Konstnären Madeleine Pyk är aktuell med en stor utställning i Göteborg och jag besöker henne för ett samtal om livet, konsten, kroppslöshet och att kommunicera med dem som inte längre finns kvar.

Det är inte många meter mellan Madeleines platser i Skillinge. Här finns det nyöppnade museet Musée M.Pyk, hennes konstlager, den stora ateljén och hemmet som är fyllt av konst, böcker och minnen. Här finns också småbåtshamnen vid havet och grannhusen omgärdade av rosenbuskar. Här promenerar hon med hunden Jack. Lika nära geografiskt som hon har till sina fasta punkter, har hon känslomässigt till sin historia. Ständigt närvarande är den lyckliga barndomen, de tuffa åren, resorna och alla människor och djur hon mött och förlorat. 

Musée M.Pyk
Madeleine visar mig runt på det nyöppnade museet. De färgstarka målningarna kontrasterar mot de vita väggarna och genom fönstren syns röd vallmo vagga i vinden och på golvet ligger handknutna, antika mattor. Lokalen rymmer Madeleine Pyks historia och nutid. Utan alltför tydliga ramar och paketering är det ständigt skiftande, liksom hon själv. Det är också det som är tanken med museet – vad som visas är föränderligt och Madeleine Pyk har storslagna planer inför framtiden.

Madeleine Pyk i sitt museum.

En av dessa är att göra en utställning med förfalskad konst. Idén föddes efter att hon upptäckt förfalskningar av sina egna målningar på auktioner. 
– Det ser man med en gång. Så jävla dåligt gjort! Säger Madeleine upprört.
Först tror jag att hon menar att det är omoraliskt av de som förfalskat, men snart förstår jag att det är själva utförandet hon syftar på.
– Men nu får de lite tips här! fortsätter hon och skrattar. Segelduken som hänger på en av väggarna är nämligen till för livemåleri under museets öppettider och det är många som filmar henne.

Målningarna som hänger på väggarna är som utsnitt ur Madeleines liv och vardag. Livets händelser gestaltas genom symboler. Det är mörkt, ljust, humoristiskt, dråpligt och existentiellt. Här är en älskad systers död förevigad och här finns hjortarna som, till Madeleines förtjusning, tog sig in genom staketet till familjens släktgård. De historiska händelserna är lika närvarande som det som just skett. 

Madeleine framför den permanenta delen av museets utställning.

Haren
– Här är den permanenta delen, berättar Madeleine och visar en vägg längst in i museet där målningar i olika format hänger tätt. De är från olika perioder i hennes liv, men uttrycket är otvivelaktigt hennes eget. Många av figurerna känns igen, även om utförandet ändrats. Liksom nu, var det hennes eget liv som skildrades och med fanns självklart alla de djur hon växte upp med, både hemma vid Slussen och på släktgården på Värmdö. 
– Här är en hare som vi hade hela sommaren, som bodde på verandan och åt upp alla korgmöbler.
– Var det någon som blev förargad då? 
– VEM? utbrister Madeleine storögt, påtagligt förvånad över min fråga.
– Vem skulle bli förargad??

I den permanenta delen av museet hänger äldre verk av Madeleine Pyk.

Charader
– Är det här du? frågar jag och pekar på en målning föreställande en person med hög, svart hatt mot en smaragdgrön bakgrund.
– Ja och det där är en klocka utan visare, berättar hon och pekar på guldklockan som ligger bredvid något som ser ut som en papperslapp.
– Man kan glömma tiden, förklarar hon.
– Gör du det?
– Som ung gjorde jag det. Jag måste ju tänka på omgivningen, annars tycker jag att det är ungefär samma dag som när jag föddes.
Hon berättar för mig att det var i den hatten familjen lade lapparna när de lekte charader.
När jag tittar på målningen igen ser jag tydligt Madeleines stora ögon och den där blicken som både är öppet nyfiken och samtidigt allvarsam och som bara väntar på att få leka och glömma bort tiden.
– Jag hade en väldigt härlig barndom med mycket originalitet. Sen blev det svårare. Efter Konstfack blev jag psykiskt sjuk i ganska många år. Det är därför det här med måleriet har tagit plats. För verkligheten är för tuff för mig. 
– Åh nej, nu kom den in! ropar plötsligt Madeleine förtvivlat.
Svalan som håller till precis ovanför entrén har flugit in i museet och Madeleine uppmanar alla att gå ut.

Madeleine Pyk utanför sitt museum, kikande efter svalan som flugit in.

Gäststugan
Vi lämnar museet och förflyttar oss ett hundratal meter bort till gatan där Madeleine och Kri har sina hus. Madeleine visar mig gästhuset på gårdsplanen. Direkt till vänster finns grafikskåp som bland annat innehåller en stor del av Madeleines arkiv av verk på papper.
– Under min tid när jag var sjuk gjorde jag teckningar och dom är alla vansinnigt roliga!
Väggarna är täckta av fotografier, grekiska ikoner målade på trä, afrikanska masker, inramad grafik, teckningar och måleri. Där det finns yta står gamla leksaker, vissa mer skamfilade än andra. I Madeleine Pyks värld är allting bärare av berättelser, laddat med historia och föreställningar. Längre in till höger står en säng med en svart, stilig sänggavel försedd med en lapp ”OBS FÖRBJUDET ATT LUTA SIG MOT DENNA GAVEL”. 
– Det är mycket varmt, så jag har ställt upp dörren. Om du vill du så kan du ha den öppen hela natten. Det kan möjligtvis komma in en mård. Då får du mota ut den.
– Men den får stanna inne om den vill?
– Nej absolut inte! Fy fan! Ut med mårdar, om du lyckas med det.

Madeleines leksaker och minnen.

Nästa morgon serveras jag frukost hos Kri och Madeleine. Radion står på, Jack ligger på golvet och Kri löser korsord. 
– Han är döv. Det var ju väldigt bra när det åskade, berättar Madeleine.
Huset är vackert inrett och svenska 1700-talsmöbler samsas med Josef Frank, Le Corbusier och andra klassiker. En del är ärvt, annat är köpt på ”buckan” (Bukowskis).

Samtalet tar vid där vi slutade dagen innan: om tiden efter Konstfack. 
– Jag gjorde min första resa utomlands på vespa genom hela Europa. Det här var 1955. Du kan tänka dig hur det såg ut då efter kriget. Mycket av det där berörde. Efter färden genom ett sargat Europa började jag bli sjuk.
I samma veva blev hon tillsammans med en fotograf.
– Han tog bort allt. Han suddade ut mig. Jag förändrade mitt måleri då. Jag målade soptunnor minns jag. Som fan. Om och om igen. Konstigt va? Människorna försvann. Det blev bara trasiga hus och fattigdom.
Hon berättar att hon knappt minns något från den tiden och att hon var rädd för människor. 
– Jag fick sådana där elchockbehandlingar så jag var in och ut från Bäckis (Beckomberga sjukhus) och Långbro. 

Madeleine och Jack på promenad.

Att måla och leva
Det var under den här perioden som hon mötte en psykolog från Italien.
– Den här psykologen var så duktig. Hon sa: ”Vi bygger broar, vi analyserar ingenting”. Hon märkte hur jag funkade. 
Här fick måleriet en stor plats. Under de tio år som Madeleine var sjuk, kom hon att träda in i konstens värld allt mer och målade sitt liv.
– Det är inte två separata saker att måla och att leva. Det är då jag lever. 

Gondola. Olja och pastell på duk, 89 x 140 cm inkl ram

Under den period hon var sjuk och isolerad började hon arbeta med tecknad film. Kollegorna betonade vikten av att ha roligt och tillsammans kunde de till och med dansa under arbetsdagen.
– Jag var så isolerad och det gjorde ju att det här arbetet blev enormt viktigt för mig. Arbetet var som att leka med dockskåp. Det blev min värld. Jag var kroppslös. Jag var där med dem och inte här för att göra dem. Det handlade om inlevelse och det har fortsatt så. Så småningom fick hon pris för en tecknad cirkusfilm.
Till en början var hennes uppgift att göra bakgrunder och metoden har på sätt och vis levt kvar i hennes egen konst.
– Bakgrunden kommer först, sen kommer tecknandet och sedan kommer färgerna. 
Jag frågar hur hon får fram sina levande, skimrande bakgrunder.
– Jag arbetar med olika trasor och överföringar med tidningspapper. Tar evigheter. 

I ateljén
– När jag träffade Kri blev allting mycket lugnare, berättar Madeleine när vi promenerar över vägen till hennes ateljé. Hon hälsar på en granne som passerar.
– Jag har fått en helt annan syn på människor runt omkring mig. Jag älskar ju människor idag. Jag tycker att det är jättekul att snacka med alla, säger Madeleine och öppnar dörren.

"Jag drömde att jag målade fåglar. Sen flög de och pappret var tomt" . Detalj ur en av Madeleines gouacher. 

Ljuset flödar in och på radion står Klassisk morgon på. På golvet längs väggarna trängs färdigmålade dukar och pannåer.  
Madeleine Pyks uttryck är präglat av 1900-talets naivistiska och abstraherade formspråk, men tittar man noga finner man tydliga kopplingar till både persiska och nordafrikanska mattor och till tidig renässanskonst. Teckningen står i centrum och figurerna har tydliga konturer som skiljer dem från bakgrunden. 

Madeleine i ateljén.

– Renässansen är för mig den tidsperiod i konsthistorien som jag är mest intresserad av, säger Madeleine.
Det är berättandet som intresserar henne. Hur bilderna är laddade av symboler.
– Den är som en stor murkla på skallen! säger Madeleine och pekar på ett självporträtt där hon är iklädd basker. Baskern som är en närmast vedertagen symbol för konstnären, enligt Madeleine, har blivit en symbol för henne själv. Det är inte bara hon själv som gjorts till symbol.
Genom livet har hon utvecklat en egen ikonografi, där alla viktiga personer och djur finns representerade. Hennes mamma är en elefant ”trots att hon var liten och tunn” och giraffen med hög hatt är hennes pappa. Systern är en ängel och Kri är en clown. Ibland målar hon en lina över duken, uppe i himlen, och placerar där sina ”Absent Friends”. De som inte längre lever, annat än i minnet.
– I ateljén kan jag framkalla de här människorna som inte finns längre, deras röster och samtal med dem; jag är aldrig ensam i ateljén – de kommer till tals när jag är ensam med dem.  

På linan går hennes "Absent friends". Gala, Olja på duk.

Mellan dröm och verklighet
– På nätterna är man ju mycket mera öppen, för då behöver man inte hålla på och tänka på att man ska gå fram och tillbaka. Då rör man sig i sitt eget universum där ingen kräver att man ska svara på hur gammal man är. Människan strävar ju ofta efter en slags förklaring. Jag hatar förklaringar och analyser. 
Hon återkommer ofta till tanken om att vara kroppslös, att vara utan begränsningar. Under förmiddagarna målar hon det som under natten vuxit fram men inte låter sig verbaliseras.  

 – Jag har utarbetat den här staden. Det kan även vara notskrift eller en blomsteräng. Husen förvandlas och jag tycker om förvandlingar. Att man går från ett skede till ett annat.
Hon berättar hur den föränderliga staden delar in bildytan i olika dimensioner och att det är möjligt att det gömmer sig något bakom. Staden verkar delvis vara hämtad från en återkommande dröm hon har, om hur hon simmar längs vackra, medeltida hus men inte kan klättra upp.

Det levande
– För mig lever stenarna och jag plockar aldrig blommor. Det är knappt att jag vågar gå ibland, för att att inte döda myror. Allting är levande och allting är inte för oss. Vi är en liten liten kugge och vi håller på att förstöra alltihop.

Madeleine i sin ateljé.

Utanför ateljén har hon en trädgård bestående av ett par rosenbuskar och blommor som frösått sig. Fågelbaden fyller hon på "trots bevattningsförbud" och gläds med varje besökare. Hon förklarar att hon inte är någon fågelrasist, som vissa är; hon blir glad även när det kommer kråkor. Det finns en stark närvaro och en oerhörd känslighet som genomsyrar Madeleine Pyk.
– Som barn hade jag väldigt svårt att röra mig, för jag tyckte att jag hade sönder luften när jag rörde mig framåt. Det klirrade,  förstår du? Jag kan faktiskt inbilla mig det på nytt. Då kan jag sitta alldeles stilla utan att röra mig. Ögonblicket kan bli så oerhört förlängt och det kan växa så mycket idéer och tankar. Alla de här pauserna är viktiga. Som i musik.

Att samtala med Madeleine är att intensivt mötas i rummet för att associativt flyga iväg, att röra sig mellan det vardagligt konkreta och det upphöjda, eviga. Jag åker hem från Skillinge med en känsla av att ha varit i en värld med andra betingelser – i Madeleine Pyks värld, där tiden inte är linjär och där allting är besjälat. 

Läs mer om Madeleine Pyk här: Madeleine Pyk – en ikon för vår tid

Text och foto: Ida Gudmundsson