Stefan MÅS Persson är aktuell med en utställning på Galleri Backlund. Vi möts i ateljén i Halmstad för ett samtal om Corona, vandringar in i konsten och den internationella karriären.

Utställning på Galleri Backlund: 27/2–14/3 

Stefan MÅS Persson öppnar dörren till sin ateljé och jag möts av hans varma leende och levande blick.
– Välkommen!
Han är svältfödd på sociala kontakter, berättar han när vi går in i ateljén. Där inne sprakar det i kaminen och i den L-formade lokalen med takfönster trängs verken till den kommande utställningen. Jag sätter mig längst in i rummet, iklädd visir och vi konstaterar att det är märkliga tider.

Nedstängning
För Stefan stängde allting ner i mars. Då skulle de åkt till London på konstmässa, men fick riva sönder flygbiljetten, ge bort hotellrummet och stanna hemma. Året innan pandemin, 2019, hade Stefan fyra separatutställningar och medverkade i flera konstmässor.
– Vi reste utomlands nästan varje månad. Jag ställde bland annat ut i Hongkong, Miami, Korea, Melbourne, London, Edinburgh och Amsterdam. Nu har det inte varit någonting. Så vi köpte en husbil, för att kunna resa säkert, säger Stefan med ett leende.

De senaste åren har varit intensiva och antalet utställningar och mässor han medverkat vid accelererade. Den tid han inte var på resande fot målade han dag och natt, så när pandemin kom, kom även en välbehövlig paus.

Stefan MÅS Persson utanför sin ateljé.

– Men nu har jag jobbat non stop inför det här.
Arbetslusten är inte pausad och Stefan trivs med att få arbeta ostört.
– Som det är nu så är det egentligen bäst. Nu har jag inget annat, ingenting som pockar. Vi ska inte resa, har inga fester – ingenting som händer. Efter en morgonpromenad till havet går jag hit. Varje dag hela veckan står jag här och målar till kvällen. Ibland går jag ut på kvällen och fortsätter. 

Illusioner och måleri
Stefan MÅS (förkortning för Mats Åke Stefan) Persson – Malmöpojken som flyttade till Umeå och slutligen landande i Halmstad – har gjort sig känd för sitt säregna uttryck. Med orange, blått, vitt och svart blandar han till de kulörer och valörer som han målar på MDF-skivan. När motivet är färdigt sågar han ut mellanrummen och ger på så vis verket en skulptural dimension. För betraktaren är det inte helt tydligt vad som är utsågat och vad som är målat. Stefan MÅS Perssons blandar tredimensionaliteten med en föreställd sådan. Under vårt samtal måste jag vid ett par tillfällen gå riktigt nära verken för att se vad som är illusion och vad som är verklighet. Det är så väl utfört att jag blir lurad.
– Det är bara teknik, säger Stefan och jag skakar på huvudet.

Öar i tomheten
Stefan MÅS Perssons motiv utgörs av ett slags urbana öar som befolkas av små figurer, som ibland verkar ha kommit dit med en liten båt. Ofta är det flera personer. Ibland bara en. Verkens titlar vittnar ofta om att det eventuellt ska ske någon form av möte.
De hittar väl varandra? Undrar jag.
– Det är upp till betraktaren. Det kan också vara samma person som vandrar runt i olika skeenden. För det är en vandring.

I hans mer sammansatta verk, bestående av mindre delar, kan vi läsa dem som oregelbundna seriestrippar, eller ytterligare dimensioner på samma irrfärd i friheten. Jag ställer mig framför den stora målningen Every picture tells a story.

Every picture tells a story. Akryl på MDF 136 x 60 cm

– De tar bara längre och längre tid, berättar MÅS.

Jag tänker att han där gjort det möjligt för sig själv att måla allting, inom ramen för sitt eget uttryck. Komplexiteten ökar och finurligheten fördjupas.
– Där fick jag med både byggnader, landskap och figurer. Till och med Venedig. Där uppe till vänster är någon som går ut genom en bild och kommer ut i en annan värld, förklarar Stefan.
– Jag är avundsjuk på arkitekter som får gå in i sina verk. Det hade varit häftigt att vandra där inne.

Medan jag betraktar förändras perspektivet. Från att titta på en figur utifrån märker jag hur jag tänker mig in i verket. Det är jag som går upp för gången. Jag lever mig in, utforskar platsen, som om jag var där. Att betrakta Stefan MÅS Perssons verk blir på så vis att se dem både utifrån och inifrån. Vi vill lösa mysteriet, förstå vägen, ta oss uppåt. Verken appellerar och hypnotiserar och med blicken reser vi runt i hans världar.

En intuitiv process
En fråga som Stefan ofta får av folk som ser hans konst är: ”var börjar du?” Frågan känns given när man står inför verken som tycks utgöras av ett intrikat mönster, liksom verket som just nu står på staffliet.

– Oftast börjar jag här, säger Stefan och pekar på bildens nedre del som ser ut som en lastkaj eller brygga med en båt förtöjd.

– Jag jobbar uppåt i en målning, så jag börjar nere och så avslutas den där uppe någonstans. Jag har ingen skiss. Det växer fram.

Målningen ser ut att snart vara färdig. Bortsett från det övre vänstra hörnet som bara utgörs av ett spräckligt varmgrått färgfält.

– Där kan jag tänka mig att jag skulle vilja ha någonting som kommer igen för att det ska balansera resten. Det är svårast att göra den sista biten för den ska föra ihop allt. Men det är en resa. Den växer ju fram och då händer det saker. Det är det som är roligt – att man inte vet. 

Mottagandet utomlands
Efter att ha ställt ut i hela världen, på mässor och runt omkring i norden på gallerier och konsthallar, kan Stefan konstatera att han möts av liknande reaktioner överallt.
– Vart jag än kommer så är det ingen som sett något liknande. Då känner man ”vadå, det här har jag hållit på med i trettio år, det är väl inte så märkvärdigt.” Men de som aldrig har sett det tycker att det är fantastiskt. Det är väldigt roligt.

Något annat som återkommer är att folk tror sig ibland veta vilka platserna är. Men de är sprungna ur Stefans fantasi. 

Det händer att folk säger att de vet vad det är för byggnad Stefan målat.

Ett eget uttryck
Det händer att folk kopplar ihop honom med den matematiskt intresserade Maurits Cornelis Escher(1898-1972) som skapade en slags optisk konst. Och visst är det väl så att Stefans måleri bär spår av ett optiskt illusionsmåleri och dess motsägelsefulla verklighet. Men det räcker inte för att sätta fingret på hans säregna uttryck. Varför är det så många som reagerar på hans uttryck och motiv, från så olika kulturella bakgrunder? Det går såklart bara att spekulera kring. Kanske har det att göra med att det är betydligt vanligare i vår tid att måla större figurer mot enklare bakgrunder, än den här typen av bilder som tvingar oss att gå nära. Det kan även ha att göra med att Stefan arbetar med en färgställning och komposition som känns ovanlig. Men förklarar det fascinationen?

Pilgrimsfärder och irrfärder
Kanske finns svaret i en historisk och ursprunglig längtan efter att få leva oss in – och bort. Det finns kanske inte en tydligt visuell likhet mellan Stefan MÅS Perssons verk och historiska verk, men det finns en likhet i när det kommer till en performativ funktion – vad verket gör med oss, dess verkan.

För mer än tusen år sedan fanns det i Kina en taoistisk tradition att göra pilgrimsfärder upp på berg, som sågs som en plattform för att nå en högre verklighet. Det var dock inte möjligt för alla att lämna hus och hem. Men genom att återskapa ett detaljerat landskap med högsträckta berg i tusch kunde pilgrimsfärden utföras ändå – genom inlevelse och fantasi. Runt omkring i bilden placerades en och samma figur ut och med blicken kunde betraktaren följa dess väg upp på berget. Med handens rörelser skapades världen i takt med att den utforskades, i likhet med MÅS metod.

Femhundra år senare skapades i den kristna europeiska konsten en typ av andaktsbilder som föreställde landskap med små figurer. Protagonisten – huvudpersonen – kunde följas in i bilden. Den dök nämligen upp på flera ställen, i likhet med de kinesiska målningarna eller Stefan MÅS Perssons verk. Genom att följa den kunde den som stod inför bilden uppleva samma pilgrimsvandring.
Kanske kan Stefans konst ses på ett liknande sätt, som ett slags inresebilder för vår tid. En liten figur i en stor värld på jakt efter någon eller något. En irrfärd eller målmedveten strävan i en omgivning som inte alltid är vad den ser ut att vara, på vägar som inte alltid leder någonstans.

Resor in i kosnsten
Arbetet fortgår och arbetstakten avstannar inte. Men även om Stefan tycker om det ostörda arbetet saknar han kringflackandet.
– Det hade varit kul att komma iväg igen säger MÅS.
Till dess sker resorna genom måleri och han bjuder in oss andra att följa med.

Stefan MÅS Persson ser fram emot utställningen på Galleri Backlund.

Text och foto: Ida Gudmundsson