Mattias Sammekull, 30/8 - 14/9.
 

Vad har hänt sen sist? 

Förra gången jag ställde ut på Galleri Backlund markerade början på en fas, där jag utforskande ett uttryck där rörelse och oreda/kaos hade en stark närvaro. Jag fortsatte sedan arbeta med det bildspråket och den metodiken i drygt ett år.

Vad kan publiken förvänta sig av utställningen? 

I målningarna som kommer visas den här gången har jag återvänt till stillheten, där figuren, eller figurerna, i bilden är det centrala. Formaten är mindre, och rörelsen är åsidosatt till förmån för lugnet, för det stilla frusna ögonblicket.
Seriens verk som visas är alla porträtt av figurer, ”De andra”, - som existerar i den alternativa verklighet jag började arbeta med 2010.

Min teknik är densamma, baserad på klassiska metoder och tekniker, vid behov augmenterat med moderna material. Paletten är som alltid baserad på jordfärger men vi kommer även se att jag använder mer starka färger i de kompositioner som omfattar landskapsbakgrunder.
Kanske har jag numera inslag av en aning mer realism i mitt återgivande och mitt gestaltande, med en mer förfinad hantering av färgen, något som oundvikligen kommer med erfarenhet och tusentals timmar framför staffliet.

Varför blev det konsten? 

Varför blev det konsten? Ja du... varför blev det inte musik, eller författande, det vet jag faktiskt inte. Jag misstänker att bilden som media, rörlig eller i stillformat, påverkade mig i väldigt tidig ålder, i synnerhet gestaltningar av det påhittade, science fiction, sagovärldar, påhittade verkligheter.
Det är uppenbart att jag föddes med ett behov av att uttrycka mig, att förmedla vad jag känner, och det vanligaste är väl att man gör det muntligen, med nära och kära, men för mig var det inte ett tillgängligt alternativ. Jag hade mig själv och min egen fantasi, och målet var aldrig att finna en publik för vad jag hade att visa, för det som drev mig och alltjämt driver mig, är en nödvändighet att behandla mina känslor, drömmar, farhågor, förhoppningar, tankar etcetera. Måleriet passar mig väl, mitt psyke, min handfärdighet.
Bildskapandet har varit med mig så länge jag minns och det kommer alltid utgöra en väsentlig del av vem jag är, det är i mitt måleri jag finner livets balans.

Hur har din konstnärliga resa sett ut? 

En röd tråd i allt jag skapat sedan barnsben är uppmärksammande av det som i många ögon är någonting negativt, som varken ska erkännas eller eftersträvas; sårbarhet, ensamhet, oro, rädsla och svaghet. Känslomässiga tillstånd som i mänsklighetens historia är precis lika naturliga som dess motsatser, lycka, styrka, mod och dylikt. I mina ögon är dessa egenskaper vackra, mänskliga och värda att hyllas.

När man möter dina figurer så fastnar man lätt i blicken, är det den som tar längst tid att färdigställa?

Det i min process som tar längst tid, är utan tvivel kompositionen, det vill säga HUR jag ska förmedla vad jag känner. Många beslut fattas, många felaktiga och några få rätta, innan jag vet hur bilden ska se ut. När det väl är etablerat är måleriet en mekanisk fortsättning. Jag vet hur man målar, jag kan måla precis vad som helst, men självklart tar vissa element längre tid att måla än andra.

Hur ser din skapandeprocess ut?

Alla mina verk föds på samma sätt, med en penna, en bit papper och cirkel. Den cirkeln representerar ett huvud, och mitt hjärta arbetar då i par med min hjärna, jag drar en mittlinje, och beroende på var den hamnar har jag redan ett uttryck, en vinkel, två prickar som representerar ögonen bidrar och stärker uttrycket, och på så sätt fortsätter det, med mängder av streck, idéer som förverkligas med enkla snabba pennstreck som kan se kaotiska ut. Men i all röra, bland allt som är fel ser jag de RÄTTA strecken, de som på bäst sätt gestaltar vad min ursprungliga tanke var, och jag förstärker de med en tuschpenna.
Där har vi grunden för kompositionen klar, figuren/figurerna är satta. Därefter bygger jag upp vad som är omkring de, ett landskap, en inomhusscen… vad som än ”känns” rätt för just den bilden.

Jag gör sedan en mer genomarbetad skiss där alla element som ska vara med i kompositionen är på plats, jag finjusterar placeringar, proportioner, vinklar, avstånd och så vidare.  När jag väl är nöjd med den övergår jag till att arbeta med färg på duk och i det skedet är de stora besluten redan fattade, problemen är lösta. Klart att det kan uppstå utmanande tekniska situationer som ibland kräver ommålning.

Ditt hantverk är oerhört tekniskt skickligt, ser du dig främst som konstnär eller målare? 

Debatten konstnär vs målare (om det nu är en debatt) känns onödig. Numera kan vem som helst kalla sig konstnär (i synnerhet av det visuella slaget), ett epitet som inte förgås av någon utbildning, kunskap, teknisk färdighet, hantverksskicklighet och så vidare. Tidigare var det någonting som engagerade mig, men jag insåg snabbt att det var en onödig kamp och numera accepterar jag att folk kallar sig precis vad som helst. I mina ögon är jag en målare, men jag förstår att i de flesta andras ögon är jag en konstnär.

Det finns en drös konstutbildningar, framför allt i Europa men även i USA, vars läroplan baseras på klassiska tekniker och tidshistoriska material. De erbjuder säkert en god grundutbildning, men ska vi titta lite närmare på det framstår genast dystra fakta, att: 1) De är de dyraste utbildningarna som finns, och 2) De är de utbildningar som leder till minst antal människor som kan försörja sig på det de utbildat sig till. En olycklig ekvation.

Personligen anser jag att de är väldigt smala och begränsande; de lär ut en väldigt specifik metod och uttryck, men är man nyfiken på att lära sig mer om traditionella metoder, tekniker och material är de säkert bra. Det finns dock böcker, videos och konstmuseer som erbjuder samma kunskap till noll, eller blygsam, kostnad.

Frågeställare & redigerare: Mattias Backlund