Ulla Ohlson - Naturljus, 8/11 - 23/11.

När jag ser Ulla Ohlsons måleri erinras jag istidens dramatiska förkastningar. Klippor som länge kuvats av isens massiva tyngd får känna solens mjuka omfamning igen, bara spår av den gulbruna isen dröjer sig kvar vid vattenbrynet. Att följa Ullas måleri är att följa naturen i alla dess skiftningar, årstider och ljus. Just som hennes målningar flyttar hem från ateljén med utsikt mot havet, står solen lågt, ställs utemöblerna in och en ny årstid nalkas. Naturen föds på nytt och nya motiv uppstår.

– Jag är ett naturbarn. Vi var fyra syskon som växte upp i Dalarna, men jag var väl den som väldigt tidigt, så länge jag kan komma ihåg, älskade att vara i skogen och på fjället. Jag har alltid gillat naturen, vad man kan upptäcka och uppleva. Sen när jag flyttade ner till Göteborg för studierna och var ute längs kusten och södra skärgården så upptäckte jag att klipporna är som mina fjäll i Dalarna, fast de ligger i vattnet i stället för att stå på snön. Så fort jag kunde ville jag vara ute på alla möjliga sätt i naturen och hade också behovet av att skapa bilder, både tvådimensionella och tredimensionella, säger Ulla och fortsätter:

– Jag har nog alltid haft nyfikenheten som drivkraft. Det har ju lett till många roliga saker. Dels blev jag inbjuden att ha utställning under en av Venedigbiennalerna, med mitt glas och måleri. Sedan fick jag förfrågan om att göra medaljer till friidrotts EM i Göteborg. Då tänkte jag att jag skulle göra dem i glas, en liten handgjord bohuslänsk klippa.

Från Dalarna till Venedig

I den lilla bruksorten i Dalarna, som i sina glansdagar hade cirka 900 invånare, fanns det alltid inspiration att hitta för den som letade. Det gjorde Ulla. För henne har nyfikenheten; viljan att utforska och testa nya material och medier, varit en evig drivkraft i livet. Att våga hänge sig åt något främmande, spännande, utan några garantier, har varit Ullas ledstjärna genom hennes konstnärskap. Men konstnär är inte något man bara blir, det är något man lever. För Ulla har konstnärslivet tagit henne från Dalarna till bl a Colorado Springs, Venedig, Reykjavik och New York.

– Även om jag växte upp i en väldigt traditionell miljö visade det sig att både mamma och pappa var väldigt kreativa. I sådana gamla miljöer och byar var konstnär inte ett yrke – jag fick inte utbilda mig till det heller. Utan jag såg till att flytta till Göteborg så jag kunde göra det samtidigt som jag hade en officiell utbildning på universitetet. Parallellt med det gick jag på konstskola.

Naturens poesi

Naturen är onekligen en ändlös källa till inspiration för Ulla, för oss. Den har gett upphov till monumentala mängder prosa, poesi, måleri; inspirerat andlighet och läkning hos många. Det emanerar från den stilla skönhet vi finner i urtidsskogen, de vackert karga klipporna som möter ett oändligt hav. Ulla fångar ögonblick av naturens kraft och stillhet, med hjälp av nyckfull akvarell och en känslomässig precision, skildrar hon alla dess livliga förändringar.   

– Det är väl så att klipporna, precis som fjället, beroende på vad det är för tidpunkt på dagen eller vilken årstid det är, så kan en och samma klippa ha helt olika uttryck. Precis som fjället har olika uttryck beroende på om det är december, när ljuset bara är där några timmar och solen står lågt hela tiden. Då blir det långa skuggor och djupt ljus. Sen när marssolen kommer då blir det en värme.

Nyckfullt medium

Akvarellen var från början en ren nödvändighet. Att stå upp till armbågarna i terpentin fungerar helt enkelt inte under en graviditet, så för att fortsätta skapa krävdes ett annat medium. Akvarellen var då något för Ulla att utforska, ett spännande spår. Från tempera och olja krävdes det vissa omställningar – oljefärg på duk kan du justera – akvarell på papper är inte så tillåtande. Det tog flera månader av utforskande arbete att hitta en teknik och ett uttryck som tilltalade henne, men därefter har det blivit lika naturligt som fjället och klippan.

– Akvarellen är så mer oförlåtlig än vad oljan är. Absolut att jag kan göra vissa justeringar, men jag kan ju aldrig få ett akvarellpapper att bli kritvitt igen om jag vill det, som man kan göra med en oljemålning eller temperamålning. Du kan ju bara måla över och börja om från början, men det kan du inte göra med akvarellen, så den är ju mycket mer oförlåtlig. Det gör då att steget från skiss kan bli ett antal mindre akvareller innan jag är nöjd. Ska jag måla en riktigt stor målning då måste jag göra en förstudie för att se – från skiss till förstudie och sen stor målning.

Genom karriären har det uppstått många spännande möjligheter och intressanta uppdrag. Det ena har lett till det andra, men det är tack vare idogt arbete och en strävan efter nya utmaningar som de uppstått. Den som någon gång besökt arenan Scandinavium har mötts av Ullas verk, om än ovetande. Medaljerna till EM i friidrott 2006 är utformade av henne, föreställande klassiska bohuslänska klippor, förgyllda i de olika valörerna. Vilket i sin tur gav en inbjudan till medaljbiennalen i Colorado Springs.

– Det roliga någonstans känner jag är, om jag skulle ta fram gamla foton, mina olje- och temperamålningar, så var de fotografiskt målade. Mina första år med akvarelltekniken var väl också ganska illustrativa, alltså att det var torrare penslar för att få fram det fotografiska. Medan akvarellen som teknik har lett mig till att vara konkret, men det kan nästan gå ut i det abstrakta. I stället för att bli avbildande fotografiskt har det gått mot mer gestaltande, oavsett det är föreställande klippor och landskap eller mer åt det abstrakta hållet. Att gestalta en känsla; ett ögonblick; en årstid; en tid på dygnet, säger Ulla och fortsätter:

– Jag vill förmedla stämningar och känsla, av något som man som betraktare också kan lägga sina referensramar och värderingar i. Men också som man känner igen sig i. Så det är både igenkänning men att man ser något annat, något eget. Det finns inga rätt eller fel.

Text: Mattias Backlund