Karl Mårtens - Sista utställningen, 11/11 - 26/11.

Tättingar iakttar oss från sina sittpinnar utmed ateljéns vita väggar. De görs sällskap av varg, ren och björn. Ateljén är minimalistisk, nästintill asketisk. Ingenting känns överflödigt, lika precist som penseldragen i Karl Mårtens måleri. Vi ses när sommaren tar sina första, stapplande steg; fågelsång sipprar in genom fönstret som står försiktigt på glänt. Fåglarna har än inte flyttat söderut, men till hösten häckar de på Galleri Backlund.

- Jag har bestämt mig för att inte ha några fler utställningar efter utställningen hos er. Det är för att jag känner att det är dags för mig att ta ett break från utställningar. Jag har haft så fruktansvärt många under åren, så jag känner att jag vill måla mer bara för att måla, inte grejer till en utställning.

Vackra penslar hänger prydligt uppradade bredvid ett skrivbord, varpå bläckstenar och andra hantverksmässigt framtagna föremål vilar. Genom dessa objekt får vi en inblick i Karls process. Penslarnas hår och borst, stora kärl fylls med akvarellfärg, ett blankt papper väntar – tillsammans utgör de en meditativ förberedelse. När allt är noll kan första penseldraget tas.

Fjädrar och kalligrafi

De pälsbeprydda djuren utgör en allt större del i Karl Mårtens repertoar. Ett rovdjurs fixerade blick möter din, utmanande och intensiv. Päls som skimrar av saltkristaller, pigmenten separeras, skapar nya nyanser och skiftningar som överraskar såväl konstnär som publik. För Karl är detta växande naturreservat en nödvändig utveckling i hans konstnärskap.

- Kalligrafi och fjädrar är liksom gjorda för varandra, kan man möjligtvis säga, men med ett djurs anatomi är det inte nödvändigtvis så. Med ett djur så är det en tass, den ser ju ut på ett speciellt sätt och får man inte till den tassen så blir det inte bra – det går inte att fuska. Fåglar har fjädersjok, säger Karl samtidigt som han bläddrar bland motiv från en av sina böcker.

- Fjädrarna här ser lite annorlunda ut jämfört med där, man kan ta ett litet andetag emellan. Med ett djur så är det samma päls överallt, då går det inte att stanna upp. Det finns ju vissa skillnader, en varg kan ha lite mer päls där fram än där bak kanske, men det är fortfarande päls.

Svärd pensel haiku

Pennan är mäktigare än svärdet, en aforism vi alla känner till. Men är de två så diametralt olika? För att bemästra svärdkonsten måste du först föra kalligrafipenseln med grace och författa Haiku, den japanska diktformen. Det menar i alla fall bushidōn, samurajernas tusenåriga hederskodex. Karl har diktat, spänt bågen men framför allt studerat kalligrafi. Under sina resor till Japan har han inspirerats av andan att fullständigt hänge sig till sitt arbete; det paradoxala strävandet mot perfektion i alltings konst. På så vis lever bushidōn kvar än i dag – ska du göra något, lägg ner hela din själ i det.

- Det är därför jag sysslar med kalligrafi, måleri och bågskytte därför att alla har den där aspekten av att släppa förväntningarna. I bågskytte så finns det en måltavla, det är klart man ska träffa, men skit i det. Bara gör som vi säger, använd formen som är tusenårig, så kommer du till sist att träffa tavlan, utan att ens tänka på det.

Vem äger himmelen?

När den nederländska guvernören, Peter Minuit, köpte Manhattanhalvön av Lenapefolket för motsvarande tjugofyra dollar i pärlor och nipper, skrockade han antagligen förnöjt åt deras upplevda naivitet.  Men utan samma uppfattning om markägande blir det lika befängt som att köpa himmelen ovanför oss, fåglarnas domän. Huruvida detta är fabel eller fakta är i dag omtvistat, men berättelsen är onekligen kanoniserad. Med gudagiven pionjäranda färdas vi fyratusen mil till det karga kaliforniska inlandet. Platsen frambringar en förnimmelse av ryttare som uppenbarar sig vid horisonten, skymda av värmens skimmer. Hovar slår taktfast mot den gula sandstenen. Där finner vi Karl, ridandes, med blicken fixerad mot skyn, kanske ser han en gams vidsträckta vingar skapa en ståtlig siluett mot himmelen.

- Jag kommer ihåg när jag var ute och red i Kalifornien med mina gudföräldrar på en ranch, 1970. Jag var där med min syster och hon är jätteintresserad av blommor. När min gudmor såg oss komma ridande tillbaka satt min syster och tittade ner i marken och jag tittade lite så här, säger Karl samtidigt som han gestikulerar mot himmelen

- I dag när jag kör bil så håller lite utkik efter fåglar. Jag tänker alltid på dem, lyssnar efter dem. De är nära mitt hjärta på något sätt.

Att bli Zen

Att noggrant iaktta sin omgivning förändrar ens syn på den. Fåglarna finns överallt omkring oss, men ser vi dem verkligen? Att betrakta Karls konst är att möta fågelns blick, som Karl så omsorgsfullt fäst på akvarellpapper. Ögonen, eller rättare sagt blicken, är det som fixerar Karl allra mest. Den tar tid. Ibland för lång tid. Som självutnämnt kontrollfreak behövde Karl hitta ett sätt att kunna släppa taget, att låta bli. Som ung konstnär kunde processen slingra fram som oändliga gränder, aldrig ta slut. Vägen ut blev Zenbuddhismen. Den smått esoteriska läran har som mål att, genom stark meditation, erfara världen med våra sinnen och inte låta tankarna stå i vägen.  

- Zenbuddhismen lärde mig att våga vara osäker och våga stanna i det oväntade och se vad som händer. Har man inga tankar på hur det ska gå är det lite svårt att bli besviken, eftersom man inte har den här klara bilden av att det ska bli på ett visst sätt. Har man det så blir det väldigt svårt, för det är ju sällan någonting blir precis som man tänkt sig.

Text: Mattias Backlund