Peter Reuterberg
Peter Reuterberg 19/9 - 4/10.
Strandverket, den fästning som sedan 1700-talet skyddat Marstrand från dansken, huserar i dag Peter Reuterbergs ateljé samt öns konsthall. De saltstänkta klipporna och svallande havet nedanför den gamla parapeten utgör en utmärkt kuliss till Peters skapande. När vi väl har klättrat upp för de knarriga trapporna som leder till ateljén, möts vi av monumentala skulpturer, som på sina podier nästan får huka sig. Blicken fastnar dock vid en mycket reslig flicka. Iförd klänning och med änglavingar beprydd, vakar hon skeptiskt över rummet. Jag upplever henne som en slags galjonsfigur – en representant för barndomens obundna kreativitet och fantasi. Den klosterliknande ateljén rymmer givetvis fler barn med finurliga, om än opraktiska uppfinningar – en hajfena i wellpapp – en jet pack av plastflaskor.
– Mycket av det jag gör handlar om barndomskreativitet. Jag har ju ganska många barn i både mina målningar och skulpturer och ofta så har de ju byggt någonting, gjort någonting, skapat någonting. Det har ganska mycket att göra med att jag själv som barn höll på väldigt mycket med att bygga kojor, båtar, flygplan och det ena och det andra. Så jag tror att hela mitt konstnärskap handlar väldigt mycket om att bevara den skaparglädjen. Jag vill väl påminna folk om det. Man brukar säga att de flesta barn är kreativa konstnärer tills att de inte är det längre.
Från Skrotnisse till skulptör
Åtskilliga redskap, skulpturer i olika skeenden samt prydliga högar med akvarellpapper skildrar tillsammans arbetet som pågår i Peters uppfinnarverkstad. Skrotnisse och hans skapare Jan Lööf känns inte långt borta, de är trots allt några av Peters tidiga förebilder. För honom existerade Skrotnisse inte enbart i TV-rutan, han var från trakten, bara en rask promenad från den kvarngård där Peter växte upp.
– Jag har ju egentligen alltid velat vara konstnär. Första gången jag ställde ut på ett galleri var jag 15. Jag var ute hos min morbror i Grundsund och målade lite akvareller. Sen sa han att nu tar jag dem till galleriet. Jag följde inte med, för jag var lite nervös. Sen såldes de dagen efter, så det var ju en kick. På något vis då, i den här 15-åringens hjärna, så var det ju bara katsching i ögonen. Jag tänkte, jag kommer ju kunna tjäna hur mycket pengar som helst. Om man ser till hur länge jag har hållit på med olika former av konstnärligt utövande så är det ju måleriet som har hängt med mig hela livet på något sätt. Så skulptur är ju relativt nytt ändå. Men fantastiskt roligt och någonting som jag verkligen önskat kunna göra under en längre tid. Det kräver ju en ateljé och det är en väldig massa olika verktyg och saker du ska ha för att kunna utföra allt det här.
Stulen skapelse
Vi kommer osökt in på AI, artificiell intelligens, och förvånas gemensamt av hur kreativa yrken kom att påverkas först. Därav upplever Peter att han behöver, precis som andra konstnärer jag pratat med, mer utförligt dokumentera processen. Men i min mening finns det inte ens en spillra av kreativitet i det AI producerar. En algoritm kan aldrig återskapa upplevelsen av ett genuint hantverk, eller fånga den besjälade känslan som bara av mänsklig hand och sinne kan uppstå.
– Sen är jag väldigt noga med hantverket ändå. För jag känner att i den världen som vi väldigt nyligen har hamnat i, med AI och så vidare, så finns det väldigt enkla sätt att få fram helt fantastiska bilder framför allt. På ett sätt som jag aldrig hade trott. Man har ju hört om AI under en lång tid. Men att AI skulle ha ett sådant stort genomslag i de kreativa områden som bildkonst och musik, det trodde jag kanske inte. Jag hade väl kanske hellre sett att AI kunde lösa min årsredovisning än att det skulle konkurrera med mig som konstnär.
Text: Mattias Backlund