Det är tre år sedan Mattias Sammekulls senaste separatutställning i Göteborg. Nu är han aktuell med Nästan, en utställning om livet och den stora kärleken. 

Vi sitter i Mattias Sammekulls kombinerade vardagsrum och ateljé i en lägenhet i Malmö. Längs de mörka väggarna står målningar i olika stadier av tillblivelseprocessen. Vissa dukar utgörs ännu bara av en enfärgad yta, medan andra blivit till skisser. Ytterligare några har fått ett första lager färg och det går att ana hur de kommer att utvecklas. På golvet står även helt färdiga målningar. Vecken i det målade tyget är övertygande böljande och varelsernas hud tycks formad av ansiktets underliggande uppbyggnad.

^{Beslutsfattaren. Olja på duk, 50 x 40 cm.}

Mattias Sammekulls särpräglade stil är lätt att känna igen. Varelserna målade i olja påminner om människor, men deras händer och fötter är större, ansiktena rundare och i deras ögon bor ett slags outgrundlighet. 
– Det enda visuellt autentiska uttryckssättet jag har, är att måla som jag gör, säger Mattias.

Mer intimt måleri

Men även om figurerna känns igen och färgskalan är den samma, är det någonting som har hänt i måleriet sedan sist. 
– Har man sett mina verk innan så kanske man ser en lite mer noggrann gestaltning av blickar och uttryck. Det kanske är en lite mer utpräglad melankoli och allvar i bilderna, än innan. Det är iallafall vad jag har känt när jag har målat dem.

Det finns en air av något evigt och svårbestämt Mattias Sammekulls måleri och över varelsernas kläder och stämningslägen. Titlarna ger en ingång till det som gestaltats, men är ofta väldigt öppna. Men ser man verken tillsammans framträder något mer bestämt. Mattias beskriver målningarna som ska visas i Göteborg som mer intima än tidigare.

– De är direkt hämtade ur saker och ting jag varit med om; som jag känt och upplevt de senaste fem åren. Saker som jag har valt att inte yttra på något sätt innan, men som jag nu inte vill hålla för mig själv. Inte för att jag tycker att de är värda att ses av alla, utan att jag för min skull vill känna att alla dessa saker som jag varit med om de senaste fem åren är okej.

^{Målningar i olika stadier av tillblivelseprocessen.}

Livet mellan väggarna

Runt omkring oss finns spår av livet som pågår mellan väggarna. På det väggfasta staffliet sitter en nalle med en lapp fäst runt halsen, med meningen ”Du är det största som har hänt mig”. På en vägg hänger en sommarklänning, som om någon just hängt fram den för att använda den inom kort. Mattias talar återkommande om kärleken. Den stora kärleken. Målningarnas titlar vittnar om en kärlekshistoria som tycks evig, men som inte nödvändigtvis har ett lyckligt slut. 
– Jag vill hylla det. Mina fem år med en väldigt fantastisk människa. 

 

På det väggfasta staffliet sitter en nalle.

Han beskriver det som att han blivit stark nog att kapitulera.
– Det låter lite motsägelsefullt, men jag menar att jag är modig nog att inte låta bli att gestalta de här känslorna. Jag orkar inte hålla tyst om det längre. Jag är värd mer än den tystnaden. 

Berättande genom måleri

Det är genom målningarna han berättar. I blickarna hos de målade figurerna ryms vittnesbörd om kärlek och sorg, men också om övertygelse och trygghet.

–  Att måla är för mig det absolut lättaste sättet att förmedla känslor på; jag gör mig som lättast förstådd med färg. Och på något sätt tycker jag faktiskt om när människor förstår mig. Annars hade jag kunnat bli en usel konsertpianist. Men jag tror inte att jag hade fått så många spelningar, säger Mattias Sammekull med ett leende.

Utställningen pågår 21/9–6/10

Text och foto: Ida Gudmundsson