Ian Rusth, 30/11 - 15/12

När vi befinner oss mitt i den grådisiga vinterns kyliga barm, kan vi åtminstone sola oss i ljuset från Ian Rusths glänsande målningar. Inom ramarna finner vi portaler till andra världar, fyllda med livliga färger och lustiga karaktärer.

I Majornas sista träslott finner vi Ian Rusth, den folkkära konstnären som alltid gått sin egen väg. Utan någon formell konstutbildning har han närts i rollen som outsider, vågat måla på sitt eget sätt, utan att följa normer och trender.  Hans naivistiska stil är oförneklig och iögonfallande, för honom helt unik. Likaså är den symbolvärld han skapat med sitt måleri en förutsättning för det egna universum hans figurer lever i.

Det skojfriska och charmiga varvas smidigt med det mystiska och nästan sakrala i ett ständigt färgsprakande måleri. En blå ängel kan samsas med en rosa liten djävul inom ramen för samma tavla – även hundar och katter finner ro i varandras sällskap. Ian själv besöker sina målningar i form av den bekanta, tvåbenta lilla hunden som brukar rastas i något av de nedre hörnen.

Böcker och omslag

Konstintresset kom egentligen som en överraskning. På barndomshemmets väggar fann Ian möjligtvis en affisch och på samma vis var det hemma hos hans kompisar.  Men hans musikintresse blev en slags katalysator. Bläddrandes bland sin samling soulskivor fångades han av de uttrycksfulla omslagen och började måla av dem. Därefter samlade han på varenda träbit han kom över för att sedan förädla dem med sitt måleri. Självstudierna fortsatte sedan på traktens bibliotek, där han smög in på vuxenavdelningen för att insupa all konstlitteratur han kunde få tag på. Da Vinci och Michelangelo blev tidiga favoriter, likaså de franska naivisterna vi kan skymta i hans konst.

Paris 77

Våren 1977 säkrade Ian sin första utställning bestämde sig för att bli konstnär på allvar. Han sa upp sig från sitt sista ”vanliga jobb”, på den något nedbrytande Försäkringskassan och gjorde som en konstnär bör – åkte till Paris. Nåväl, det må ha varit ett drygt sekel för sent för att uppleva la belle époche och Paris glansdagar som kulturlivets Mecka, men Ian valde sin egen väg som vanligt. När han rullade in i Paris på sin stålhäst tog han sig till den ökända Bois de Boulogne och slog upp sitt tält. Där kunde han mingla med alla de kufar och särlingar han hoppats få möta, bara det en konststudie i sig. I Paris vistades han så länge han hade råd, ungefär sex till sju veckor. Därefter bar han sig av med sin lätta packning på sin oväxlade damcykel. När han anlände vid färjeterminalen i Danmark hade han inte ens tillräckligt med pengar för en biljett. Som tur var förbarmade sig en kvinna över honom och lät honom sova på hyttens hatthylla. 

Med huvudet sprängfyllt av inspiration och intryck var det bara att förbereda sig inför den kommande utställningen. Tjugofem målningar prydde väggarna, tjugofem hittade nya hem. På så vis har det varit sedan dess, Ians konst är oerhört omtyckt av publiken. Att få tag på en Ian-målning är inte lätt.

Men det fanns en viss skepsis när Ian som ung uppstickare gjorde entré på konstscenen. Enbart det faktum att han var ”naivist” misstänkliggjorde honom hos dåtidens konstkritiker, som föredrog svårbegriplig konceptuell konst. När försäljningen dessutom går bra så höjs inte bara ett, utan båda ögonbrynen i en förbryllad grimas. Hur kan man få måla så barnsligt och publikfriande? Men publikfrieri är ingenting Ian ägnar sig åt, han målar som han gör för sin egen skull – det han tycker om.

Det rätta virket

Högst uppe, intill ateljén, förvarar Ian sin samling drivved. Gammalt dörrfoder från rivningskåkar som han slipar och förgyller. Målningarna blir därmed inramade med en bit göteborgshistoria. De är nästan lika unika som konsten i sig och ett verkligt signum. Under den värsta revningshetsen kunde han smyga runt längs Linnégatan och samla på sig virke efter sitt hjärtas begär. Målningar med dessa ramar är således ytterst eftertraktade.

Utöver målningarna kommer vi även visa en hel del grafik, varav flera verk är till salu medan andra är med för att visa Ians produktion över hela hans karriär.

Text: Mattias Backlund