. Om folk dessutom tycker om det jag målar – det som betyder allt för mig – är det ju fantastiskt. Det kan man aldrig ta för givet.

Under hela vårt möte har vi återkommit till skönheten. Skönheten i en gammal bro, skönheten i en regnvåt gata. Vi talar om ljusen, om skymningar, om blå timmen och om stämningar… Men under samtalet har även bilden av en konstnär som aldrig tillhört ett kollektiv framträtt; en ensamvarg som ger sig ut i en liten båt, eller strövar omkring på gatorna och ser skönhet i det som går andra förbi.

Precis innan jag ska gå står jag en stund och ser Carl måla sina blå toner. Då går det upp för mig: Carl Bjerkås är en romantiker

– Det är klart att jag är en romantiker. Det måste man vara.

Jag lämnar ateljén under den blå timmen och utanför öppnar sig en färgsprakande stad.

Text och foto: Ida Gudmundsson

Musik: Simon Larsson