Carl Bjerkås
Redan som femåring började Carl Bjerkås att rita av hamnen. Han satt i lägenheten vid Stigbergstorget och såg fartygen fara ut i stora världen och kranarna arbeta på varvet. Som tonåring gjorde han utflykter runt om i staden och sittande på marken målade han små studier i olja av det han såg. Det stod tidigt klart att Carl ville bli konstnär
– Det var det enda jag kunde –och ville, berättar han.
Under hela sitt liv har han försökt fånga sin hemstads stämning och ljus.
– Jag målar ju stämningar och olika typer av ljus och vattenspeglingar. Det är det jag återkommer till hela tiden. Allt det jag vill måla och som intresserar mig att måla, finns konstigt nog i min närhet. Det finns i min stad.
Ofta är det under den blå timmen, precis när gatubelysningen tänds eller i gryningen som Carl finner sina stämningar.
I målningarna ser vi hur stadens ljus speglas i regnvåta gator, dimma som ligger över hamnen och människor på väg genom stadens rum. Det är inte sommardagens kulturkalasfirare som skildras.
– Det intresserar mig inte. Jag vill måla den där riktigt grå vardagen och visa att den är vacker. På sitt sätt. För den blir ju inte så grå, i mina ögon. Det blir ju färger. Så ser jag det.
Gatumotiven springer han på när han är på väg någonstans. Hamnmotiven söker han upp, antingen genom att cykla runt, eller åka omkring i sin lilla båt i hamnen.
Men det är en hamnstad i förändring som Bjerkås ägnat hela sitt liv åt att skildra. Han beskriver det som en kamp mot klockan.
– Jag vill egentligen inte prata så mycket om motiven. Jag vill hellre prata om måleriet och om färger och vattenspeglingar och ljus och så. Alltså, jag vill inte prata om varvet, men nu måste jag prata om att varvet är borta, att flytdockorna är borta och att kranarna troligtvis kommer att monteras ner. För mig är det jättetråkigt, för det är mina motiv.
Även om motiven är hämtade ifrån samma stad, så finns alltid nya vinklar, nya stämningar och andra färger att utforska.
– Jag tror mina målningar blir mer och mer koloristiska. Jag lyfter fram färger mer och mer, tycker jag.
För Carl är måleriet så mycket mer än ett arbete.
– När jag inte målar känns allt tungt. När jag målar är jag lycklig. Då blir jag vän med allt och har något att säga. Om folk dessutom tycker om det jag målar – det som betyder allt för mig – är det ju fantastiskt. Det kan man aldrig ta för givet.
