Ida Gudmundsson, Händelser, 29/11 - 14/12.

Hur blev det konsten – fanns det intresse/utövande i familj och närhet?

Jag kommer från ett hem där det hängde tavlor precis överallt. Pappas stora favorit var Bengt Nordenborg, som han bodde granne med i Eskilsby på 70-talet. Vi var på Nordenborgs alla utställningar när jag var barn.

Min mamma är gammal lärare och tyckte om att hitta på roliga teckningsuppgifter i skolan. Hon köpte alltid bra material till mig och tyckte om att berätta om valandsstudenterna som brukade byta teckningar mot varor i min morfars chokladbutik på Guldhedstorget. Ingen i min närhet målade, men alla värdesatte konst. Jag sa redan som barn att jag ville bli konstnär.

Kan du berätta om några betydande händelser i din konstnärliga resa?

Det är några händelser eller kanske snarare förlopp som verkligen påverkat mig och styrt mig hit, där jag är idag.

Efter en spretig väg genom folkhögskolor, jobb och universitet, var min plan att doktorera i konst- och bildvetenskap, men hamnade på Göteborgs konstmuseum som konstpedagog. Att dagligen stå framför målningar från ett halvt millennium gjorde något med mig. Det var i mötet med den fysiska konsten som jag insåg att det var praktiker, snarare än teoretiker, jag ville vara.

En situation som blev betydelsefull för vilken väg mitt måleri tog var när jag flyttade tillbaka till min hemby. Pappa var allvarligt sjuk och i den sorgeprocessen försökte jag återknyta till vårt gemensamma, ursprungliga landskap. Det var som att jag ville förstå hur han var förankrad i platsen. Jag försökte gestalta detta i mitt måleri och en ny bildvärld öppnade sig. Människorna började försvinna och jag måla renodlade landskap, med spår efter mänskliga aktiviteter; av pappas skogsmaskiners aktiviteter i skogen, hans förflyttade jordmassor som omformat landskapet och stigar han gått på. Jag tror att detta fick mig att se landskapsmåleriet som laddat på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. Flera av dessa målningar fanns med på min och Sanna Lindholms utställning Åverkan på Galleri Backlund 2021.

Ett annat spår tar egentligen avstamp i musik. Musiken har alltid varit en del av mitt liv – jag har bland annat spelat fiol sedan jag var barn – och den har fört mig till olika platser som jag i efterhand kan se har format mig. Jag har varit på spelmanstämmor och festivaler på landsbygden och obygden som jag troligtvis inte skulle ha kommit till annars. Det var under mitt tredje besök på Skogsfesten i Dals Långed som jag kände en stark längtan efter att gestalta det där som händer när människor samlas i skogen. Flykten undan civilisationen och längtan efter att skapa något tillsammans i en trasig värld har lämnat spår i min konst. Detta resulterade i en serie som jag fortfarande arbetar med, ur vilken några visas på utställningen, såsom målningen med husvagnen och den med campingstolarna.

Hur har du hittat ditt uttryck – bidragande influenser?

Jag är konstvetare i grunden. Jag skrev min masteruppsats om installationsverk och posthumanism och hamnade, som jag tidigare nämnt, på Göteborgs konstmuseum. När jag tittar tillbaka kan jag se hur jag visuellt och praktiskt präglats av mitt arbete nära konsthistorien.

För mig är konsthistorien en ingång till ett evigt samtal om uttryck och motiv som jag har tillgång till och som autodidakt har jag sökt kunskap i dessa historiska källor. Jag har testat och lånat från alla möjliga håll. Att jag samtidigt betraktat mitt måleri genom konsthistorikerns blick, har definitivt format mitt uttryck. Till de största influenserna hör flamländskt måleri från 15- och 1600-talet, 1960-talets fotorealism, Romantikens sublima landskap, nordiskt måleri från sent 1800-tal, kinesiska shan shui-tuschmålningar från 1000-talet. Jag målar med en begränsad palett, vanligtvis använd av konstnärer förr och nu som målar i klassisk stil.

Men jag är också präglad av vår samtid.

Ser du dig själv mer som konstnär eller målare?

Att måla är mitt uttryckssätt; mitt hantverk som jag ständigt arbetar med att förfina och göra mer lyhört inför de bilder jag vill skapa. Jag tänker att de nya teman jag utforskar är det som gör mig till konstnär. Begreppet konstnär rymmer en aspekt av utforskande, det är det som är att skapa konst; att uppfinna, hitta, omskapa.

Vad vill du förmedla med din konst?

Jag växlar mellan att skapa bilder tänkta att betraktas utifrån och bilder som omsluter en. Där de omslutande är större och mer abstraherade medan de mindre har en större detaljrikedom. Oavsett är det ett förtätat tillstånd jag vill åt, som uttrycker något mer än det som avbildas och rymmer både skönhet och ovisshet. De små människorna i bilderna blir till ställföreträdare för betraktaren, som jag vill bjuda in att bevittna en specifik stund som känns oåterkalleligt. Det är platser och stunder som jag håller nära mitt hjärta och visualiseringar av det jag värdesätter. Jag tänker extra mycket på det nu när så många människor förlorar sina platser i konflikter och miljökatastrofer.

Frågeställare: Mattias Backlund