Genom en hög skorsten ryker det och det röda teglet i de olika byggnaderna bär spår av olika tider. På en fasad står det Kosta 1742. Det mytomspunna glasriket bär på både stolthet och sorg, en rik historia och en samtid med nedlagda glasbruk. Men i Kosta blomstrar verksamheten och här arbetar Kjell Engman sedan 1978

Lagret
Jag välkomnas in till något som för tankarna till ett lager. Att träda in i Kjell Engmans ateljé är att röra sig runt i ett sammelsurium av dåtid, nutid och framtid. Först möts jag av färdiga skulpturer som väntar på att köras till olika utställningar. Längre in finns hyllvis med delar som ska monteras samman: en låda med små fioler, en hylla med huvuden, små glasfigurer varvade med gitarrkroppar upplagda på rad.. Längst upp på en hylla står verk som är trasiga, men som ändå av något skäl får stå kvar. Kanske som bärare av historia. 
– Den här kommer att vara med, säger Kjell och pekar på en gitarr med en slingrande orm.
– Det här är mitt sätt att hantera min ormfobi. Jag kan inte se dem på tv ens. När de börjar ringla, kryper det i mig.

Tyvärr verkar metoden inte ha hjälpt, men det hindrar honom inte från att fortsätta skapa verk med ormar.
– De har en mystik som är svår att förklara.

Kjell Engman bland sina verk.

Fantasi och verklighet
Kjell Engman drar inte några gränser när det kommer till vad som är fint nog att upphöjas till konst. Han har ”glasifierat” det mesta: julbord med inlagda grisfötter, människor som flyger i taket, maneter och musikinstrument omslingrade av ormar. Han har även visat sin konst runt om i världen i så olika typer av lokaler som bergrum, museer och köpcentrum. 

– Ofta börjar det med att man har en historia eller en anekdot, sen svävar det ut.

Kjell arbetar oftast tematiskt, ofta med en fot i verkligheten och en fot i en mer magisk, fantasifull värld. Att betrakta sin omgivning och samla berättelser har Kjell alltid gjort. 
– När jag gick på KV Konstskola i Göteborg tecknade jag av folk och gjorde reportage med bara teckningar.

Sedan har betraktandet fortsatt. På en flygplats betraktade han en stor grupp med män, där samtliga bar likadana beiga trenchcoats.
– Jag småskrattade och tänkte ”för att få vara med och leka så måste man ha samma trenchcoat”. 

Byråkrati och visioner
För Kjell fick dessa män klädda i trenchcoat symbolisera byråkrati och ett fyrkantigt tänkande. Men han noterade att en av männen hade en färgglad slips.
– Även om han ser grå och trist ut så kanske han har ett färgglatt inre. Det var så ”Man in trenchcoat” föddes. 

Så småningom blev de färgglada även utvändigt. Kanske var det Kjells egen vision som smög sig in? Han vill se människan fri och lekfull.

Jack a dandy.

Något som återkommer när Kjell talar är nämligen konflikten mellan regleringar, byråkrati och människans skaparlust och visioner. Han drar paralleller till orostider, när ekonomerna styr och tider av framåtanda när visionärerna tar plats. Här finns ett engagemang att se människan, och det gör han på olika sätt. Det märks genom samtalet att färg står som en kontrast till byråkrati och alla regler som hämmar, dämpar och kontrollerar. För Kjell är visioner och kreativitet förenat med livsglädje och han motsätter sig alla strukturer som får människan att reduceras till en siffra.

Runda former
När jag tittar mig runt bland de färdiga skulpturerna slår det mig hur mycket färg och form som får plats i varje verk. ”Less is more” är inte ett uttryck som Kjell Engman ger något för. Här är det snarare tvärtom. Även det som i verkligheten inte är skulpturalt och färgstarkt blir i Kjells händer fylligt, flygande och drar uppmärksamhet till sig.
– Jag gjorde ett glas till Anneli Alhanko, en barndomsvän, när hon skulle bli upphöjd till kunglig dansare på operan. Hon är smal som satan och då ville jag jag göra baletthopparen med jättestor rumpa och korta ben, för att få den mer skulptural. Det var så det började med dom där.

Angel in the sky.

Men i Kjells bildvärld finns ännu rundare figurer, som är som bollar. Dessa kallar han för sina baddamer. Jag frågar hur det började och han berättar om en resa där han hamnade på en gospelkonsert i New York.

Färg och rörelse
När han såg de färgstarka, rundlagda damerna som uppträdde överrumplades han av deras smidighet.
– Det var de största människorna jag har sett i mitt liv. De var lika breda som de var långa och så hade de blåa och purpurröda skynken på sig. Det var rörelsen som fångade mig. Även om man är kraftig så finns det en smidighet. Inte hos mig (skrattar Kjell) men hos dem.
Huruvida Kjells små knubbiga glasdamer är lika damerna i New York är inte så viktigt, menar Kjell.
– Det behöver inte vara likt. Jag utgick från en boll och så ”drog” jag upp ett litet huvud, små armar och ben. 

Men det var inte bara smidigheten och formen som fångade Kjell.
– Det är ingen som klär sig så i Sverige, konstaterar han. Jag ser mig om i rummet och konstaterar att Kjells skulpturer gör minsann det. Klänningarna är mönstrade, färgerna kulörta och jag noterar min egen färglöshet i kontrast till Kjells gula tröja, orange keps och lila scarf. 

Ett musikaliskt hem
Kjell växte upp i ett hem fyllt av musik.
– Pappa var musiker. Jag fick inte min första grammofon förrän jag var 18 år. Det var livemusik som gällde.

Musikinstrument av olika slag förekommer ofta i Kjells konst.
– Fiolen är ett visuellt otroligt vackert instrument.

Efter att ha varit på Bingsjöstämman på 70-talet fick han och hustrun en idé om att de skulle lära sig att spela. De hade hållit på med folkdans ett tag – för motionen och glädjen – och ville nu ta delaktigheten ett steg längre.
– Vi köpte varsin billig fiol och bestämde oss för att till nästa gång vi åkte upp ha lärt oss att spela två låtar ordentligt, med drill och hela baletten. 

På den tiden bodde de i ett flervåningshus och så fort deras hund såg att de tog fram fiolfodralen flydde han ner i källaren. De lärde sig aldrig två stycken. 

Teater
Men musiken finns kvar i Kjells liv och verk.
– På 70-talet när det var vernissage stod folk bara och drack vin. Konsten kändes underordnad. Då tänkte jag att antingen slutar jag och gör något annat eller så förändrar jag det hela. Då började jag spela in musik och ljud till mina verk. Helt plötsligt tittade folk. Det blev mer av en upplevelse; mer teater än konstutställning. 

Skulpturerna kallar han för sina artister.
– Det är de som uppträder, även om de står stilla till musiken. 

Artisterna skapar han i glashyttan och med hjälp av ljus, podier och hänganordningar, skapas scenografin. Men det är ljudet som får det att leva, menar Kjell. Musiken ska kännas i bröstet. Han återkommer ofta till teatern, talar om scener, berättelser och aktörer. Det slår mig att hela glasbruket är som en teater. Vi rör oss bakom kulisserna och scenen där den stora dramatiken utspelas – med Kjell som regissör. Det är en blandning av improvisation och manus, en konstnärlig praktik som sker både på och utanför scen.

Den magiska hyttan
Så småningom lämnar vi ateljén och rör oss mot den stora skådeplatsen. Vi går förbi måleriverkstaden och sliperiet och kommer in i en mörk lokal med enorm takhöjd. Det är här det händer – här föds glaset. Här och var står maskiner, människor som blåser, rullar, drar och värmer och smälter glas i ugnar. Det är som en perfekt koreograferad dans. Och föreställningen är anslående i sin dramatik:  eld, smältande glas och glödande järn i en enorm lokal. I hyttan längst in står en stor ugn med en eld som förföriskt brinner. Med åren har Kjells hornhinna tagit skada av att titta in i elden. 

Kjell och elden.

– Här är de jag arbetar med, säger Kjell när vi når hyttan längst in. Ett flertal personer är i full fart med att förverkliga en annan konstnärs projekt. Vi står en stund och tittar. Det är tydligt att glasblåsarna de är vana vid besökare. Trots att vi uppenbarligen är i vägen dansar de glatt fram med sina glödheta rör. Det som sker är hypnotiserande.

– Det är samma känsla fortfarande. Det är magi, säger Kjell när jag frågar hur han kände när han kom till en hytta första gången.
– Jag tröttnar aldrig på att vara i hyttan, säger Kjell.

Vi fortsätter att titta in i elden och beundra glasblåsarnas dans.

Avslutning
Det är verkligen teater Kjell jag lämnar när jag stänger dörren bakom mig, en teater med många scenarbetare och aktörer. Nästa gång vi ses kommer artisterna att ha rest över landet för att äntligen få var där de är ämnade, på scen i en suggestiva, gnistrande föreställning, för oss betraktare som söker oss till ljuset och färgen. 

 Text: Ida Gudmundsson