Carl Bjerkås, 11/10 - 2/11.

För Carl Bjerkås är cirkeln sluten. Den två år nya ateljén på Stigbergslidens topp ligger inte långt bort från den lägenhet varifrån han som pojke fascinerat iakttog och ritade av hamnen och det idoga arbete som där pågick. Men hamnen är egentligen inte längre densamma, den tycks röra sig allt längre och längre ut. Flytdockorna och reparationsvarvet finns bara kvar i hans hjärta, men kärleken Carl har till sina motiv gör dem levande än i dag.

-Nu är man i sina gamla goa barndomskvarter, hemma! Det bästa med den nya ateljén är att man har hamnen; hamnutsikten från taket där jag går upp varje morgon och tar en kopp kaffe. Man ser gatulivet, man ser de grejerna jag målar ut genom fönstret. Det är också en underbar befriande känsla att inte springa runt nere på stan bland oinspirerande byggarbetsplatser, utan i stället kunna sitta på taket. Efter två och ett halvt års målande ska det bli kul att ställa ut på Galleri Backlund igen.

Hamnen från himlen

Från fönstret bredvid staffliet ser han Hängmattan, ett återkommande motiv, i alla dagens ljustimmar och skiftningar. Vill han se staden och hamnen nästan från himlen tar han trapporna upp till taket. Nedanför honom skänker Oscarsledens dova muller en mjuk, nästan meditativ ljudridå. Varje morgon, med en kopp kaffe i ena handen och ett skissblock i andra, slår han sig ner vid en av takterrassens regnpinade bänkar och blickar ut över hamn och stad. Det nya perspektiv han får är onekligen en bottenlös källa till inspiration.

-Jag målar ju min stad alltså, så som jag ser det, så som jag vill se den. Det är inte att jag försöker avbilda exakt, utan jag målar min bild av Göteborg. Det som jag står för och det som jag tycker om. Jag måste kunna stå för det och känna att det här är jag. Vissa saker tycker jag inte om, vissa saker är helt okej. Men jag är inte heller en bakåtsträvare. Det är till exempel kul att måla de nya höghusen från hamnen, i olika ljus och med vattenspeglingarna i fokus.

Spökklockan

Carl besitter en sällsynt förmåga att hitta det vackra i det vardagliga; det man alltid ser, men inte lägger märke till. När han går ner för Göteborgs gator, eller när han i sin båt färdas i hamnens vatten, då tittar han noggrant och skissar flitigt. Det är dock inte alltid lätt att hitta det intressanta; det vackra, det tilltalande. Det finns tillfällen då han söker förgäves efter rätt vinkel eller väntar på rätt ljus; eller någonting som skapar en spännande komposition. Men ibland kan det till och med vara avsaknaden av något som skänker inspiration. En gasklocka som spökar, till exempel.

-Jag satt och tänkte förut, vad är det man målar och varför målar man det? Då blev jag påmind om att i våras var jag nere vid Ringön och Drömmarna kaj för att leta efter nya motiv. Jag chockades över hur otroligt fult och tomt det har blivit där. För mig är det väldigt fult utan Gasklockan, det var ju den som fick allt att fungera, från alla olika vinklar i hamnen. Den gjorde det hela intressant. Jag letade länge med fann ingenting, det enda jag såg var Gasklockan som inte längre fanns. Då blev jag nästan full i skratt, jag är här för att hitta något annat än Gasklockan, men den är det enda jag ser. Så kan det också vara ibland. Annars är det absolut mesta jag målar inspirerat från här och nu. Hamnen och stadens ljus, liv och rörelse och stadens förändring.

Salt och diesel

När solen ligger så lågt att den smälter ner i horisonten, och ytterhamnens dieseldoft blandas med havets salta vind, då trivs Carl som bäst. Då ljuset är som bäst. Göteborg må vara Carls stad, där han finner sina motiv, men det är ljuset som är den riktiga klangbotten hans inspiration härrör från. Ljuset förvandlar allt det rör vid, böjer det efter sin egen vilja. Carl söker ljuset och fångar det på ett sätt som få kan. Han arbetar för närvarande med en serie han kallar soldis. Motiven hämtas från staden, men i synnerhet hamnen. Konturerna suddas ut i diset, byggnaderna löses upp i solljuset. Tankarna förs till William Turner, en annan ljusets mästare och frände till Carl.

-För att jag ska kunna måla bra och vara inspirerad måste jag ha ett motiv jag tycker om eller är fascinerad av eller tycker vore intressant att måla. Det kan vara de nya höghusen i hamnen, nya vinklar på varvskranarna eller nya gatuscener. Det kan vara vad som helst, bara det finns känslor. Ibland undrar jag ”hur kan jag måla det här?” när jag ser något i ett tråkigt ljus. Jag har aldrig sett ett tråkigare motiv. Sen en annan dag när man går förbi och har lite bråttom, kanske ska träffa någon – ett sådant ljus! Fan att jag måste gå på restaurang i kväll, här skulle jag vilja måla. Helt plötsligt är man i en annan värld, fastän det är samma plats. Samma plats, samma utsikt kan vara totalt olika världar beroende på när man är där.

Jag vill dock påtala att Carl inte är någon nostalgiker som våndas över de framväxande, brutalistiska kolosser i glas och betong, som tar allt större utrymme i vår skyline. Mellanlägen däremot är svåra att skildra – en byggarbetsplats blir inte en bra målning. Som tur är begränsas inte Carl av tid och rum; lever en plats eller ett motiv inom honom så får de evigt liv. Även om han inte är en objektiv historiemålare så får hans stad, så som han ser den, leva vidare genom hans målningar.

-Jag drömmer ofta om mina målningar på natten och när jag vaknar ligger jag och tänker på dem. Varför blir den inte som jag tänkt? Jo, jag måste lägga på mer dis där; förstärka förgrunden där; göra det ännu mer djupt där. Man brottas med målningarna även när man är hemma så att säga. Inte bara när man står vid staffliet.

Text: Mattias Backlund