Mattias Sammekull är aktuell med sin fjärde utställning på Galleri Backlund. Den som tänker att då vet vi vad som kommer att ske, kan inte ha mer fel. Vad som faktiskt kommer att visas vet ingen mer än Mattias Sammekull själv.

Utställning: 12/11-27/11 2022
 
– Det blir väldigt annorlunda denna gång… läser jag i sms:et från Mattias Sammekull.
Det är ett tag sedan jag hörde ifrån honom. Senaste gången vi talades vid satt vi i hans kombinerade ateljé och vardagsrum i lägenheten i Malmö och åt karameller. Det var försommar. Han berättade om sina tankar inför utställningen och runt omkring oss stod grunderade dukar ännu utan motiv. Jag åkte hem och började skriva ett reportage som inte skilde sig nämnvärt från tidigare reportage jag skrivit om honom och inväntade bilder. Men det kom inga bilder och sommaren gick.

Något nytt
– Jag målar på det enda sätt som är rätt just nu, säger Mattias Sammekull när jag ringer upp honom i slutet av september för att samtala med honom om förändringen som skett. Hans röst bär stråk av något slutgiltigt.
– Det skiljer sig jättemycket – jag vet det – och jag förbluffas fortfarande över varför jag gör det. Men jag tvivlar inte och jag tvekar inte. Det är helt otroligt.

I försommarens intervju beskrev han hur han skulle arbeta vidare med De andra–serien som blivit signifikativ för honom. I ett decennium har han arbetat med målningar i jordnära färger där de mänskliga varelserna framträder mot enkla bakgrunder. Uttrycket bär spår av renässans och barock, vilket vittnade om hans rötter i den klassiskt figurativa traditionen, men samtidigt har han stått med en fot i samtiden.
Han skickar några bilder som visar hur långt han hittills kommit och jag betraktar dukarna med undermålningar. Kontrasten till hans tidigare verk är slående. Diskrepansen till den i försommar uttalade vidareutvecklingen mot ännu mer nedtonade färger kunde knappt vara större. Jag frågar:
Vad har hänt?
 
Skådeplatsen
Han berättar att han just nu står på platsen där det skedde – för att han vill uppleva det på nytt. Han frågar om jag har upplevt den sortens maniska skapareufori där ingenting annat existerar.
– Den är förförisk, säger Mattias och skrattar.
– Jag hade det i två veckor. Jag sov i snitt tre och en halv timme per dygn i två veckor och jag var alldeles darrig och stirrig. Jag satt och ritade hela, hela tiden. Jag var så trött. När jag blundade blixtrade bilder framför ögonen och jag var tvungen att gå upp och teckna dem. Sen kollapsade jag. Efter att ha sovit i ett par timmar gick jag direkt upp till staffliet.
Med viss skämtsam ton berättar hur han nästan trodde sig vara styrd av en högre makt där han satt med sina pennor och akvarellfärger. Mer allvarsamt berättar han om hur linjer gick in i varandra, former avlöste varandra, färgerna gick över i andra färger och rörelse uppstod.
– Jag styrde inte linjerna, de bara existerade. Jag har ingen förklaring till varför det är som det är förutom att det är så det ska vara bara.
Så kom han till en punkt där han kände att han var färdig; att han var tvungen att lugna ner sig.
– Jag hade kunnat fortsätta sådär, men jag mådde jättedåligt fysiskt och psykiskt under den perioden.
Efter veckorna av maniskt skapande flyttade han undan det stora bordet i vardagsrummet och lade ut alla skisser på golvet.
– Normalt sett, om jag kommer in i någon slags manisk fas där jag skapar många idéer till målningar under kort tid, brukar det alltid innebära att jag ser tillbaks på det redan dagen efter och tänker ”nja, det där kanske inte håller, vad tänkte jag där?” Men allting höll.
Jag tänkte: herregud, det här är ju uppenbarligen någonting jag har i mig, det hade aldrig gått sådär fort annars. Tidigare satt jag och krystade fram ett enda drag.
Han insåg också att perfektionisten Mattias Sammekull hade tagit ett steg tillbaka.
– Det är så olikt mig. I en målning är det t.ex. en cirkel bakom den ena, det är ingen cirkel, men hade jag målat den för tre veckor sedan hade den varit perfekt sfärisk. Jag hade aldrig accepterat att den inte var helt cirkulär. Men nu är den inte cirkulär och jag tycker att det är bra. Den ska vara som den är.
 
Avsked till De andra
Jag undrar över hur det känns att lämna det trygga och kasta sig ut såhär kort inpå en utställning -att inte hinna få distans till det som skapats.
– Det krävs mod för det, tror jag, att lämna det trygga för det otrygga på något sätt.
Detta var uppenbarligen något jag behöver göra just nu och jag tror absolut inte att det handlar om en engångsföreteelse. Jag tror att det är det är en ny period som har påbörjats.
Det var många som tog serien De andra till sitt hjärta. Porträtten hade en sällsam kraft som öppnade många dörrar för Mattias Sammekull och givit honom möjligheten att ställa ut i flera olika länder. Men den stora glädjen försvann.
– Jag tror att jag var lite trött på De andra-serien. Jag är lyckligt lottad, Men jag har inte känt den här passionen för måleriet som hantverk. Och jag vet inte när jag sist gjorde det. Det var kanske när jag började måla som barn eller när jag började måla på den här De andra-serien för tio år sedan.
 
En ny riktning
Varifrån den nya riktningen kommer vet han inte och han vet heller inte hur han ska beskriva den.
–Den barocka tyngden eller renässansskönheten är ju inte riktigt där längre, så det känns lite mer kontemporärt.
Men han nämner att han snubblade över bilder på verk av illustratören Alfonse Mucha och tyckte sig ana ett visst släktskap. Han nämner vidare stilen Art nouveaus kopplingar till japanska träsnitt.
Tanken har slagit mig också, att det lilla jag sett för tankarna till samtida japanska uttryck, som manga och anime.
–I manga och anime jobbar de också mycket med linjer och former, men jag är inte medvetet inspirerad av det. Där finns det tydliga konturer runt allting. Det är bara när jag gör min undermålning som det blir tydliga linjer. När jag gör målningen blir det mjukare.
Men han konstaterar att det finns viss likhet med det platta uttrycket.
–De nya målningarna är ganska platta förutom det mänskliga innehållet. Ansiktena har skuggningar.
 
Övergången
När vi besökte honom under försommaren var det bara ett fåtal målningar som var någotsånär färdiga. Den ena föreställde en kvinna och bakom henne skymtade ett landskap i en stil och färgställning som förde tankarna till italiensk högrenässans. Han kallade den Obalans.
– Hon står ju med en öppen rock, varför gör hon det? Vill hon blotta sig eller är hon obekväm med det? Den är ju ganska mycket beskrivande av mitt jag i det ögonblicken när jag målade den.
Jag slås av att målningen är mer färgstark än tidigare verk. Klara färger i blått och grönt har sällan förekommit på Mattias palett.
–Jämfört med mina tidigare målningar är det helt galet starkt grön och stark blå, men jämför jag med dem som jag håller på med nu så är det naturtroget måleri. Tidigare skulle jag ha mina fem färger: mina jordfärger och svart och vitt - thats it. ”Kan jag inte måla med dem, då är jag ute och cyklar...”
Obalansgår att se som en övergång.
– Någonstans fanns det väl i mig redan då: jag vill måla ännu mer färg. Jag vill uttrycka mig annorlunda. Men när jag målade Obalansvar det fortfarande med tyglarna på. Det var fortfarande bekant måleri, jag kunde fortfarande stå ganska trygg bakom den här målningen: jo men det är min gamla stil, bara lite mer färg. Men det finns inga konstiga former och linjer i den målningen alls.
För om serien De andrakännetecknades av stillhet och dramatiken endast föregick i varelsernas blickar, kännetecknas de nya bilderna av rörelse och färg och färgerna har skruvats upp och lämnat det naturtrogna.
– Det blir tydliga färgteman. Ett som går mot det blåröda, turkosa hållet, ett annat är mer åt det gröna och aprikosaktiga hållet. Varför det blev just det vet jag inte. Det är inte så att färgen blå har någon specifik betydelse för mig eller att aprikos har det. Det var bara fint och dom passade bra ihop.
 
Instagram
På Instagram kan man vanligtvis följa Mattias arbete under hans öppna konstnärsprofil. Här lägger han ut både färdiga och pågående teckningar, skisser och målningar.
– Men nu tänker jag inte visa någonting förrän det är färdigt. Jag funderade ett tag på att rensa min Instagram - jag ville till och med ta bort den - men jag förstår att det är bra att ha.
Det är tydligt att det är ett nytt skede i Mattias liv och verk.
– Mina senaste två utställningar handlade om en person i mitt liv och om olika faser av vår relation. Eftersom det där är en del av mitt förflutna och jag gått vidare hade jag inget självklart ämne jag behövde behandla- förutom de eviga frågorna. Då fick det här plats, det hade inte fått plats förut. Det här är mer glädje, motiven är gladare, det är rörelse, det är färg.
– Jag kräver inte av livet att jag ska få leva i det här i all evighet, men jag hoppas att det varar ett tag för det är kul att få vara i det. Ge mig ett år av det här, snälla skapare, låt mig tycka om att måla som jag gjorde som barn. För att jag blir så lycklig då och livet omkring mig blir mycket bättre.
Vi avslutar samtalet och Mattias nämner att han ska skicka fler foton när målningarna är färdiga.
Ett par veckor efter vårt samtal märker jag att instagramkontot är borta och inga fler bilder har skickats. Vad som kommer att visas i november vet nu bara konstnären själv.

Text: Ida Gudmundsson