Betong, oljemåleri och marmorering.  Årets Vintersalong på Galleri Backlund rymmer olika material och uttryck. Magisk realism, fantasi och det mänskliga – eller på gränsen till mänskliga – går som en röd tråd genom utställningen.

I korridoren står de och väntar på att bli utplacerade och upphängda, skulpturerna och målningarna som under de senaste veckorna rest långväga över Sverige eller bara genom Göteborg. Några av de utställande konstnärerna har visat sin konst på Galleri Backlund tidigare, medan andra är nyvunna bekantskaper. Verken står med en fot i det vi uppfattar som det verkliga och en fot i det magiska.

Helene Aurell – Med känsla för det eviga

Helene Aurell föddes I Landala, men var bara göteborgare i fem år innan hon flyttade till Skåne och därefter vidare till Stockholm. Hon berättar att göteborgskan bara kommer fram när hon blir känslosam. Numera bor hon i Simrishamn, där hon arbetar som skulptör. Det tunga materialet betong och de mjuka formerna är kännetecknande för Helenes konst. Det går att finna referenser i många olika kulturers mytologi och egyptisk konst, men bilderna och tankarna kommer ifrån Helenes egen upplevelse av världen.

– Det kan vara en bild jag ser, ett uttalande från någon, en dröm eller bara en längtan som startar en arbetsprocess. Ofta slår det mig att det färdiga resultatet är aktuellt i förhållande till var jag står; var jag är i mitt liv.

Helene berättar att konsten blir en bearbetning av inre upplevelser; att skulptera är likvärdig med när andra mediterar.

– Det är mitt sätt att gå inåt och ana min egen klangbotten.

Helene Aurells skulpturer bär på någonting evigt; en känsla av att vi kanske mötts förut –  i en annan tid – men möjligen i en annan skrud och inramning. Förnimmelsen av igenkänning till trots, bär hennes skulpturer på nya berättelser.

I In her hair möter vi ett milt ansikte, med ett arkaiskt lugn och en stark närvaro. Initialt ser vi kvinnogestalten i profil. Hennes siluett förstärks i skuggspelet mot väggen, utan att avslöja vad som göms i hennes hår. Men när vi går närmare skymtar en liten person fram.

– Det mänskliga ansiktet kan, med små medel, uttrycka nästan vad som helst från känslolivet. Det är ett outtömligt tema och motiv i mitt arbete.

Amanda Karlsson - Bortvända blickar och inre landskap

Amanda Karlsson är Karlstadbon som flyttade till Berlin, för att sedan hamna i Göteborg. Hon har tidigare visat verk på Galleri Backlunds salonger. Den här gången är målningarna mer färgstarka och två av dem är gjorda specifikt till vintersalongen. I Pyrrhusseger, står en människa barfota bland granar, till synes utklippta i kartong. Marken är isande blå, liksom granarna. Titeln var redan färdig innan hon påbörjade målningen och måleriet kom att bli ett utforskande av innebörden.

– En Pyrrhusseger innebär en seger med såpass svåra förluster att den inte är värd att vinna. I den här målningen ville jag gestalta ett inre landskap där både segern och striden är otydlig och diffus.

I Amanda Karlssons målningar vänder människorna bort sina ansikten. De står sällan raklånga och scenerna äger ofta rum nära golvet. Protagonisten böjer sig framåt eller nedåt, liksom fångad mellan rörelser, vilket får både människans hud och kläder att veckas. De tycks försjunkna i något eller på väg bort.

– Människans psyke har en inbyggd vilja att se ansikten, för att kunna läsa av varandra och basera sitt eget beteende på vad hen ser. I mina målningar ska en inte kunna reagera på detta. Motiven är alla och ingen och även dig själv. Mitt konstnärskap består till stor del av att relatera. Jag vill att mina motiv är alla och ingen alls. Därav vänder jag dom alltid bortåt.

Amandas målningar föregås ofta av samtal med dem hon avbildar, samtal om temat som gestaltas och personens egna erfarenheter. Jag frågar henne var hon finner sina motiv.

– I mitt eget och andras narrativ. Främst finner jag dem i något jag inte förstår. Oftast handlar det om hantering. Att hantera en darrig och ostadig värld genom att bryta ner den i mindre delar som sen kan byggas ihop visuellt till något förståeligt, hanterbart och tydligt.

Mattias Sammekull – Bokslut och nystart 

Mattias Sammekull är född i Stockholm, men verksam i Malmö. Han har haft flera separatutställningar på Galleri Backlund och hans figurer har kommit att älskas av många och väcka tvetydliga känslor hos andra.

Mattias berättar att de målningar och teckningar som ställs ut på Vintersalongen är de första han visar offentligt sedan han avslutade arbetet med De andra – en serie som han höll på med 2012 till 2017.

– Jag har valt att gå i en mer realistisk riktning i mitt bildspråk, utan att för den delen vandra alltför långt ifrån den bildvärld folk associerar med mitt namn, berättar Mattias.

I de nya målningarna arbetar han mer med detaljerna och närmar sig det verklighetstrogna i figurerna, materialen och miljöerna. Till detta hör även att använda sig av ljus för att beskriva formen på ett tredimensionellt sätt, vilket kräver en annan teknik.

I Den isolerade ser vi en kortklippt person, iklädd en djupt röd dräkt, stående i ett snötäckt landskap under en vidsträckt rosa himmel. Den närmast mänskliga varelsen flankeras av två små granar, vars snötäckta grenar kontrasterar mot den grå bergskedjan som tornar upp sig i fjärran. Ansiktet är uttrycksfullt och bär på ett lugn. Ögonen ser outgrundligt rätt in i betraktaren, både blygt och stadigt på samma gång.

Det är inte bara tekniken som är annorlunda i Mattias nya måleri. Även motivens innehåll har förändrats.

– Motiven är i större utsträckning hämtade direkt ur min egen faktiska känslovärld och varje verk representerar och gestaltar något specifikt jag bär inom mig.

 Även om det finns mycket av Mattias själv i målningarna, så är det inte självporträtt i en traditionell mening.

– Figurerna är födda i min fantasi, men agerar som ställföreträdare och representanter för mig själv.

Mikael Takacs – Marmorering och diffusa möten

Mikael Takacs är född och uppvuxen i Enköping, där han bott fram till förra året, då han flyttade till Barkarby, nordväst om Stockholm. 

Vid en första anblick – från nära hålla – är Mikael Takacs målningar abstrakta. Dukarna är fyllda av intrikata, färgrika mönster. Men tar du några steg tillbaka visar sig dessa mönster bygga upp mänskliga skepnader. När målningarna packades upp ur lådan de rest i från Stockholm, var det inte helt lätt att veta vad som var upp och ned, förrän vi fick distans till dem.

Innan Mikael började med marmorering för snart sex år sedan, målade han med penslar. Efter att han började med marmorering är det vanligt att folk misstar Mikaels målningar för digital konst.

– Jag tycker att det är ganska kul, eftersom variationer av den här tekniken utövats i hundratals år. Jag har bara modifierat den lite, och rört mig bort från det helt abstrakta.

Marmoreringstekniken som har funnits i nästan tusen år, kommer ursprungligen från Turkiet eller Persien. Den förknippas ofta med pappret på insidan av pärmarna till vackra, inbundna böcker. Marmoreringen var förr förbunden med hemlighetsmakeri. Det sägs att en marmorerare arbetade med sina mönster i smyg, för att inte avslöja sina yrkeshemligheter. Mikael är dock öppen med sin teknik och bjuder även in till att följa hans process i sociala medier.

– Jag använder pipetter för att fördela akrylfärg över duken i formen av ett porträtt, som jag sen förvränger genom att dra runt färgen med olika verktyg, såsom pinnar och kammar.

Mikael berättar att han uppskattar att gestalta sina människor – eller ”nästan människor” med marmorering. Det ger en viss anonymiserande effekt.

– Även om mönstren i sig är väldigt skarpa, så kan de få personen som avbildas att se ganska diffus ut. Det diffusa kan göra det både lättare och svårare att knyta an till dem. Det kan vara svårare i den mening att man inte direkt kan se vem det är, eller kanske ens vad det är i vissa fall. Det kan också vara lättare att knyta an till dem av samma anledning, eftersom man kan projicera så mycket av sina egna tankar på någon som man bara knappt kan urskilja.

Emanuel Bylund – Mystik, vardaglighet och komik 

Jag besöker Emanuel i hans ateljé på Valands konstskola. I det ljusa rummet står målningarna uppradade och på bordet trängs material och påbörjade skulpturer. Emanuel Bylund kommer ursprungligen från Umeå, men pendlar nu mellan Malmö och Göteborg för studierna i fri konst, där hans huvudområde är föreställande måleri.

Bland de målningar han visar på vintersalongen återfinns Proteins, en målning föreställande en tallrik fylld av korv och haloumi och Christmas Carcasses, en målning med chokladpraliner. Likörpralinen är tömd på sitt innehåll och gapar nu tom mot betraktaren. Trots vardagligheten i motiven är det något med färgerna och som gör att det känns både suggestivt och kittlande.

– Eftersom jag hittar motiven i min vardag och gäller det bara att alltid vara beredd på att det mystiska eller komiska kan dyka upp när som helst och se till att fånga det innan det slinker ur näven.

Just det mystiska blir påtagligt i hans interiörer. I Within walls ser vi ett långsmalt rum, möjligen i ett lägenhetskomplex. Det är natt och den starka belysningen från lamporna utomhus belyser lokalens föremål, vilka kastar mörka skuggor. Granar som reser sig bakom lägenhetskomplexet ser ut att ha blivit självlysande och övernaturliga.

– Av någon anledning kommer jag ofta hem med många idéer efter att ha varit på besök i min gamla hemstad Umeå.

Ytterligare två målningar visar scener från hyreshus i Umeå. På något underligt sätt tycks det finnas påtagliga och mystiska narrativ i Bylunds måleri, oavsett om det är en korv eller ett översvämmat kvarter som gestaltas.

Jenny Forsgren Abstraherade landskap och sökandet efter något betydelsefullt

Sedan 17 år tillbaka bor Jenny Forsgren i Göteborg, men hon växte upp i Umeå. Minnet av barndomens landskapsupplevelser tycks rymmas i hennes konst. Som barn åkte hon ofta till västerbottensfjällen och Ammarnäs och som vuxen har dragningen till det vidsträckta landskapet levt kvar, och uttrycks genom vandringar i Kebnekaiseområdet, I Jotunheimen och på Hardangervidda samt i  skapandet av landskapsmålningar.

Vi första anblick är det lätt att tänka att Jennys målningar är mörka. Men när ögonen ställer om sig efter en stund av betraktande, börjar färgerna framträda, långsamt och försiktigt.

Jenny beskriver hur en målning är som ett minne av en plats, en plats hon själv, eller någon i hennes närhet besökt.

– De platser jag målar är från fantasin. Men, naturligtvis finns en gnutta realism också, även om den kan vara förvrängd. Precis som ett minne.
Jenny ser eftertänksam ut när hon fortsätter berätta.

– Jag söker en plats och ett minne. Det är en aktiv process, ett försök till erinran.

I Jenny Forsgrens målningar återkommer horisonten. Ibland utgörs målningen nästan bara av två färgfält, men uttrycker ändå något storslaget. 

– För mig är horisonten ett nu och ett då, oavsett om jag ser framåt eller bakåt. Jag befinner mig själv i dem när jag föreställer mig platsen; marken, himlen, temperaturen osv. Det är mörkt eller håller på att mörkna och det är spännande! Vad får jag se och minnas?

Jenny beskriver hur hon både kan känna sig lugn och rofylld, samtidigt som hon känner sig ensam i skapandeprocessen. Det finns också ett djupgående sökande i arbetet att måla ett lanskap.

– Det är som att jag letar efter något betydelsefullt.

Mark Thompson – Fantiserade minnen och besjälade platser

Efter uppväxten i Storbritannien, påbörjade Mark ett liv präglat av otaliga resor genom nordliga landskap, både i Europa och Nordamerika. Dessa kom att forma hans relation till naturen, kylan och konsten.

– These landscapes retain a hold over me somehow, berättar Mark.

I Marks målningar, även dem som han tidigare visat på Galleri Backlund, varvas erfarenheter och upplevelser av landskap och platser med minnen och fantasi. I årets vintersalong visas bland annat en liten oljemålning på trä. Trots dess lilla format ryms något storslaget i den. Kylan är påtaglig och himlen dramatisk. 

Två av verken på papper, kretsar kring Marks upplevelser av arkitektur. Målningarna som föreställer Gunnebo slott, är ett försök att konstruera ett fantiserat minne; ett personligt narrativ som slutligen blir betraktarens eget. Som nybliven göteborgare – Mark hamnade slutligen, efter alla resor, i Billdal – är skapandet av interiörerna ett sätt att förstå en känsla av en ny plats och utforska ett nytt hem. Fantasin och verkligheten går hand i hand i Marks måleri. 

Vintersalongen pågår 2/12-21/12.

Text: Ida Gudmundsson