Madeleine Pyk 90 år, 31/8 - 15/9.

I år fyllde den folkkära konstnären Madeleine Pyk 90 år och vi har äran att göra vår tredje separatutställning tillsammans. Med en karriär som sträcker sig över åtta decennier har hennes konst glatt och berikat många, samtidigt etablerat henne som vår tids stora naivist. Eller som Kristina Lugn sa, att det finns “ett badrum, ett kök och en Madeleine Pyk-tavla i varje svenskt hem”.

Skägga och slussen

Madeleine Pyk växte upp i en lägenhet belägen högt ovanför slussen med hela Stockholm som sceneri. Nedanför rörde sig ett myller av människor, små som myror på väg till sina olika bestyr. Där satt hon i en fönsternisch, iakttog och avbildade det hon såg. Somrarna spenderade hon på den mången gång avbildade familjegården Skägga på Värmdö, med anor ända från 1700-talet. De båda platserna har på olika sätt präglat Madeleines konstnärskap, men tiden på Skägga minns hon som särskilt lycklig. Då gården saknade radio och TV, såväl som andra moderniteter, fick leken och kreativiteten stå i centrum, som de skådespel hon iscensatte med mammas gamla trådrullar. Redan då kände hon att hela livet var ett skådespel. Barndomens ansvarslöshet och lek har ingjutit i Madeleine en kreativitet och fantasi som hon bär med sig för all framtid.

I Stockholm hade hon möjlighet att redan som fyraåring gå på opera tillsammans med sin far, samt smyga in på filmer hon var alldeles för ung för att se, bara för att sedan somna på salongsgolvet. Dessa upplevelser var för henne ett uppvaknande – en portal till den konstnärliga och kreativa verkligheten.

Mamma Barbro, eller Baba som hennes nära och kära kallade henne, lärde Madeleine lyckan i att samla – det vackra i allting runtomkring oss och inte minst kärleken till djuren. Madeleine brukar säga att hon är född vegetarian och djuren var ständigt närvarande hela uppväxten, såväl i lägenheten som på gården. I dag förekommer de ofta i hennes konst, antingen i form av de husdjur som varit henne kära, eller som gestaltningar av vänner och familj.

Resor och prövningar

Redan som 17-åring påbörjade hon studier vid Konstfack, för att vidareutveckla sina förmågor. Nyexaminerad satte hon sig på en vespa och reste ner genom ett krigshärjat Europa. Intrycken av denna resa var för henne mycket svåra och drabbande. Efter detta, i kombination med ett destruktivt förhållande, följde en tid med djup psykisk ohälsa, där hon glömde hur hon målade och glömde sig själv. Hon spenderade en lång tid där hon enbart kunde måla soptunnor, där hon blev alltmer tillbakadragen och skygg. Efter många turer med psykiatrin hittade hon till slut en terapeut och metod som hjälpte henne. Men det var först efter Madeleine påbörjat sina nya studier vid Kungliga konsthögskolan hon kunde lära sig allting igen – det nya bildspråket började utkristalliseras.

Resandet kom sedan att bli en central del i hennes liv, framför allt de många somrarna i Nice, vars franska arkitektur lämnat avtryck i hennes konst. Därutöver de studieresor hon gjorde till Sydamerika och Afrika, som skänkte ytterligare inspiration. Konsten fick resa den också, till utställningar i många av Europas storstäder.

Drömmar och gränslandet

Morgonen är det bästa tiden att måla, då nattens drömmar dröjer sig kvar. Som Madeleine säger, hon behöver aldrig gå på bio då det räcker att lägga sig och sova. När hon sedan, tidig morgon, kilar in till ateljén så slår hon på radion för att lyssna på klassisk morgon i P2. Det hon hör där kan smita med i måleriet. Ljud och hörsel är för henne nästan viktigare än synen, då varje ljud har en egen färg. Barndomens lek är den klangbotten hennes kreativitet härstammar från. Samma förhållningssätt återfinns i hennes måleri än i dag och har inte falnat med åren, utan tvärtom, amplifierats. Med sina 90 år blir barnasinnet allt starkare, på så vis lever hon baklänges.

Så länge Madeleine Pyk kan hålla en pensel kommer hon fästa sina skådespel på duk. Det är ett nästan ritualistiskt arbete, där Madeleine låter sin symbolvärld berätta om livet – där målningarnas subjekt, ofta bortgångna vänner och familj, finns vid hennes sida. Samtal och minnen lika verkliga och närvarande som målningen på hennes staffli.

Text: Mattias Backlund