0 Produkter
0 kr
Tillbaka
2021-01-09 11:00:00

Med passion för det tråkiga – möte med Britta Noresten

Britta Noresten är aktuell med sin första separatutställning i Göteborg. Jag mötte henne i ateljén i Kvarnbyn i Mölndal, för ett samtal om hennes väg till konsten och om att välja motiv.

Inte långt ifrån den gamla industribyggnaden där Florence Academy är inhyst kastar sig forsen fram. Genom hela Kvarnbyn hörs dess kraft. Britta Noresten möter mig vid dörren och leder mig genom skolans lokaler. Vi passerar större och mindre rum, dekorerade med målningar från 1800-talet och elevarbeten utförda på skolan. I ett rum står två unga män och målar stilleben, i ett annat vilar några elever på golvet mellan målerisessionerna. Vi går in i en smalare korridor. Det är först när jag slås av den blå färgens lyskraft som jag inser att den inte förekommit någon annanstans i skolan – vi är framme i Norestens ateljé. Lysrör hjälper det svaga novemberljuset som söker sig ner genom takfönstren och lyser upp en ensam fåtölj, ett staffli och otaliga målningar. Det är här hon tillbringar större delen av sin tid.


Britta Noresten i ateljén i Kvarnbyn.

– Ateljén är verkligen mitt andra hem. Ibland nästan mitt första hem, berättar Britta Noresten.
Det är också det intryck hon gett, att konsten – när den till slut fick återta sin plats i hennes liv – fått fritt spelrum och upptar nästan varje millimeter av henne. Hon är hängiven och dedikerad, som målare, lärare och betraktare.

– Här inne får jag göra vad jag vill. Fram till lunch vankar jag av och an och bara är här inne, vilket gör att jag alltid har känslan att det hela är en stor bluff: att jag bara skapat min egen fritidsverksamhet, som vuxen. 

En uppväxt med pyssel
Genom vårt samtal refererar hon flera gånger tillbaka till barndomens fritidsverksamhet. Det var där hon fick utlopp för sin passion att skapa.
– Jag älskade att vara på fritids för där fanns så mycket material.
Britta satt ständigt ensam och pysslade medan de andra barnen lekte i gympasalen. 


Britta Noresten, Tejp i fyrkant. Olja på panel, 24x30 cm

Britta växte upp på Rossö, utanför Strömstad och i takt med att hon blev äldre trivdes hon inte i den lilla miljön.
– Det krävdes väldigt lite för att vara konstig, berättar hon.
När det var dags för gymnasium valde hon estetisk linje och flyttade in i en egen lägenhet med lila väggar i Uddevalla. Men även om hon läste estetiskt program hade hon ingen tanke på att bli konstnär.
– Det fanns inte i min världsbild att man blev konstnär.
Efter gymnasiet följde tio år av sökande och känslor av plikt.

På villovägar
Det fanns förväntningar om att ”bli något” och vägen till det var genom universitetet. Men Britta visste inte vad hon skulle göra. Hon reste till Frankrike för att läsa franska och bodde där ett tag. Sedan flyttade hon till Nya Zeeland och studerade engelska, men gick även en förberedande konstkurs. Men uppmaningen ”Uttryck dig!” blev inte den frigörande uppmuntran som kanske var tanken. Hon visste inte vad hon skulle uttrycka eller hur hon skulle uttrycka sig. Känslan av att inte passa in i den ”flummiga” miljön, fick henne att ta beslutet att läsa ett naturvetenskapligt basår på Chalmers. Men väl där kände hon inte att hon passade in där heller.


Britta Noresten, Natt. Olja på duk, 52x48 cm

– Jag är för ordnad för bohemmiljön och jag är för bohemisk för Chalmers, konstaterar Britta.
Hon avbröt studierna och började istället läsa konsthistoria. Men det fanns en växande stress.
– Det hade kommit ifatt mig det här att jag måste göra något. Nu har du haft massa chanser. Du har flyttat hit och dit.
Så när föräldrarna undrade om hon inte skulle ha en utbildning och föreslog ekonomi, började Britta, snart 25 år, studera nationalekonomi och arbeta extra på bank.

Vägen till konsten
Men det fanns en överhängande ångest under dessa år. Varje gång någon påtalade att det fanns andra alternativ blev Britta frustrerad. För henne stod det tydligt att det inte fanns något annat val än att följa den väg hon nu spikat för sig själv. Det var bara att bita ihop och stå ut.
När hon tagit sin kandidatexamen bestämde hon sig för att arbeta ett år innan hon skulle fortsätta läsa sin master. Men det dröjde inte länge innan hon tog tjänstledigt för att flytta till Paris. Hon intalade sig själv och alla andra att det skulle vara bra för hennes framtida karriär som ekonom och skrev in sig på Sorbonne. Men samtidigt bar hon på en hemlig förhoppning om att aldrig behöva komma tillbaka.
– Jag var euforisk över att ha rymt från mitt liv.


Britta Noresten, Ett år utan ord (slutet) Del av triptyk. Olja på duk, 50x45 cm

The Florence Academy of Art
I konststaden Paris vaknade Britta lycklig varje dag och en längtan till konsten växte sig allt starkare. Hon bestämde sig för att byta riktning och sökte sig till The Florence Academy of Art. Men så kom hon inte in.
Det fria året led mot sitt slut och nu bestämde sig för att flytta tillbaka och fortsätta arbeta och söka tills hon kom in. En vecka innan hon skulle börja arbeta igen ringde telefonen.
– ”Det var en som hoppade av, vi har en plats till dig och du kan börja om en vecka”. Då ringde jag till min chef. Min snälla chef sa bara, ”vi fixar det”.
I januari är det åtta år sedan hon fick samtalet och alltsedan dess har hon inte velat vara någon annanstans.


I ateljén.

Fulmålningar
Ett tema som återkommer i vårt samtal är dragkampen mellan det vackra och det fula. Temat återkommer både på ett personligt och ett teoretiskt plan. På en tavellist står hennes, så kallade ”fulmålningar”. Det är en serie enkla, avskalade stilleben med vardagliga föremål; en ganska ful mugg, en tråkig krukväxt och en klase bananer, samtliga målade i långt ifrån insmickrande färger. Britta hänvisar till både Marilyn Manson och Albrecht Dürer när hon talar om inställningen till det fula; att det i det fula kan rymmas skönhet. Den är inte insmickrande, utan kanske snarare framväxande, genom engagemanget.
– Även det mest mondäna och tråkiga blir vackert om du ägnar tid åt det. Den grejen tycker jag är så sann. 


Britta Noresten, Mugg. Olja på duk, 25x25 cm

Olivlund och populärkultur
Britta berättar att föräldrarnas oförstående med åren vänt och att det blivit allt mer stöttande. Men det finns ofta en undran vad det är hon gör, egentligen.
– De tycker att det är lite synd att jag inte gör bohuslandskap, berättar Britta och skrattar.
Hon nämner hur hon i deras värld nådde sin konstnärliga peak på gymnasiet när hon målade en liten impressionistisk olivlund.
– Jag tror inte att jag har träffat mina föräldrar utan att mamma tar upp den här olivlunden. Som tur är, är det ju bara de som vet om den.

Att val av motiv engagerar och får folk att reagera erfar hon ofta. Som när hon under en period färdigställt två målningar hon själv var väldigt nöjd med. En av dem var en Trompe l'œil-målning med ett utklipp föreställande Sarah Connor med ett gevär från Terminatorfilmerna och den andra ett självporträtt med Satanic feminist skrivet på t-shirten.
– Det har hänt att personer frågar: varför målar du sådana här grejer?”


Britta Noresten, Satanic feminist. Olja på duk, 34 x 30 cm

Men det är just det som kommit att känneteckna Brittas måleri. Hon rör sig mellan ett klassiskt, tidlöst avbildande av människan i en begränsad palett, till att föra in populärkulturella referenser och måla monokroma renderingar i blått. I Satanic feminist sitter Britta och tittar rakt fram. Ansiktet skulle kunna vara ett klassiskt porträtt, men t-shirten avslöjar tiden den är målad i.
– Det är ju världens bästa t-shirt och den är ju komisk och den är ju sann, men också extremt ironisk.


Britta Norestens målningar.

Självporträtt
I ateljén finns många porträtt och Brittas karaktäristiska runda glasögon och blonda hår avtecknas i ett flertal av dem. Det är lätt att tro att bara för att någon väljer en klassisk konstutbildning att den främst intresserar sig för konstnärer i samma tradition, men Britta rör sig fritt mellan alla stilar och traditioner.
– Jag älskar ju Francis Bacon otroligt mycket. De tre som var mina hjältar innan jag började plugga konst var Helene Scherfbeck, Frida Kahlo och Francis Bacon.
Det hon har gemensamt med dessa tre konstnärer är utforskade av konsten och det mänskliga genom självporträtten. Men också att de sällan förskönar. Hon uppskattar även återhållsamheten i en Hammershøi, det torra uttrycket i färghanteringen. Det kulörmässigt förenklade, närmast monokroma, som finns i hans porträtt. 


Britta Noresten. 

Det tråkiga
Britta Noresten beskriver hur hon ständigt måste kämpa mot två demoner: att vara duktig och att vara cool, där det ena handlar om tekniskt utförande och det andra om val av motiv. Praktiskt handlar det om att ibland välja att avsluta en målning innan den blir för naturalistisk – innan den tangerar att bli en teknisk show off – och att välja motiv som hon själv vill måla – och titta på – oavsett om dessa stämplas som tråkiga.
– Det finns ju många exempel på superbra måleri, men jag är inte så intresserad av att fortsätta titta på det. I slutändan är det det enda som betyder något: vill jag fortsätta titta på en tavla?
Oftast finns svaret i stämningen som framträder.

Om föräldrarna vill att Britta ska återvända till olivlunden, finns det de som snarare vill se henne gå åt andra hållet.
– Jag märker att vissa vill att jag ska göra lite mer ”edgy” saker. Särskilt i perioder när jag bara gjort klassiska porträtt. De vill att jag ska göra något mer avantgardistiskt.


Britta Noresten, Evig sommar (2) Blyerts på papper.

Men Britta berättar att hon just nu vägleds av mottot ”våga vara tråkig”. Hon beskriver det som sin livsfilosofi, något som vuxit fram under alltför många år av anpassning till en coolhetsnorm.
– Man förväntas vilja vara cool; man förväntas ha en vilja att anpassa sig för att bli omtyckt. Men vet du vad? Jag kanske är tråkig. Jag kanske inte vill gå på fest och jag kanske vill måla tråkiga tavlor.
Britta beskriver hur hennes instinkt är att vilja göra folk nöjda, men att hon efter hand landat i att hon faktiskt inte behöver det.
Hon reser sig från den lilla pallen på golvet och går fram till sitt staffli där ytterligare ett självporträtt håller på att ta form.

– Det är väl det mest rebelliska jag kan göra just nu, att fortsätta att måla mina tråkiga porträtt?

 

Text: Ida Gudmundsson 

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.