John Stockwell, 15/3 - 30/3.

Oljan är ett förföriskt medium och naturen ett romantiskt motiv. John Stockwells så livligt avbildade landskap kan vi besöka, även om vi inte är där. Blommornas doft och himmelens ljus fyller rummet. Hans målningar görs inte rättvisa på bild, de måste upplevas. Tjocka lager av färg som John med fingrarna placerar på duken ger en skulptural, tredimensionell känsla. Men hans särpräglade metod är inte konstlad, det är något som skett naturligt över tid, för honom ett nytt sätt att kunna uttrycka sig på, ett måste. Han har tidigare ställt ut bland annat i hemstaden Boston och i New York och nu för första gången i Göteborg.

–När jag var 14 år var jag med min familj på Whitney Museum of American Art i New York. Där såg jag en målning av Edward Hopper, en bro som försvann i ett atmosfäriskt perspektiv. Jag kommer ihåg hur jag tänkte för mig själv att ” det vill jag göra, måla så”. Sedan dess har viljan brunnit starkt i mig… över 50 år.

Källan till konsten fanns redan i familjen. En släkting till John är den berömda impressionistiska konstnären Mary Cassatt. Hemma fanns hennes tavlor, teckningar och böcker, så impressionismen var alltid närvarande. Även Johns mamma ägnade sig åt måleri och poesi. På så vis har hans konstintresse vuxit stadigt i en kulturrik jord, men det innebar inte att konstnärskapet var en självklarhet.

–Jag utbildade mig inom konst och illustration på Syracuse University. Egentligen var det kanske en bana inom reklam med mitt tecknande jag först hade tänkt mig. Men det var annat som lockade mer. Jag målade av allt jag kom över, jag såg objekt överallt. Familjemedlemmar fick sitta för porträtt, familjens hundar gång på gång, scener från min pappas båt, gatuscener från Boston där jag hade min första ateljé, sen scener från NYC dit jag flyttade och skaffade ateljé. Landskapsscener lockade alltid och har alltid varit närvarande i mitt konstnärskap.

Intryck av Provence

Så som pilgrimerna på skeppet Mayflower gick i land vid Plymouth Rock – sökte sig John till impressionisternas förlovade land – Provence. Där kunde han vallfärda till några av de motiv hans förebilder vistats i. Det evigt nyckfulla ljuset kunde han omsorgsfullt fånga i sina landskapsskildringar. Den ärliga ögonblicksgestaltningen som aktualiserades av konstnärer som Monet, Renoir och Degas, känner vi igen i Johns måleri.

–Som ung konstnär tog jag ett stort beslut att utforska mina förebilders inspirationskällor. Jag reste till Aix-en-Provence med mina pasteller i bagaget. Detta äventyr upprepade jag sedan i många år. En hyrbil och en nyfikenhet. Fantastiska landskap och vyer runt varje krök. Hyrbilen var en nerdammad katastrof varje gång jag lämnade tillbaka den. Mina mappar var fyllda med ljus, atmosfär och färger från södra Frankrike. Väl tillbaka i NYC hade jag det stora privilegierat att ha en strid ström av samlare som gjorde det möjligt för mig att överleva på min konst.

Flytten från New York

Efter resorna till Frankrike har flytten till Vitaby, Österlen, spelat en betydande roll i Johns utveckling. Närmare naturen och inspirationen räckte inte pastellen till längre – oljefärgen var nu hans huvudsakliga medium.

–När jag på tidigt 90-tal träffade min fru, Madeleine, och besökte Sverige med henne förälskade jag mig omedelbart i landskapet. Jag reste ofta hit och målade och flyttade så småningom hit på heltid. Samtidigt skedde en förändring i mitt konstnärskap. Jag ville utmana mig själv. Jag ville nu jobba i olja. Pastellerna blev sketcher för mina oljor. Jag kände att detta medium gav mig större möjligheter. Ju mer jag utforskade oljefärg desto mer driven blev jag. Jag har under årens lopp utvecklat min ”teknik ”. Den är varken genomtänkt eller fabricerad, utan har uppstått från en frustration att vilja kunna uttrycka mig. Ljus, atmosfär och energi är inte en platt dimension för mig. Dessutom förändras dessa hela tiden från ens eget perspektiv. Det ville jag förmedla i mina målningar och det har fört mig dit jag är idag.

Utanför ateljén

I dagens polariserade samhälle är det lätt att överväldigas av alla dystra rubriker som fyller ens nyhetsflöde. Konsten kan vara ett sätt konfrontera världens problem, men även en tillflykt. För John är omvärldens intryck något som måste vänta utanför ateljén, annars kanske den fastnar på duken.

-Jag bli så otroligt påverkad av omvärlden, ibland känner jag mig som en stor antenn som får in en massa oönskade kanaler. Jag kämpar dagligen med att rensa hjärnan och styra undan från negativt inflytande. Det läcker igenom till mitt skapande. Ibland har jag klara tankar om vad jag har tänkt att måla och på vilken duk… sen kommer jag ut till min ateljé och det är en helt annan duk som kallar på mig. Min reaktion på duken blir dessutom ofta något helt annat än vad jag har tänkt. Då smyger krig, naturkatastrofer, klimatförändringar, djurplågeri etcetera sig på. Jag får gräva djupt inom mig själv för styrka att stå emot. Jag väljer ljus och hopp. Jag väljer glädje och balans. Det är detta jag vill förmedla i mina verk.

Text: Mattias Backlund