Emil Olsson – mellan street art och renässansmåleri
– Jag måste få vara kreativ. Jag skulle aldrig kunna vara utan det. Man kan inte bara sluta med något som man är, eller? Så jag bara fortsätter.
Vi befinner oss hemma hos Emil Olsson i Halmstad. Den gamla ladan är omgjord till ateljé och på de två etagerna trängs sprayburkar och färghinkar med färdiga verk. Några brädor från den gamla gården finns kvar, monterade likt ett lapptäcke på en av väggarna. Där står Emils Olssons målningar uppradade.
De flesta av dem ska till Galleri Backlund i april, medan några snart ska packas in och skickas till street art-galleriet Vertical gallery i Chicago, där han ställer ut genom norska Galleri Ramfjord.
Sedan debuten 2012 har Emil Ohlsons liv gått i ett. Med samlings– och separatutställningar runt om i Sverige, Norge, Storbritannien och USA har det knappt funnits tid för annat. Stundtals har han känt ett behov av en paus, men vet samtidigt om att han ändå inte skulle kunna låta bli att måla, om den tiden fanns.
Med en fot i gatukonsten
Måleriet är något som funnits som en naturlig del hela hans liv.
– Många frågar: ”har du alltid målat”. Det har vi väl alla, tänker jag?
Men ur barndomens självklara tecknande uppstod någonting mer; en förälskelse för måleriet. Med sprayburkar och inspiration från street art, började Emil utforska konstens möjligheter.
På svenska kallas street art för gatukonst och avser konst som utförs på platser som egentligen inte är ämnade för det, såsom gator och torg. Inte sällan är den otillåten och räknas som nedskräpning eller sabotage. En del gatukonst utförs, likt graffitti, med sprayfärg. Ett snabbt förfarande är av högsta vikt, eftersom konstnären vill undgå att bli påkommen.
För Emil var det själva estetiken och tekniken som var intressant. Men det var först efter att han kommit i kontakt med oljemåleriet och renässansens porträttkonst, som han fann sin hemvist.
Emil kryper runt på en matta på golvet, spänner upp en ny färdiggrunderad linneduk och förflyttar sig sedan ner till ateljéns nedre etage.
Han plockar fram några dunkar med färg, lite spray och penslar och börjar täcka duken. I ett första steg målar han duken med tunna, skira lager av akrylfärg.
När det torkat, går han på med sprayfärg.
– Jag sprayar egentligen bara kindbenen. Resten målas i olja, berättar Emil.
Oljan gjorde det möjligt att gestalta mystiken han såg i 1400- och 1500-talets konst och samtidigt föra in den i vår egen tid.
Mystiken och skönheten
Som liten hörde Emil mormodern Elin berätta om ett kringresande sällskap. Det hade stannat till i Halmstads utkant under en period i hennes barndom. Hon hade slagits av hur vackra och fria de var och drömt om att få resa med. Berättelsen gjorde avtryck på Emil. Maskerad, teater och drömmar blev så småningom hans motiv.
I porträtten har han ofta gestaltat personer som befinner sig i gränslandet mellan frihet och utanförskap; människor som vågar följa sina drömmar och som vågar trotsa normer – normerna som ger trygghet, men som samtidigt begränsar.
Att utforska ett tema är något som Emil Olsson gjort länge. Temat utgör ett ramverk för de målningar han skapar under en period. Hans andra utställning på Galleri Backlund kallar han för First stages of love.
– Det är det här första kärleksstadiet, när man blir lite tokig. Förblindad. När man har lämnat det sunda förnuftet hemma.
Han berättar att kärleken inte uteslutande handlar om den amorösa kärleken. Kärleken kan även handla om passion och begär. Samt kärleken till skapandet.
Renässansporträttet
Vi står i ateljén och överblickar de färdiga målningarna. Oavsett tema återkommer ansiktet som motiv. Ibland är det helt fristående och tycks sväva i luften. I andra målningar syns även axelpartiet och i några är hela överkroppen med. I flera verk bär personerna en så kallad pipkrage. Under 1500-talet användes denna typ av krage av kungligheter och präster och kom sedan att fortsätta att användas av präster, i Danmark in i våra dagar. Blomman prästkrage är döpt efter detta fenomen; de vita kronbladen återspeglar den vita kragens veckade karaktär.
– Det här är egentligen ett typiskt renässansporträtt. Det var så här de satt, kungarna. Men här är de ersatta av dagens kungar. Och av tankar; av drömmar.
Vi talar om vilka som fick porträtteras, om kungar och förmögna män. Och han nämner att det är vår tids krigare han gestaltar, som slåss mot orättvisor och normer. För Emil är ansikten bärare av känslor. När vi ställs inför dem, anar vi deras tankar och drömmar. Vid en första anblick kan de uppfattas som sköra.
– De är inte alls sköra. Snarare tvärtom. De tror på sig själva och är inte kuvade av samhället.
I deras ansikten ser vi en längtan till något eller kanske en längtan bort från något. Emil Olssons gestalter tycks eftertänksamma och hemlighetsfulla, som om de just tagit ett beslut.
– Det är ju där storyn börjar. Precis i det avgörande ögonblicket.
Utställningen pågår 14 – 29 april.
Text och foto: Ida Gudmundsson