Vägen in till Britta Norestens ateljé omges av porträtt gjorda på traditionsenligt vis; ett omklädningsrum för modeller; elever som vid sina stafflin avbildar dem. Linoljan indränker såväl dukar som luktsinnet. Rembrandt, Caravaggio och Velàzquez väcks till liv igen på Florence Academy of Art. 

- Jag ägnar mig åt ett väldigt traditionellt oljemåleri, där materialvalen är oerhört viktiga. Jag använder linnedukar, blandar inte mina egna pigment, men väljer färger av hög kvalité.

Konst som består

Konstens kraft är evig, transformativ och banbrytande. Besöker du ett av världens alla beryktade konstmuseer lär du drabbas av mäktiga möten med giganter från förr, monumentala och epokbildande verk som med urkraft överförts på duk av konstens titaner.

Britta Noresten är en frekvent besökare av dessa institutioner.  Möjligheten att få urskönja dåtidens kunskap, observera detaljer i tekniken, är för henne onekligen givande. Men syftet härrör tydligast från en nyfikenhet ­– en vilja att utforska, snarare än ett sökande efter mer påtaglig inspiration. Så som renässansens konstnärer strävade efter pånyttfödelse av de antika idealen, i ett försök att lämna medeltidens upplevda degeneration bakom sig, på samma vis studerar Britta noggrant de gamla mästarna, för att bemästra metoden – skapa konst som består. 

- Det är fantastiskt att oljemålningar har en potential att vara så beständiga, att finnas mycket längre än vad jag gör. Jag vill gärna ge dem den möjligheten. 

Den kunskap och tradition som rådde har antingen förlorats eller försakats sedan modernismens intåg; tillika den materialkunskap som fanns ett århundrade tidigare. Diskussionen för tankarna till modernisten Kazimir Malevitj så illa förvarade målning Svart kvadrat, undangömd djupt inne i ett sovjetiskt arkiv, så krackelerad och sargad att den lika gärna kunnat täppt till ett trasigt fönster i åttio år.

När man pratar med Britta inser man snart att hon är en person med extrem dedikation till sitt hantverk, studiös och driven, men epitetet konstnär är inget hon känner igen sig i. Det är i så fall upp till betraktaren att avgöra.

- Jag känner mig mer bekväm med titeln målare än konstnär då målare baseras på det jag gör och inte den jag är, på handling i stället för identitet. Och den materiella aspekten av måleri är så viktig för mig, för det är då jag spenderar tid med målningen och kan fundera på var den är på väg.

Sedan den senaste utställningen på Galleri Backlund har Brittas måleri förändrats. Paletten ser annorlunda ut samt val av motiv. De för henne välkända porträtten återkommer, men är mindre frekventa. Det övergripande temat i utställningen är kroppslighet och titeln anspelar på olika aspekter därav. En kropp kan vara ett dött ting eller en levande varelse; ett skal, en klump eller något heligt.

Grisarna och andra till synes eklektiskt valda keramiska objekt, inköpta från en närliggande secondhandbutik är köttsliga, med en skulptural och kroppslig kvalité.

I mättade färger avbildas de bortglömda tingen med varsamhet i en nästan meditativ process.

- Jag brukar undra vad det jag gör handlar om. På ett sätt är det helt meningslöst, men det faktum att jag gör det, ger det mening. Jag använder ofta saker som är helt meningslösa från början, jag köper porslinsgrisar på secondhand för fem kronor som jag tycker är jättefula, men det är härligt att de får vara med. Det finns något vackert i det smaklösa och kitschiga.

Rättfärdig vrede

På en vägg och även stafflit finner vi den notoriska seriemördaren Aileen Wournos, porträtterad i skiftande nyanser av rött ­– den inom färgpsykologins symbol för starka känslor – vrede, ilska och panik. Ögon som avslöjar vansinne, den öppna munnen, förvriden i en grimas blottar en brokig tandrad. I mångas ögon kan nog, med fog, ett porträtt av en seriemördare väcka starka känslor av avsky och oförstånd. Dock är Aileens fall ett där gränsen mellan offer och förövare på många sätt suddats ut. Ett liv som från barndomen präglats av utsatthet och övergrepp från männen i hennes omgivning. Hon gavs aldrig möjligheten till ett normalt liv, vägen ledde henne till prostitution och ytterligare utsatthet. Hennes förövare blev hennes offer.

- Aileen är på något vis en perfekt symbol för vrede och ett okontrollerat raseri. Själv har man ett kontrollerat raseri där man målar i stället för att gå ut och döda någon. Jag ville inte att målningen skulle bli tam, så jag försöker använda färgen och intensiteten för att den ska utstråla något slags raseri.

Det uppstår en spännande kontrast i mötet mellan de kontemporära, samtida populärkulturella referenserna och det traditionella måleriet. Saker som intresserade Britta som tonåring inspirerar fortfarande. Något Britta ofta tänker på är att hitta skönheten i det fula, tillsammans med MTV:s animerade pausfilmer och dess typiska 90-talsestetik, utgör de två grundpelare i Brittas konstnärskap. Den feministiska referensvärld som genomsyrar hennes konst kontrar den manlig blicken som så länge präglat det traditionella måleri hon ägnar sig åt. Men för att bryta normer måste man först vara initierad i dem.

- Allt mitt måleri handlar om att uttrycka mig själv och min egen identitet. När jag tittar på målningarna utifrån, handlar dom inte nödvändigtvis om kvinnlighet eller att vara kvinna, men när jag målar så utgår jag från min upplevelse av världen, och självklart präglas den starkt av att vara kvinna.

Text: Mattias Backlund