Albin Liljestrand - Happy Talk
Albin Liljestrand - Happy Talk, 9/11 - 24/11.
Då Albin Liljestrand är bosatt i den lilla byn Ransby i norra Värmland, och jag saknar körkort, så skedde vårt samtal uteslutande via mail. Svaren han delade med sig av skildrar bland annat hur han redan som femtonåring hade sin första utställning samt hur den tidigare nämnda hemorten präglat honom och hans konstnärskap. Bilden av honom som en driven ung konstnär utkristalliserar sig tydligt i hans resonemang och klarsynthet.
Vill du berätta lite om din uppväxt – kommer du från ett konstnärligt hem?
Min miljö har på ett eller annat sätt nästan alltid varit konstnärlig. Min pappa Patric Liljestrand skriver böcker, spelar flera instrument och gör egen musik. När jag var barn var vi som bästa kompisar, och vi skapade alltid ihop – spelade in musik och roliga sketcher. Jag gick runt i huset och dikterade berättelser och sagor medan han skrev ner dem.
Min morfar, Gunnar Svensson, är en riktig allkonstnär. Han tecknar och målar, skriver poesi och böcker. I min barndom hade han en sorts bokhandel, Boklådan. Den låg bara några tiotal meter ifrån huset i Ransby och dit gick jag ibland och dagdrömde, påverkades av den kulturellt täta miljön. Ett tiotal meter från Boklådan låg, och ligger fortfarande, Utmarksmuseet och Pilgrimstapeten – även dessa skapade av min morfar. På museet blandas den lokala historien och kulturen i norra Värmland med nutiden. Det fanns och finns många fler konstnärliga personer både i och nära min familj, men pappa och morfar är de två jag först tänker på.
När upptäckte du att du ville bli konstnär?
Bortser jag från hur kreativ min omgivning alltid varit så är jag ändå väldigt konstnärligt lagd i mig själv. Jag har alltid skapat på ett eller annat sätt. Att måla har varit viktigt för mig genom hela livet. När jag hade min första utställning, på Utmarksmuseet 2012, föddes tanken om att bli konstnär på riktigt. Många började bli intresserade av min konst, och för mig som 15-åring eggade det på mig rejält – samtidigt som jag egentligen inte trodde jag skulle kunna göra något annat än att skapa.
I och med att jag målat så länge så börjar min konst, liksom livet, ta sig nya former. På samma sätt som livet har sina utmaningar så går konsten igenom samma sak. Jag målade som barn och nu målar jag som vuxen. Jag ställer högre krav på mig själv än någonsin och får aldrig ro från konsten, och det är så jag vill ha det. För mig är utställningen på Galleri Backlund jätteviktig och jag har gjort allt för att få den så bra som möjligt.
Vad kan besökarna förvänta sig av utställningen?
Jag kallar utställningen för ”Happy talk”. Det kommer sig ur intryck jag sugit in ifrån vernissager jag haft, och ifrån sociala tillställningar över lag. Jag kan börja med att säga att jag tyckt sådana tillställningar varit väldigt jobbiga. Kanske mest för att jag satt press på mig själv för att vara social och tillmötesgående fastän jag inte varit det. Jag har haft viktiga tankar om mina utställningar men har hållit tyst om det för att kvällen ska gå smidigare mot sitt slut. Detta har skapat massa frustration och tvångstankar om hur jag ska hantera mitt konstnärskap. Jag går runt och funderar konspiratoriskt på hur ett socialt event automatiskt verkar trycka ner våra innersta känslor, i utbyte mot en mer lättsam stund på galleriet. I alla fall har eventen klarat av att trycka ner mina. Jag känner mig som ett träd i en storm och håller mig rotad genom att hålla inne min sanning.
Dessutom ställer jag högre krav på mig själv än vad som är rimligt. Resultatet? Jo, det märks i utställningen ”Happy talk” på många olika sätt. Jag har nämligen fått för mig att det inte är ”välkommet” att prata på något annat sätt än då det vi säger är grundat i tacksamhet och positivitet. Det är detta min känslighet har lett mig till att tro! Min känslighet har fått mig att anstränga mig överdrivet mycket inför utställningen i förtid. Jag kände ett driv att planera och kontrollera utställningen in i minsta detalj, vilket jag aldrig gjort förut. Nu har jag chansen att ställa ut i Göteborg och då ska jag ta mig fan få till det. Just ifall jag inte är på humöret att förklara och visa det när vernissagen kommer. Alltså då jag står där och pratar om Nationalteatern och Feskekörka för att inte verka galen. Fast när jag tänker efter så har nog det tåget gått för länge sen. Jag är helt galen, oavsett vad jag väljer att prata om.
Jag försöker även visa upp mina målningar på ett lite annorlunda sätt. Det är inte en jättestor förändring, enda skillnaden är att jag gjort verk-lapparna som sitter intill målningarna själv. Då kan jag medvetet försöka ge utställningen en extra dimension med små enkla texter som relaterar till både målningen den sitter under och utställningens helhet från första till sista verk.
Hur samverkar dina olika kreativa åtaganden – tonsätter du dina verk – författar tillhörande dikter?
Jag vill tänka igenom och bredda det jag visar så pass mycket att det kan ”omsluta” den som tittar. Det är min dröm, om jag nu får erkänna det. I alla fall för just den här utställningen. På samma sätt som någon går och tolkar utställningen så ska utställningen vara öppen för att kunna göra det samma. Detta kan göra det enklare att känna in och se mina målningar. Det finns inget krav att man ska gilla min utställning, men jag gör det jag kan för att om den råkar träffa dig så ska den verkligen göra det. Med hjälp av lite text får jag själv en extra utmaning och en större anledning att vilja visa mig. Just för denna utställning behöver jag känna att jag är riktigt nöjd och att den har en helhet. Men största fokus ligger ju såklart i själva målningarna. Texterna är mer en rolig utmaning jag lägger till för att göra utställningen till något mer än vad den blivit om jag inte la ner den tiden.
Vad för inverkan har ditt liv och omgivning på din konst?
Det är väldigt terapeutiskt för mig att måla, och det mesta faller på plats allt eftersom. Inspirationen kommer direkt ur livet jag lever och ofta ur inre konflikter jag kämpar med. Rent estetiskt så gäller samma sak ofta. Jag har kommit fram till att min konst ofta rör sig mellan två helt olika punkter av uttryck och stil. Den ena kan jag beskriva som utvecklad, väl arbetad och med vackert uttryck. Den andra punkten är primitiv, provocerande korkad och simpel. Det känns som att jag rör mig mellan dessa två punkter när jag målar. I utställningen ”Happy talk” ligger målningarna ganska långt åt det väl uttryckta och estetiskt vackra hållet.
När det kommer till kritan så är ”Happy talk” bara en konstutställning. Men liksom många andra konstnärer så önskar jag att den ska bli något mer.
Text: Mattias Backlund