Hur visualiseras pappahumor? Och är något så banalt som en ordvits värd att förevigas i en oljemålning? Sara Granér är aktuell med en separatutställning i Göteborg.

Det svarta ylletyget rör sig mellan Saras händer. Nålen far upp och ner och lämnar färggranna spår efter sig. De starka färgkontrasterna får en att tänka på folkkonst från en rad olika kulturer och tider. Hon sitter i skräddarställning i soffan, nära entrén, med broderiet i knäet. På en hylla trängs en samling keramiska grisar i olika storlekar och längre in i rummet står en knallgul figur i papier-mâché. Sara förklarar att det är en prototyp som inte kom till användning i våras, då hon satte upp en samtida variant av en dockteater.
– Det var robotar som styrdes med playstationkontroller via bluetooth, berättar hon.

Svalgblomning. Tusch och akvarell på papper.

Naivism och äkta känslor
Men det är varken som dockmakare eller textilkonstnär som de flesta känner Sara Granér, utan som serietecknare och satiriker. Hon har satt avtryck med ett antal hyllade seriealbum och knivskarpa kommentarer i ett flertal olika magasin och tidskrifter genom åren. Figurerna, som känns igen på sina starka, kontrasterande färger och särskilda uttryck, utgörs av olika slags djur. Eller ” jättefula monster”, som någon skrivit i en kommentar, berättar Sara och skrattar.
– Jag har en estetisk som bygger vidare på fabeldjur, barnboksillustrationer och seriefigurerer. Den är ganska naivistisk i stilen, berättar Sara.

Bostadskarriärr. Tusch och akvarell på papper.

Det visuella uttrycket både samsas och bråkar med Saras innehåll. Med små medel förmedlar hon känslor som upplevs som uppriktigt äkta och som vi känner igen.
– Jag jobbar mycket med känslolägen, stämningar och kontraster, berättar hon medan hon byter tråd. Bildspråket känns igen, men nya material har smugit sig in i Saras skapande.

Gris l. En av Sara Granérs keramiska grisar.

– Jag har blivit så förtjust i att utforska och göra skulpturer som ett slags tredimensionella varianter av mina teckningar. Det är intressant för mig att möta dem i en ny miljö. Det är för att jag redan känner till dem som jag tycker att det är intressant för mig att träffa dem i form av lera – eller vad det nu kan vara.

Den stränga blicken
I den del av ateljén de kallar för verkstaden finns några av Saras målningar. En nästan färdig oljemålning med texten ”Känna sig obehaglig till mos” står lutad mot en back öl, till vilka Sara gjort etiketten till. Medan hon trycker ut gul färg på en gammal datorförpackning, berättar hon att hon planerar att skaffa sig ett bättre staffli. 

Sara framför sin oljemålning Känna sig obehaglig till mos.

Saras lekfulla och tillåtande process när det kommer till nya materialval och nya projekt har inte alltid varit självklar. Hon tänker tillbaka på grundskolan som, de uppmuntrande lärarna till trots, utgjorde en hämmande kultur där det var svårt att hålla fast i det fria skapandet.
– Folk tenderar att få en sträng blick på allt möjligt efter att de slutat dagis och eftersom att teckna och måla är frivilligt så gör det att de flesta slutar.
Så var det även för Sara. Hon slutade att rita och måla. Men det fanns hela tiden en vilja att arbeta med bild.

Genombrottet
När Sara var i tjugoårsåldern började hon göra teckningar till sina dagboksanteckningar och det var först när hon blandade bild och berättande som det släppte.
– För mig blev det mer användbart – jag kunde göra något med det då.
Första gången hon visade upp det hon gjorde var när hon började på Serieskolan i Malmö. Under den tiden hade hon ett myspace-konto där hon lade upp sina serier och tillsammans med andra gjorde hon fanzine och var med och startade upp ett seriekollektiv. Så småningom trycktes några av hennes serier i Galago och ett tag efter det gav hon ut en bok på samma förlag. Därefter kom genombrottet.

Teckningen som prydde omslaget till Saras bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera från 2015.

Minnet av det förlorade skapandet finns kvar, men även det öppnare skapandet i den tidiga barndomen.
– Det är en process, verkligen, att försöka hitta ett lite friare, vänligare sätt att jobba på.
Även om skapandet blivit firare och materialmässigt mer inkluderande med tiden så är seriositeten densamma.
– Jag måste ju gå upp på morgonen och göra klart; kämpa vidare med något. Göra tusen små streck eller vad det nu kan vara. Annars blir det ingenting.
 
Svårbestämda budskap
Som tecknare har Sara Granér frekvent anlitats för dagsaktuella och politiska kommentarer med tydliga budskap. Men i sin nuvarande samling är hon tillbaka i hur hon arbetade med serier i början.
– Mycket av det jag gör nu är mer filosofiskt eller existentiellt. Inte så tydligt, lite mer öppet. Det är viktigt för mig att det inte får vara ett påbud. Det värjer jag mig mot, förklarar hon.
I detta, liksom i valet av material, är friheten i skapandet central.

En fluga har dött i ögat på ett av skeletten i tusch- och akvarellteckningen Inför döden är vi alla fika.

Vi tittar igenom några av de färdiga teckningarna, eller enrutingarna, som formatet ofta kallas för. ”Inför döden är vi alla fika” står det på en av dem. En svartvit ornamentering växer fram mellan två kakätande skelett. Sara noterar förvånat att en fluga dött rätt i den enes öga. Samtliga är mödosamt arbetade in i minsta detalj, koloristiska, humoristiska och välgjorda.

Dagens ord
När Sara Granér ställde ut på Galleri Backlund senast var temat Dagens dikt. Den här gången heter utställningen Dagens ord. Då liksom nu är det boksidor hon visar upp och i likhet med förra gången startade projektet på Instagram.
– Jag har haft ett projekt där jag gjort en ordvits varje dag eller lekt med något begrepp eller talesätt.
På Instagram är hon el-granero och hennes senaste flöde består till största del av skisser i ett anteckningsblock med spiral. Hon beskriver det som ett sökande som man har fått följa. Med blå eller svart penna är figurerna, som många känner igen, snabbt uppskissade.
– Instagram kan fungera som en skissbok med en ganska låg tröskel – det känns som att det är tillåtande att experimentera där. Min känsla är att det inte behöver vara så noggrant; det är som en publicering fast på skoj, på ett sätt som känns befriande för mig.
Ur dessa otaliga skisser har hon sedan gjort ett urval som hon tecknat upp i olika material.

Biologiskt mångfall. Broderi.

– Det passar att den här utställningen är i Göteborg, säger Sara skämtsamt och berättar vidare att de aktuella bilderna är präglade av en "Göteborgsvitsstämning”.
– ”Pappahumor” brukar man kunna säga om den här typen av skämt som känns lite torrt ibland eller lite tramsigt på ett sätt som ibland är lite negativt laddat.
Men även om Sara kan driva med saker så tar hon skämtet som fenomen på största allvar, vilket bland annat avspeglas i hennes verk i tusch och akvarell.
– Det uppstår kanske en diskrepans mellan mitt arbetssätt/min teknik och själva innehållet i texten. Jag har tyckt att det varit spännande att se vad som händer med det om man utvecklar det; om man tar det här lite tramsiga på ett stort konstnärligt allvar.

Utställningen pågår 30/10–6/10
Artist talk: Lördagen den 2/10 klockan 14:00 på Galleri Backlund.

Text och foto: Ida Gudmundsson