Martin Watsfeldt
Martin Watsfeldt, 19/9 - 4/10.
Vägarna till konstnärskapet är ändlösa, men ofta passerar de genom en konsthögskola. En examen därifrån ger en ett sken av legitimitet. Men efter som de ofta lägger fokus vid det teoretiska, framför hantverket och tekniken, så uppenbarade det sig för Martin Watsfeldt att det inte var hans väg. I stället spenderade han ett år med den enigmatiske konstnärsgurun Odd Nerdrum.
– Jag har inte gått på konstskola, aldrig varit sugen på det heller. Jag gjorde ett besök på Valands konsthögskola när jag var 18, men kände snabbt att det inte kommer passa mig på något sätt. Jag var alltid intresserad av figurativt måleri, klassiskt måleri. Sen såg jag Nerdrum-utställning på konstmuseet, på 90-talet, med tre jättestora målningar och jag blev väldigt inspirerad av det. Då sökte jag och blev hans elev och assistent under ett år.
Med en estetisk initierad pappa, som målade och tog konstnärliga foton, väcktes snabbt Martins intresse för konsten och hans vilja att måla. Där finns en anledning till att Martins motiv ofta skildrar barn i, en vinkning till barndomens fotografier, en utforskning av barnets uppfattning av verkligheten. Full av möjligheter och ändlös fantasi, men ibland skrämmande. Ytterligare inspiration fann han när han läste Mare Kandres barndomsskildringar.
– Jag blev inspirerad av våra familjefotografier från 60-talet, som min pappa tog på mina äldre syskon, från innan jag föddes. Väldigt vackra fotografier där han använde ljuset från fönster och sådant där. Sedan så läste jag även Mare Kandre som har en fantastisk förmåga att beskriva barnets upplevelse av världen.
Det finns en besynnerlig stämning i Martins måleri. Hans verk känns grundade i någon slags verklighet, men frågan är om det är vår? De befinner sig någonstans mellan dröm och vakenhet, men med självklar logik. Att kunna skildra den här typen av stämning är inte okomplicerat, men Martin gör det som om det vore en självklarhet.
– Idén är att försöka skapa ett eget universum, så att säga. Delvis verkligheten och delvis drömmen. Det ska vara verkliga och familjära miljöer, men samtidigt så vill jag gärna få det lite drömlikt, man ska inte riktigt vara säker på om det är dröm eller inte.
För konstnärer är ljuset oumbärligt, en ständig strävan efter att hitta ett gyllene skimmer. Den perfekta årstiden för detta är enligt många, Martin däribland dem, på hösten. Det finns något eteriskt i höstljuset, flyktigt då vi är på väg mot mörkare tider.
– Miljöerna är aldrig exakta, men det blir en komposit av olika ställen i Göteborg. Och det är ljuset som avgör stämningen väldigt mycket. Det är så man får atmosfären i bilden. Det är väldigt, väldigt viktigt. Jag älskar hösten, det är den mest stämningsfulla årstiden, tycker jag. Ofta ser jag det hyfsat klart framför mig när idén dyker upp, eller om jag är ute i något område och fotograferar. Sen så skissar jag fram, gör teckningar och gör lite förstudier innan och sen kör vi i gång.
Text: Mattias Backlund