Stefan MÅS Persson, Möjligheter, 21/9 - 6/10.

Efter att ha fångat den ständigt kringfarande konstnären Stefan MÅS Persson i hans ateljé, får jag intrycket av en redan kurerad utställning. Rummet växer av de tredimensionella målningarna, belysta av ett behagligt ljus som strålar in genom de sluttande takfönstren.

- Jag gillar att målningar hänger uppe så att jag kan se vad jag har, så jag kan inspireras. Jag tänker rumsligt med målningar och visualiserar hur det kan se ut. Jag kan vakna mitt i natten, jag somnar alltid gott, men jag vaknar ibland mitt i natten och ligger och grubblar, hur fan ska jag få ihop det här.

Att planera in vårt möte visade sig vara något av en utmaning. När MÅS Perssons späckade schema trillade ner i mailkorgen uppenbarade sig en europaturné med stopp i storstäder som Bryssel och Berlin. Att Stefan och hans målningar ska ut i världen är dock inget nytt. Hans omisskänneliga uttryck har tagit honom från öst till väst, New York och Seoul.

Viljan är vägen

I sena tonåren började Stefan gå på kvällskurser vid Forum målarskola i Malmö. Han var klart yngst i gruppen men uppskattade tillfället att träffa likasinnade samt möjligheten att bredda sin konstnärliga horisont. Därefter fortsatte han sina studier vid Munka-Ljungbys konstskola, där kunde han fördjupa sig i foto, måleri och skulptur och med inackordering kunde han jobba mer eller mindre dygnet runt. Hemma i Malmö igen efter två års studier var han helt såld på konstnärslivet, men föräldrarna var inte i samförstånd.

- Det var bara konststudier och så var vi ett bra gäng. Efter de två åren ville jag bli konstnär, såklart. Mot mina föräldrars inrådan. De tyckte inte att jag skulle bli bildlärare heller, då var jag brevbärare och det räckte med en statlig tjänst. Sen när jag sa att jag skulle bli konstnär… nej, det kan du inte klara dig på. Så då övertygade de mig att jag skulle söka in till bildlärarprogrammet. Och det gjorde jag.

Redan under utbildningen i Umeå fick han som förstaårselev ställa ut på Galleri Eklund, stadens stora galleri som senare kom att bli Galleri Stefan Andersson.  Efter en lyckad utställning uppmanades han av Stefan Andersson att avsluta utbildningen och omedelbart satsa på konsten på heltid. Det blev inte så. I stället balanserade han yrkesliv och konstnärskap. På dagen var han läraren, men efter skolans klocka ringde ut dök hans alter ego fram – MÅS. Men sedan 25 år tillbaka är han konstnär på heltid.

Två färger – tre dimensioner

När Stefans första son föddes bestämda han sig för att sluta med olja på duk. Oljan samt terpentinen och dess starka doft var inkompatibla med det lilla barn som nu låg och jollrade där hemma i huset. Han ville bort från de jordnära färger han tidigare arbetat med och bestämde sig då för en begränsad palett, ultramarin och kadmium orange, i folkmun blått och orange.  Bredvid varandra vibrerar de, sticker ut som en röd orienteringsflagga i skogen. Utöver svart och vitt förekommer det inga andra färger, men med restriktioner och tydliga ramar kan man ibland uppnå det oväntade. När han bytte palett rök även duken till fördel för MDF-skivor. Materialvalet har i sin tur gett nya möjligheter, MÅS målningar har fått skulpturala egenskaper efter sågen varit framme. På så vis kan han skapa nya former en duk aldrig kan åstadkomma. Ibland kan det liknas vid ett virrvarr av stigar och stråk som slingar sig runt i omvägar och återvändsgränder, möjligheter och omöjligheter. Det finns något nästan organiskt i formspråket, muskler som spänns och expanderar; ett hjärta som pumpar; vägarna kapillärer, vener och artärer. Målningarna lockar likt ett pussel att lösas, men det finns alltid olika svar, alltid olika vägar att gå.

Det är inte enkelt att stoppa in MÅS i något fack av ismer, men den drömlogik som råder för tankarna till de gamla surrealisterna vilka ofta försatte sig i upphöjda tillstånd. Antingen med hjälp av sömnbrist, meskalin eller andra medel. Även om bildspråket är av annan karaktär finns där en gemensam beröringspunkt; möjligheter i overklighet, att kanalisera något inre, något undermedvetet och föra över det på duk. Eller som i Stefans fall MDF.

- Jag har ett tema i alla bilder och det är möjligheter. Jag har tyckt att det är ett rätt så bra ord, att allt som jag gör har något med möjligheter att göra. Det finns en möjlighet att ta sig dit eller därifrån, det finns en möjlighet att ta sig in eftersom det är öppet. Du kan välja vilken väg du vill, om du vågar, lite sliding doors. Varför tog jag den vägen eller den? Sen ibland är det kanske någon man möter. Jag tänker inte på vad det är när jag gör det.

Som så många kreativa åtaganden kan man inte leva på inspiration, rutiner är a och o. När Jan Guillou slår sig ner vid sin skrivmaskin knappar han på tills han fyllt sin dagliga sid-kvot. Man kan inte gå runt och slå dank och vänta på nästa snilleblixt. Stefan har genom sin Lutherska arbetsförmåga blivit sin egen lyckas smed och seglat på ringarna i vattnet. Men det krävs även en nypa tur, om man frågar Stefan själv.

-Jag ställde ut med Galleri Bruno Dahl på en konstmässa i Bryssel, där mötte jag en koreansk gallerist som jag stod och pratade med. Jag visade inte min konst utan jag stod bara och pratade om konsten de visade, för den var så häftig och annorlunda. Jag fick hans visitkort och sen tog han reda på vem jag var och hörde av sig och undrade om han fick bli min agent i Asien. Det har varit de där ringarna på vattnet som man hoppas att det kanske blir något nytt av. Det har jag haft tur med, då jag har vågat ställa upp på äventyr som man kanske inte tror ska fungera.

Ateljé och lekstuga

En legofigur poserar bredvid staffliet. Jag undrar om den, iklädd reflexväst och skyddshjälm, fått agera modell. ’Nej’ skrockar Stefan, ’det är barnbarnen som varit på besök’. Visst är den aningen stor för att flytta in i en målning av byggaren MÅS, men antyder ändå på inställningen att konsten ska vara fri och lekfull. Ateljén är öppen för lek.

-Stegarna är också en möjlighet som kom till när mina barn var små. De stod här i ateljén, fyra och sex år gamla kanske och tittade på en målning, det lät när de gick runt och hummade. Det var ett ställe de inte kom upp till och så sa de ’kan du inte göra en stege, för vi kan inte komma dit’. Klart jag kan göra en stege. Efter det tillägnar jag de målningarna där stegar finns till Anton och Måns, eller Antons hus och Måns hus. Sen när Anton var sex år frågade han om han inte kunde få en målning. Jo, varför vill du ha en målning då? Ja men Måns har ju fått alla målningar. Nej men Måns har ju inte fått alla målningar, hur menar du då? Jo men det står ju Måns på allihop, säger Stefan och pausar, försjunken i tankar innan han fortsätter:

-Han trodde på fullaste allvar att alla var Måns. Han hade inte fått någon. Men lille vän, har du trott det hela tiden? Ja, men vem är MÅS? Jag heter Mats Åke Stefan, så det är mina initialer. Jag gråter nästan när man berättar det för ja, det var hemskt. Han hade inte sagt någonting, inte ett ord. Men en fin historia blev det sen.

Text: Mattias Backlund