När jag ringer upp Simon Dahlgren Strååt arbetar han med det sista inför sin första utställning i Göteborg.
Målningarna fyller ateljén och väntar på att bli betraktade och tolkade. 
– De är sina egna, men samtidigt utsnitt ur en värld, säger han

Från Art director till konstnär

För tolv år sedan gick han ut Beckmans Designhögskola och visste redan då att det var måleriet han ville ägna sig åt. Men han kände att han behövde stötta upp det med ett vanligt arbete. Efter några år i London återvände han till Sverige för att ägna sig helhjärtat åt sin egen konst och sedan drygt tre år målar han på heltid. Han har slutat med ”stödjobben” som han beskriver det, arbetet som art director på olika byråer. När han och familjen flyttade till hus ställde de ordning garaget till en ateljé. Men efter en växande känsla av att vara frånkopplad, sökte han till Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, där han nu går.

Simon Dahlgren Strååt

Gåtfullhet

Simon Dahlgren Strååts målningar kännetecknas av en stillsam surrealism och gåtfullhet. De myllrar av människor, detaljer och dova pastellfärger. 

Någonting håller på att hända. I rummen eller miljöerna möts föremål och människor som tycks hänvisa till någonting och omedelbart väcks en vilja att förstå.

Är det detta som gör att jag så gärna vill läsa in allegorier i Simon Dahlgren Strååts motiv? Förmodligen är det för att detaljrikedomen för mina tankar till flamländskt 1600-talsmåleri. Det är ett narrativt måleri med människor i utemiljöer och interiörer. Upprepade gånger vill jag få konstnären att berätta, avtäcka och avslöja budskap samt förklara sitt skapande. Men Simon är inte intresserad av att framhålla sig själv eller definiera målningarnas respektive innebörd. 

– Jag har blivit mer bekväm med att det sällan finns några definitiva svar och att seendet är något komplext och individuellt. När jag återvänder till vissa målningar, mina egna eller andras, slås jag ibland av hur det bekanta blivit nytt. Jag vet att målningen är den samma, men jag är det inte. När ett verk speglar mitt förhållande till tid och liv, är det själva verket i sig som blir betydelsefullt för mig.

En intuitiv process

Stående framför Simon Dahlgren Strååts målningar är det lätt att tro att målningen föregåtts av en minutiös utförd teckning, kanske baserad på en tredimensionell modell eller en verklig plats. Detaljrikedomen och kompositionerna framstår som alltför genomtänkta för att ha uppstått ur fantasin. Jag frågar om hans arbetsprocess.

– Jag brukar få en ingång till en bild och då skriver jag ner den. Ganska snabbt hittar bilden en väg fram och då följer jag efter. Bilden är inte klar innan den målas, utan den växer fram. Många delar av bilden målar jag över och gör om. Processen i sig är väldigt intuitiv. Om jag kände att jag konceptuellt behöver bestämma mig innan jag gjorde verket, skulle de upptäckter jag gjorde under processen inte skänka samma engagemang att väja för det förutsägbara.

Han målar på den slätaste linneduken han kan få tag på, som tillåter små detaljer. Det är ett tidskrävande arbete och han vet aldrig hur målningen ska bli. Han beskriver processen som ett slags realtidsdokumentation, där han fäster sina tankar i bilden. Idéerna kommer från många olika källor, saker och ting korsas och nya tankar blir till. Han målar, fantiserar, målar över, adderar och låter slutligen betraktaren själv ta del av en historia som förändras och växer allt eftersom man tittar på den. 

– Med undantag för några få målningar har alla rummen uppstått successivt. Det är som uttrycket Neuraths båt; skeppet seglar under väldigt lång tid och repareras löpande av saker som besättningen råkar komma över. Över tid så har skeppet helt bytts ut. Det är en beskrivning jag relaterar till, som att jag seglar runt i det sediment ett liv lämnat efter sig.

Esprit Descalier

Tolkningar 

I Esprit Descalier gestaltas en anonym miljö som påminner om ett kontor eller ett hotell. Mot en vägg står en enorm kuliss lutad, föreställande ett hav med dramatiska vågor. Framför den skymtar ett citrusträd. I förgrunden passerar två personer oss, bärande på något som ser ut som ett dockskåp, medan ytterligare en annan person går framför med en segelbåt i famnen. De är på väg in i nästa rum. På golvet skymtar en miniatyrvärld. Allt framstår som en stillsam och allvarsam lek. 

I en annan målning, Soundscape, befinner vi oss på en restaurang eller i en lounge. Träden, vars kronor lyses upp av små klotformade lampor, tycks växa rakt upp ur det röda golvet. Bladverken bildar ett lummigt tak. En orkester spelar för människorna som är klädda i luftiga skjortor och klänningar. Några dansar, andra sitter eller halvligger i de turkosvitrandiga solstolarna. Flera personer har somnat på golvet. Längst in i bilden skymtar ett storslaget landskap med berg och vatten. Det är svårt att se om det är en fondvägg eller en faktisk utsikt, men framför står en grupp barn och blickar ut. Det känns som att alla i rummet väntar.

Soundscape

– För mig finns det inte en specifik hemlighet. Eller det kanske det gör, men jag känner inte till den. Det är ungefär som att titta på en främling och inte veta vem det är – att försöka bygga sig en uppfattning om vem det är och samtidigt acceptera att man aldrig kommer att veta säkert.

Han fortsätter.
– I figurativt måleri lånar man attribut från världen som man delar med andra, attribut som har en lång historia och olika innebörder. 

Music for a while

Han berättar om det förbryllande ögonblicket när han, på en resa till London för att överlämna en målning hos ett par, får syn på en exakt avbild av den byggnad som han själv målat från fantasin. Bortsett från att fönstren inte var igenmurade. Det visade sig att kvinnans far ritat byggnaden som var hennes barndomshem och att hon själv fått teckningen skickad till sig ett bara par månader tidigare.

– Det är många delar i bilden som jag associerar med England; den kalla luften, de nätta kläderna och teglet i byggnaden, berättar Simon när jag frågar om målningen Music for a while.

I Music for your while, (vars titel delas med ett barockstycke ur operan Oidipus från 1692 skrivet av den brittiske kompositören Henry Purcell) ser vi den tidigare nämnda tegelbyggnaden. Fönstren är igenmurade och byggnaden speglas i vattnet som når fram till dess fundament.

Music for a while. Olja på duk

Vattenspeglingarna avslöjar det vi inte ser hända på land. Genom speglingarna får vi veta att den murade byggnaden bär upp ett torn, i vilket en människa klamrar sig fast. Och vad är det som skymtar under vattenytan i allt det mörka?

Människorna ser ut att vara förberedda för en dag på stranden, i badkläder och handdukar. I smältisen kring isflaken tvättar de sig. Är det en översvämmad damm? Eller en brittisk version av floden Styx och färjekarlen Karon i båten? Eller är det bara barn som leker i en gammal industris skugga, i vårvintern? Något säger hela tiden att det finns mer, andra lager att avtäcka. De förbryllar och dess otaliga detaljer som adderar till komplexiteten. Simon Dahlgren Strååts målningar är en språngbräda ut i det okända. 

– Jag tror att människor tillbringar mycket tid med att spekulera kring vad andra människor tänker. Kanske är det därför behovet av att precisera vad någonting är – eller vad en målning, inom citationstecken egentligen är ute efter – eftersom man försöker hitta beröringspunkter med en själv. 

Det är både tydligt, skarpt och ovisst. Jag associerar, finner spår, lägger ihop och tyder det jag ser som symboler, eller tecken, för någonting annat. Jag reser med blicken i hans målningar, undersöker detaljerna från insidan. Jag ser grekiska sagor, samtidskommentarer och satir. Jag ser vår tid och den förflutna.