Tillbaka
2019-04-10 14:00:00

Multikonstnären Caroline af Ugglas aktuell i Göteborg

Caroline af Ugglas är aktuell med en stor utställning i Göteborg. Jag stämde träff med den folkkära multikonstnären för ett samtal som kom att handla om konst, neuroser och skönhet.

Utställning: Galleri Backlund 26/4-12/5.
 
”Tar du taxi eller vill du bli hämtad vid stationen?” Sms:ar Caroline af Ugglas. Jag väljer det senare alternativet och hämtas samma vårvintersöndag på Kungsängens station i en epatraktor av en av hennes familjemedlemmar. Jag spräcker byxorna när jag hoppar upp i den ombyggda jeepen och sedan far vi över isiga vägar till familjens moderna hus, omgärdat av stora fält. I hallen möts jag av en glittrande väggmosaik och en sprudlande Caroline. Vi hoppar över artighetsfraserna och kastar oss rätt in i samtal om konst, medan vi rör oss upp för trappan. Jag slår mig ner vid det stora köksbordet medan Caroline häller upp kaffe. Ett fönster vetter mot ett snöigt landskap och i andra delen av rummet spelar ett gäng barn tv-spel. Caroline konverserar livligt med stor närvaro i blick och röst.

– Jag restaurerade kristallkronor för att överleva, när jag spelade i band när jag var yngre, berättar Caroline. Äkta kristaller ger alla färger när det kommer ljus. Jag vill ha det så i mina målningar; att det blir lite av en kristallkänsla.
I både de vita och de, till synes, svarta partierna finns regnbågens alla färger. Uttrycket är färgstarkt och poetiskt, likt den som målat dem.

Depressiv slash överlycklig
Vem är hon, Caroline af Ugglas? Som offentlig person, sångerska och konstnär, känner nog de flesta till henne. Ingen kan väl ha missat henne i Melodifestivalen, Körslaget och otaliga turnéer, texter och reportage, där hon förmedlat både kraft och sårbarhet.
Själv beskriver hon sig som en dobermann och likt hundrasen behöver hon sättas i arbete.
–Jag behöver alltid ha något jag måste göra. Annars känner jag mig överbliven och onödig - och det passar inte rasen. Jag blir nervös då. Då dör jag inombords.
Caroline beskriver sig som en ”smått depressivt lagd människa, slash överlycklig” och berättar om hur allting i hennes värld är antingen eller. Mörkt eller ljust, kul eller jättetråkigt, skönt eller oskönt och att det genom hennes liv sällan funnits någonting mittemellan – som ju är det hon alltid strävat efter. 
– Det här är ju det enda stället där jag kan hålla mig inom ramen och hålla kontrollen på något sätt, säger Caroline. Hon fingrar på ett armband efter sin farmor där hon låtit göra inskriptionerna ”söta farmor” och ”tänk två gånger” för att påminna sig om att tänka efter innan handling. Något hon kämpat med sedan hon var liten. Då, liksom nu, var det bara i bildkonsten hon fann lugn och fokus.
Som barn var hon ett yrväder, men när hon stängde dörren till sitt rum kunde hon sitta och teckna på en och samma bild i en vecka. Caroline beskriver hur hon i de flesta sammanhang är rörig, tappar bort saker och hon beskriver hur hon i måleriet måste skärpa sig.  
Trots att konsten tidigt var en viktig del av hennes liv, var det länge uteslutet att hon skulle bli konstnär.


– Min morfar var konstnär och han var konstig. Så jag skulle ju inte bli konstnär – för då blir man konstig. Han var alltid ursäktad att vara så där arg, instängd och yvig. Han var helt underbar vid sidan om, men han var rätt lynnig. ”Konstnärerna är sådana” fick till och med jag höra i min så kallade konstnärsfamilj. Mormor var sångerska, mamma var sångerska och det var ju mycket trevligare. Så jag fick ju lära mig att jag inte skulle måla: jag skulle sjunga. Sen kunde jag ju inte låta bli att måla…

Regnbågens alla färger
I målningarna, som hänger runt omkring flygeln i Carolines vardagsrum, avtecknar sig stora landskap som nästan tycks vibrera. I målningarna Efter frukost l och ll och Björntjänst finns inte en död yta. Berget glänser lika mycket som vattnet eller de levande varelserna. Caroline beskriver engagerat hur hon vill att målningarna ska se nymålade ut, glansiga som ”en polerad fruktskål”. Varje del av målningen ska leva och skulle den skäras i bitar ska varje utsnitt kunna fungera som en målning i sin egen rätt. I målningarna finns Caroline, iklädd en böljande klänning i regnbågens alla färger. I två målningar har hon sällskap av en svan, i en av en isbjörnsfamilj.


– Jag vill ha dem romantiska. Jag vill att folk ska hänga dem på väggen och bli varma i hjärtat och på något sätt finna harmoni. Men, om du stannar kvar så vill jag att du ser tragedin där bakom. Kan du inte se den, så har du ingen tragedi i livet och då behöver du heller inte leta efter den. Men är man som jag, att man vill se den – för jag måste ha en baksida för att se en framsida och jag kan inte skratta om jag inte får gråta inom loppet av samma era – då vill jag att det ska finnas.

Clownnäsan
I alla målningar där Caroline eller hennes skor finns med, finns också den röda clownnäsan.
– Man kan tycka att det är tråkigt och att jag inte har någon fantasi, eftersom jag alltid har den där clownnäsan. Jag tycker att den är visuellt vacker, som topping. Jag har en clownnäsa tatuerad på armen och jag använder min clownnäsa dagligen; för att klara att gå och handla eller gå upp på scen en dålig dag utan att få ångest. Det är väldigt bra att ha en clownnäsa. Om jag har en dålig dag så ska inte andra få lida av det, utan då sätter man på sig en clownnäsa. Men man ska också kunna ta av sig den; våga vara sig själv och visa att man inte är mer än bara människa.

Öppet för tolkning
Även om Caroline målar sig själv och sina vardagliga situationer, så vill hon att den som möter målningarna ska lägga in sina egna tolkningar.
– Det är inte meningen att konstbetraktaren ska stå och tänka ”där är Caroline som tittar ut genom ett fönster och hon har en skateboard” (Caroline åker skateboard inomhus en liten stund varje dag) utan den ska ju se sig själv. Vad är det den ser när den tittar ut? Du får jättegärna titta på detaljer och färger och ljus, men jag vill ju fortfarande att tanken hos betraktaren ska vara - vad är det jag ser?


Caroline pekar på en målning längre in i rummet.
– Den där borta heter Väntan och det är ju självklart inte bussen man väntar på, utan man kanske väntar på något mer spännande. Men det får ju den som väntar bestämma.

Text: Ida Gudmundsson

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.