Tillbaka
2019-11-20 15:00:00

Naturromantik och ockultism – möte med Anna von Hausswolff

Imaginära piporglar, naturromantik och ockultism. I Anna von Hausswolffs etsningar möter vi det mörka och det svårdefinierade.

Galleri Backlund 30/11-15/12 2019

Anna von Hausswolff befinner sig runt på galleriets golv och placerar ut sina stora pappersark. Etsningarnas omedelbara uttryck bildar ett mönster i ljust och mörkt och Annas svarta kläder rör sig som en mörk skugga. Vi befinner oss på Galleri Backlund i Vasastan, inte långt ifrån Annas barndomshem där hennes mamma fortfarande bor kvar.
 
Musik och bildkonst
 
Annas uppväxt i Haga var fylld av konst, musik och skapande människor, både i familjen och vänkretsen. Hos släkten i Östergötland fanns närheten till den djupa, mystiska skogen; den som skulle komma att bli spelplats för videor tillsammans med systern Maria och ge upphov till albumet The Miraculous (2015) med låttitlar som Pomperipossa och Come wander with me/Deliverance.
Efter två år på arkitektprogrammet på Chalmers började hon 2011 att läsa Fri konst på Kongelige danske Kunstakademin i Köpenhamn. Under sex år experimenterade hon med ljud, bild och film. Här utvecklade hon sitt tecknande och påbörjade sitt utforskande av etsningsmediet.
– Jag tror att intresset växte med några etsningar av Leif Elggren som hängde i vårt vardagsrum under hela min uppväxt. Det var något i kontrasten mellan Leifs egna nutida uttryck och den uråldriga tekniken som fascinerande mig mycket, berättar Anna.


Almumomslag till Miraculous, 2012.

Parallellt med studierna komponerade hon musik och turnerade. Anna von Hausswolffs första skiva, Singing from the grave, gavs ut 2010.  Efter att ha testat orgelljuden på sin keyboard kom hon att tänka på ett flyktigt möte med en man i Göteborg, orgelmakaren Hans Bäcklund. Hon sökte upp honom och han introducerade henne för piporgeln i Annedalskyrkan. Här lades grunden till någonting avgörande i både hennes musikaliska och visuella skapande. Albumet Ceremony, spelades in i samma kyrka 2012 och kort därefter började Anna transponera orgelns väldiga kropp till tunna linjer och mörka fält på papper.
 
Genomtränglig svärta
 
Anna von Hausswolffs texter rymmer berättelser om svart magi, vandrare i skogen, fötter som springer, mörker inuti och mörker som omger. I filmerna finns strålkastaren som bländar och mörkret som gömmer. Media har tenderat att framställa henne som mörkrets furstinna. Men Anna värjer sig från denna beskrivning; hon utforskar sig själv och sina omgivningar. I många fall är det skogen, kyrkogården och heliga rum som utgör arenan.
Även i etsningarna ställs det ljusa mot det mörka. Men den till synes kompakta svärtan är inte helt tät, varken i text, foto eller etsningar. Inte heller i Anna von Hausswolff.



– Uttrycket förändras radikalt beroende på vilken teknik man använder. Jag mixar oftast torrnål och hårdgrund för detaljerna, men jobbar även med mezzotint och aquatint för att kunna skapa större jämna ytor svärta samt leka med olika nyanser av svart.
Framför verk som Y och Maria blir det tydligt att ingen yta är stum.
– Jag använder mig även av färgen som något man kan måla med på plåten. T.ex. brukar jag inte torka ut plåtarna helt och hållet, och det kan skapa både slumpmässiga och planerade mönster.
 
Imaginära piporglar
 
För Anna von Hausswolff hör musiken och bildkonsten intimt ihop och som åhörare/betraktare möter vi tonsatta teckningar, visualiserade ljud och videor som förstärker de musikaliska klangerna och stämningarna.
– En gemensam nämnare piporgeln. I musiken utforskar jag dess ljudbild och klang, men i bilden så får jag lov att utforska dess form och struktur. Inte på ett praktiskt sätt, utan på ett mer drömmande och fritt sätt. 
När piporglarna kommer på tal, kretsar samtalet ofta kring det musikaliska, men för Anna går fascinationen djupare än så.
– Jag älskar även det visuella intrycket en piporgel har på en: linjerna, materialet, storleken, allt står i harmoni med rummet, man känner sig liten, på samma sätt som när man blickar ut över ett stort vackert hav. Jag behöver inte lyssna på en piporgel för att tycka om den, det räcker med att jag tittar på den. 


 Sydney. Etsning,50 x 50 cm (bildyta) 

Utopi
 
Annas imaginära piporglar, uppbyggda av geometriska former, tycks samtidigt ha släktskap med arkitektoniska teckningar. Anna har beskrivit orgeln som en stor kropp som man ska lära sig att behärska. Bilderna kan läsas som både abstrakta och figurativa; de presenterar ett slags rumslighet och som betraktare rör jag mig runt i bildrummet som vore de fantiserade orglarna verkliga rum fyllda av klanger. I likhet med den symbolistiska konstens gränsöverskridande strävanden runt förra sekelskiftet, leder konsten och musiken mig vidare in, bortom verkets omedelbara yta. Släktskapet mellan musik och bild var då självklart. Kompositören Erik Satie (1866-1925) sägs ha tecknat fantasiorglar och gotiska slott. Men Annas piporglar är mer än fantasier. För Anna är de utopiska.
– Jag vill att de ska få existera på riktigt och symbolisera någonting annat än kristendom och makt; att skala bort det gamla rummets betydelse för att skapa ett nytt. Det känns som en utopisk tanke att få bygga en fantastiskt utformad dekorerad och extremt påkostad piporgel idag, bara för musikens skull, bara för konstens skull, men det är en tanke som kittlar mig och som i mitt huvud känns hisnande, att konsten får leda vägen. Det känns hoppfullt för mig att få arbeta med denna utopi. 
 
Ockultism
 
Inför Annas konst väcks en särskild känsla av att bevittna något större. Somliga drar paralleller till konstnärer och mystiker som Hilma af Klint (1862-1944), som översatt spirituella erfarenheter till konst. Hilma af Klint talade om ”mediumistiska målningar” där andar verkade genom henne. I det ockulta – eller det fördolda – ryms föreställningen om symboler, som de initierade kan kommunicera genom, för att erfara något immateriellt och genom till exempel ett konstverk eller en ritual nå ett upphöjt tillstånd. I det ockulta finns de ceremoniella drag som återfinns i Annas musik och i hennes bildvärld. Men hos Anna finns inga uttalade religiösa eller andliga tendenser. Däremot utforskande av existensen och dess skuggsidor.


 Maria. Etsning, 60 x 40 cm (bildyta)

Anna berättar hur orglarna uppstår i en lek med geometriska former, men hur de även innehåller vedertagna symboler.
– Geometriska former går igenom all spirituell konst, religiös liksom ockult, men även all vetenskap. Det är de geometriska formerna som binder samman vetenskapen med spiritualismen, genom dem skapar vi sammanhang och förståelse för vår omgivning. I min inspiration till dessa orglar har jag tittat på många alkemiska emblem och ockulta diagram, men också astronomiska bilder, snäckor, diamanter och vardagliga arkitektoniska former.

Portaler

Kanske är det detta som gör att etsningarna tycks bära spår av mångtusenåriga kultplatser och esoteriska teckningar. Det går även att se dem som bilder av altare, portaler eller tempel, i en perfekt avvägning mellan symmetri och mystik. Plötsligt förvandlas samma orgel till en stiliserad skog. Det är det tvetydiga, det föränderliga och det obestämda som kännetecknar Annas skapande. Den konstnärliga skapandeakten ses ibland som en rit i sig, liksom bevittnandet av densamma och många som sett Anna uppträda, berättar om en närmast andlig upplevelse. Ristandet i den preparerade plåten, liksom det experimentella tryckandet, blir i Annas händer praktiker som för tankarna till alkemi eller magi.
 
Text: Ida Gudmundsson

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.