Mats Åkerman - YES, 24/2 - 10/3

Med ett kort och militäriskt ”ja” medgav Tor Trompette att han är den informationsläcka från Kranzenstein som länge varit eftersökt. I stram givakt och med stålhård blick mottog Trompette rättens häktningsbeslut. Den Svagiska säkerhetstjänsten, SUU, räknade med att den skada som Trompette vållat den ”Andra organisationen” kommer att kosta miljontals Pax att reparera. Hans spionverksamhet hade allvarligt skadat den Svagiska Unionens relationer till främmande makter och är den allvarligaste som avslöjats i unionen i modern tid. Vid gripandet, i maj 1965, var Trompette 76 år och hade dubbla medborgarskap i Svagiska och Svegiska Unionen. Han dömdes till livstids straff och placerades på korrektionsanstalten i Svagioströmmen, men redan efter åtta år var han frigiven. Emellertid ställdes frågan: Vart tog han sedan vägen?

Nu var det 1974 och vårmorgon i det tionde arrangementet. På det enkla sjappet Youyou är det brukligt att klientelet tar sig en styrketår innan de försvinner till sina ordinära plikter. Cigarettröken ligger tät i lokalen när monsieur Buffalo serverar den vita druvsaften i små duralexglas. Den snacksalige Bobby Berry vill dock ha en ljummen lager. Bobby, som tidigare var anställd som revisor vid Stadens kansli för Avfall och Slagg, har nu sadlat om och blivit fotbollsmurvel. Ja, samtalsämnet är den mystiska spionen som nu är försvunnen. Herr Herrman, den antikverade lurifaxen, påstår sig ha sett Trompette på en parkbänk i stadsdelen Vera. Likväl osäkert, då dimman låg tät. En ung flicka inflikar att Trompette tagit in på det beryktade hotellet Seeman beläget i Templet,det tredje arrangementet. Hon blir bryskt avbruten av en förnumstig olyckssprofet som påstår att det är bara rykten. Det visar sig senare att flickan hade rätt. Hennes replik är vinnande: Det är alltid roligare att säga ja!

 Yeah. Olja på duk, 60 x 54 cm

Samma år och sen afton. Sin vana trogen flanerar Rocco Rivarossi på Primaborgens gator ”som en vanlig man”. Efter en god middag på lämplig bistro uppsöker han gärna stadens järnvägsstationer. Kanske en smula udda, men den drömmande sybariten Rivarossi blir på så sätt påmind om alla de sällsamma resor han under årens lopp har genomfört och framför allt kommer han att tänka på Gianna – dessa underbara minnen!

I dessa dystopiska tider är det lätt att försjunka i svärmiska tankar. När han korsar Plats Termino Nord håller han på att bli överkörd av en spårvagn på linje 20. Det var ytterst nära. Med blotta förskräckelsen skyndar han bort till Norra Central, och vem möter han då, om inte Tor Trompette! 

Ytterst nära. Olja på duk, 60 x 83 cm.

Rivarossi erinrar sig tidigare tillfällen då han råkat på herr Trompette. (Dessa möten är beskrivna i Mats Åkermans böcker ”A la Prima” och ”Sällsamheter i den Svagiska Unionen”.)

När Rocco, någon gång på femtiotalet, första gången träffade Trompette var det en oansenlig man som presenterade sig som ”en alldaglig turist”.

Några år senare korsas deras vägar igen. Då arbetar Trompette som vaktmästare på en bridgeklubb. Anmärkningsvärt är att denna klubb är belägen i det gamla vittomtalade Lucy Ballhaus, mitt i det frejdiga området Mäster Germanius. Rocco minns en äldre kutryggig herre med ögonlapp för högra ögat. Egendomligt är att denna ögonlapp sedermera skulle visa sig inte vara oumbärlig. Det är något besynnerligt med denne man.

Nu har denne säregna gestalt blivit mycket äldre och månne en smula vimsig,        eller …? Istället för att inleda en trivial konversation trallar han på refrängen till den vanvördiga och fräcka kupletten Sista Tangon i Tamburen:

Oui, Oui, Oui! 

Men vår historia tar inte slut där. Att befinna sig i den stora staden är alltid en fängslande berättelse. Att fortsätta att följa den säger vi gärna JA till.

Mats Åkermans bildvärld är magisk. Inspirerad av nya vågen-filmer och dåliga kioskdeckare från 50-talet får vi vandra på de blänkande och regnvåta gatorna i Primaborgen, huvudstaden i den Svagiska Unionen — en fiktiv värld med specifika och namngivna stater, städer, kommunikationer och historia. Redan som barn började Mats rita detaljrika kartor där han utvecklade sin originella fantasivärld. Hans skisser, kartor, tidtabeller, teckningar och målningar beskriver den Svagiska Unionen lika mycket som hans texter. Berättelsen är viktig och blir undan för undan redogjord. Ett omfattande persongalleri med besynnerliga förvecklingar fördjupar historien. 

Huvudpersonen heter Rocco Rivarossi, men vi får också följa en rad andra märkliga och sällsamma personligheter, som till exempel den berömda sångerskan Gianno Ballo, den fryntlige Bobby Berry, byråchefen Herr Herrman och den mystiske spionen Tor Trompette.

Mats Åkerman är född 1956 och utbildad på Konstfack i Stockholm. Han har ställt ut regelbundet sedan slutet av 1980-talet både i Sverige och utomlands. Han har gjort ca 70 separatutställningar och medverkat i diverse grupputställningar och konstmässor. Mats har också skrivit tre böcker ”Retur” (Carlsons förlag 2003),    ”A la Prima” (Atlantis förlag 2010) och ”Sällsamheter i den Svagiska Unionen” (Arvinius 2020) samt producerat flertalet grafikportföljer.

Utställningen YES är Mats Åkermans tredje på Galleri Backlund..