Frankismer, 20/9 - 5/10.

En smal väg slingrar sig fram mellan fält av vete och korn – gamla träd med tunga grenar skänker skugga över grus och asfalt. Vid vägens ände finner vi Frank Björklunds ateljé, kapellet på kullen. För femte gången har vi nöjet att ställa ut surrealisten på Galleri Backlund.

Vi slår oss ner i hans egenbyggda ateljé för att diskutera den kommande utställningen och läget i allmänhet. De väldiga landskapen vi ibland ser i Franks målningar finns utanför fönstret.

Om man kisar lite förs man från Skånes kuperade landskap till Toscanas kullar. Från Franks klassiska skånelänga till ateljén har han cirka tio sekunder, så när andan faller in, eller en idé slår ner, kan han skynda till verket. Friheten att fånga spontaniteten, men skyldigheten att skapa för att leva.

- Jag har inget tema direkt, men om man tittar på bilderna så handlar det nog om frihet, eller en krackelerande frihet. Det är ganska mycket att det vi tror sätter oss fria, men som inte gör det. Det är inte vi som bestämmer vad friheten är utan det är omvärlden som bestämmer vad friheten är. Till exempel att man handlar sig till frihet genom kommersialismen – nej det är nog inte riktigt det. Eller om det är naturen som är friheten – nej det stämmer inte riktigt. Det krackelerar lite.

Köpa sig fri

Det är lätt att förväxla frihet med valmöjlighet. Vi köper oss en identitet med våra val, dock inom ramen för samhällets normer. Då blir livet ett enda stort varuhus, redo för oss att köpa oss fria. Konsten däremot kan köpas med inte ägas – vi för den bara vidare till nästa generation. I Franks måleri finns det lager av allegorier, symbolik och inte minst humor. Ju fler av dessa lager du ser igenom, desto mer får du ut av målningen. Men det innebär inte att estetiken är obetydlig, tvärt om. För att en målning ska vara fulländad måste den även vara vackert och skickligt utförd. Men skönhet utan budskap bli bara tom romantik, och det är för Frank ointressant.

-Eftersom min andliga fader är Magritte och jag ligger ju där själv. Jag vill att det ska vara föreställande eftersom jag har en idé. Målar man inte figurativt och exakt när man har en idé så kommer folk reta upp sig på själva målandet. Så då måste man måla på ett speciellt sätt så att alla känner igen detaljerna, för att komma fram till idén. Då är ju Magritte bra. Han målade föreställande och han målade i en metafysisk värld. Det gillade jag. Sen så har jag tagit det vidare, så jag kommenterar samtiden lite mer, men i en surrealistisk kontext hela tiden. Humorn är allom rådande, utan humor så faller alla bilder.

Egna ögon

Med måleri som sitt medium kan han vrida och vända på verkligheten, få publiken att se med nya, noggrannare ögon och stanna upp. Surrealismen möjliggör tidigare otänkbara associationer, tillgängliggör en annan värld, obehindrad av logik. På så vis kan vi se Franks måleri som en inbjudan till en ny verklighet, bakom det sköna måleriet. Men i slutändan, som med all bra konst, handlar det om att skapa för egen del.

-Jag målar för att jag vill se målningarna själv, inte för att andra ska köpa dem. Utan jag får en idé och tänker ja, nu ska vi se hur den här ser ut. Blir det väldigt bra då så är det ju tillfredsställande. Allt man gör, eller ska göra som konstnär, musiker eller författare är för att se själv vad det blir. Annars är det fabrik. Det är ju dit man hoppas att man är hela tiden, så att man inte tar något för givet, upprepar sig själv för mycket eller någonting sådant.

Målningen är meningen

Under sina drygt 40 år som konstnär har Franks inre bildbank förädlats så till den grad att inga skisser är nödvändiga. Han förlitar sig i stället på sina sentenser, ett par målande meningar, för att konstruera bilderna i huvudet.

- Sentenserna jag skriver det är egentligen målningar med ord. Det står två eller tre meningar, kryptiska meningar som jag har som koder. Så jag skissar inte ens. När jag skrivit ner meningarna, då har jag inte en titel än, utan det är vad illusionen ska bestå av i målningen. Sedan kan det stå ”ljus vänster, skugga faller bort”, vad det nu blir. Då har jag bilden ganska klar för mig själv.

Frank har åtnjutit ett långt och framgångsrikt konstnärskap, ständigt uppbokad med lång framförhållning. Men resan dit har inte varit planerad, snarare en godartad slump. Pennan och penseln har alltid varit bekväm i handen, då han som liten ville bli arkitekt. Men det var först när han som vapenvägrare gick i klinch med militären möjligheten uppstod. Efter att båda parter ömsesidigt insett att det inte fanns en framtid för Frank inom det militära, dök det plötsligt upp en lucka i schemat. Den fyllde han med grafikstudier vid Ålsta folkhögskola och efter det har vägen varit självklar.   

-Jag vet faktiskt inte om jag någonsin haft något mål överhuvudtaget! Jag får göra vad jag vill, det är ju ett mål i sig. Att folk gillar att jag får göra vad jag vill, det är suveränt. Jag har aldrig gillat klockor, jag är jättedålig på tid. Så att få arbeta precis när jag vill och hur jag vill är den totala friheten för mig. Men som sagt, mer den där krackelerande friheten – man måste ju betala räkningarna på något sätt. Om det finns något mål är det väl att göra ännu bättre målningar, att bli ännu bättre.

Text: Mattias Backlund