Jag träffar Ian på vad som känns som årets första riktiga höstdag. Regnet ruskar, vinden viner, solens strålar skiner svagt genom en grå himmel. Skapligt göteborgsväder med andra ord. Men när dörren öppnas lämnar vi den världen bakom oss för en stund. 

– Du det här är faktiskt första gången jag är nervös på 35 år, kommenterar Ian medan vi slår oss ner runt köksbordet. Det är ett par veckor kvar till Ian Rusths stora utställning på Galleri Backlund, den första i Göteborg på sju år.

Det mycket att fästa blicken vid inne i det eklektiskt inredda hemmet. En uråldrig krigarstaty står givakt mitt i sällskapsrummet medan en metallskulptur med händer som sträcker sig mot skyn står som en monolit i det kyliga morgonljuset. Det hänger rikligt med målningar på väggarna, många av dem Ians egna verk – här får konsten det utrymme den förtjänar.

^{Musikintresset började tidigt.}

Hemma i barndomens Trollhättan såg det annorlunda ut. Han minns att föräldrarna hade några planscher, möjligtvis tryck på väggarna, men inga målningar, de var en arbetarklassfamilj påpekar han. Egentligen var det ingen i hans närhet som hade tavlor på väggarna, så han fick närma sig konsten på annat vis.

Stadsbibliotekets stora betydelse

En dag Ian minns med värme är då han äntligen fick vuxenkort till hemstadens bibliotek, ett nytt kapitel i hans liv.

– Jag glömmer aldrig hur lycklig jag var när jag fick vuxenkortet, säger han med vördnad i rösten och stannar upp.
– Jag var fjorton år och jag minns än i dag den första boken jag lånade hem, ’Tacka vet jag Lejon’.

Han upptäckte även andra böcker undangömda på vuxenavdelningen i Trollhättans stadsbibliotek, böcker som väckte ett intresse i honom – konstböcker. Nu var lyckan gjord, Ian kunde sitta och bläddra som förtrollad medan timmarna försvann.

– Jag plöjde igenom hela konsthistorien egentligen. Tyckte väldigt mycket om impressionismen men även Da Vinci och Michelangelo.

Jag brukade måla av deras grejer i början. Samtidigt valde han att gå teckningskurser i skolan på kvällarna. Jag frågade om hans stora konstintresse i unga år gjorde att han uppfattades som lite av en udda fågel.

– Inte alls! Jag spelade fotboll också, påpekar han.

Första stapplande steg som konstnär

Han minns även musiken som en stor inspirationskälla. Som ivrig samlare av soulskivor började han i sin ungdom att måla av skivomslag. Därefter började han måla på allt trävirke han kunde komma över.

– Jag visste inte ens vad duk var. När jag väl fick tag på det målade jag på fel sida av duken och målningen blev en katastrof.

Faktum är att en av Ians första målningar på duk hänger i trappen strax bakom oss; ett porträtt som föreställer förutnämnda favoritkonstnär, Leonardo Da Vinci. Ramen snickrade han ihop av en gammal läskback, mest av ekonomiska skäl egentligen. Målningen är vacker och uttrycksfull, målad på rätt sida av duken, men väsensskild det han målar nu för tiden. Den karakteristiska stilen vi känner igen i dag har tagit många år att arbeta fram.
Våren 1977, efter att han säkrat sin första separatutställning till hösten samma år, valde Ian att säga upp sig från arbetet på försäkringskassan och resa till Paris. Det hade varit en dröm sedan länge att åka dit och låta sig inspireras av impressionisternas lekfulla måleri, insupa kulturen och möta spännande människor. Men utan körkort och begränsat med pengar så visste han inte hur han skulle ta sig dit.

Förälskad i Paris

– Hur fan ska jag ta mig till Paris? Jag gör väl som vanligt och cyklar dit.  

Så han tog sitt pick och pack och stack. Väl framme i den franska huvudstaden slog han upp sitt tält i den berömda Boulogneskogen. Där stötte han på, precis som önskat, ett karaktärsgalleri ströslat med härliga individer. Han fick ett varmt välkomnande av en haschrökande illustratör som trodde att det var sonen som kom på besök.

Den rödvitrandiga tröjan har blivit något av ett signum för Ian Rusth.

Men efter sex eller sju veckor av detta pandemonium var det dags för honom att bege sig hem till Göteborg igen, pengarna tog dock slut någonstans vid danska gränsen. Turligt nog träffade han en trevlig kvinna som erbjöd honom dela hytt med hennes sällskap. Efter att han polletterat cykeln fick han spänna fast sig med remmar i den trånga hyttens hatthylla för att inte ramla ner under resan. Väl framme i södra Danmark var det upp på mormors oväxlade damcykel som gällde. En lila Crescent för er som undrar.

– Den jäveln som sa att Danmark var platt ska jag mörda.

Orken räckte ungefär till mitten av Jylland, så han fick spendera sina sista stålar på en tågbiljett till Fredrikshamn. Väl framme hade han faktiskt fortfarande fem kronor som tyngde i fickan, så han spenderade dem på ett wienerbröd och ett glas mjölk, medan han planerade nästa steg. Han gick bort till socialbyrån där han fick låna 50 kronor för färjan hem, och med ett löfte om att betala tillbaka åkte han hem till Göteborg.

– Jag var förbannat ärlig så jag åkte ner igen redan nästa dag med pengarna. 

Första utsällningen blev en braksuccé

Väl hemma och fylld till bredden med intryck var det dags att förbereda sig inör höstens utställning. Det gick enkelt, färgen flödade och tjugofem målningar stod snart klara i ateljén. Tjugofem målningar kom sedan att säljas, nästan alla på vernissagedagen; succén var som man säger, ett faktum. Och så har det fortsatt.
Vi avslutar vårt samtal med att gå upp i Ateljén, belägen i husets tornrum, för att titta på några av målningarna som ska vara med på utställningen och annan kuriosa Ian har gömt där uppe.

^{Konstnärens färgtuber trängs med färg i ateljén.}

På golvet har färgdroppar format små stalagmiter, på en av väggarna hänger gamla paletter prydligt, likt jakttroféer. På sätt och vis är det som att kliva rakt in i en Jackson Pollock målning.
Men det finns en tydlig ordning i det hela, kanske är det Ians dagar på Försäkringskassan som lyser igenom.
Vi fastnar framför två målningar som står och torkar på varsitt staffli.  De befolkas av alla möjliga karaktärer, en rosa djävul här, en blå ängel där.

– Jag tänker ibland att den där röda hunden representerar mig själv, säger Ian och pekar på en tvåbent varelse i målningens nederkant.
– Den har sett lite olika ut genom åren, men det hänger kvar. Annars finns det inte så mycket symbolik i mina figurer. De är mest där för att jag tycker att de ser kul ut.

– Du, jag råkade släppa in katten – den for in som en oljad blixt, ropar Ians granne från nedervåningen.

Och med det är dags att lämna den här fantasifulla, färgrika världen för att ge sig ut i stormen igen.
 
 
 
Utställningen pågår 10/11 – 25/11

Se fler målningar här. 

Text: Mattias Backlund 
Foto: Ida Gudmundsson