Åsa Eriksson, 14 - 29/3.

Himmelen hänger som en tung grå filt över hustaken och det tunna snötäcket som sveper fram fördunklar allt annat. Florsockret som bepryder varenda ledig yta fångas av vinden och biter sig fast i den hud som lämnats bar. Halvtrappan ner till Åsa Erikssons ateljé erbjuder en nödvändig respit. Här möts man av naturens stilla skönhet och oändliga förändring. Platser som bara finns i Åsas fantasi, men som vi alla ändå besökt.

– Vad ska man säga, tampas är ju fel ord för det är ju bara glädjefyllt att få ut mitt bildspråk som jag har inom mig. Man kan säga att det är helt och hållet min inre värld som jag vill synliggöra. Jag kan visualisera platser som jag gärna vill vara i. Det är ju återkommande, så har det varit sen jag började måla faktiskt. Att jag vill försöka få fram det jag känner och det jag upplever och det jag har inom mig, säger Åsa och fortsätter:

– Det är en tillfredsställelse också att försöka. Att lyckas få ut det och sen att det strålar tillbaka från kanvasen som jag målar på. Så det är då jag känner att jag har hittat in i bilden. Och sen vet jag aldrig riktigt vart den leder mig, för att det är färgerna och processen och det som sker på duken under processens gång som slutligen blir motivet. Många gånger så hittar jag ju platser. Ibland kallar jag det för gåvor för att det uppstår någonting som jag bara känner, oj där, den där platsen, där vill jag vara. Där ser jag någonting. Men det är alltid ljuset och stämningen som är viktig för mig.

Varje färg en ton

Sättet Åsa bygger upp sina målningar är något okonventionell, med palettkniv, trasa och ibland en vattenskrapa kan lager både adderas och skrapas bort – skulpteras och förädlas. Successivt växer målningen fram, sen med penseln läggs de sista dragen. Hennes intuitiva process gör varje målning till ett äventyr, hon upptäcker en ny plats varje gång. Varje lager, färg, drag av palettkniven representerar noter i en symfoni. Så som relationen mellan noter följaktligen leder till ett musikstycke, så växer Åsas målningar fram. Känslorna färgerna framkallar och relationerna mellan dem som uppstår växer fram lager efter lager till en målning.

– Jag målar helt och hållet intuitivt, det finns inga förlagor. Däremot så kan jag bli inspirerad av det jag ser, någonting som gör att jag får en idé, som sätter i gång en process. Men jag vet aldrig exakt. Det är inte nödvändigt att det ska efterlikna något. Alltså jag försöker inte måla av någonting som jag har sett, utan jag målar mer en upplevelse av någonting som jag vill vara i. Från naturen och ljuset och stämningen.

Skogen i staden

Ett stenkast från Odenplan, en av Stockholms mer hektiska platser, finner vi lugnet i Åsa Erikssons ateljé. Jag undrar; målar man det man behöver eller det man ser? Åsas världar är helt och hållet hennes egna, de har uppstått av en djup önskan om att få dela med sig av sin inre verklighet, en förhöjd version av naturen och dess ljus. De är nödvändiga för att uppnå en balans i tillvaron, en tillflykt.

– Det är det som är så himla paradoxalt på något vis. Att leva i stan, jag har alltid älskat det. Jag gillar den här friheten och lite grann anonymiteten också. Jag gillar det och jag gillar att få vara i det. Men när jag kliver in i min ateljé, då är jag i min egen värld. Det är en egen plats där jag kan skapa. Jag skulle inte ha samma glädje i det, tror jag, om jag skulle bo ute i skogen och gå in och ställa mig och måla. Det är liksom mina två världar och de hör ju ihop. Den yttre och den inre världen. Jag älskar dem båda. Jag har behov av dem båda, det är en otrolig glädje.

Efter 30 år som konstnär har Åsa uppnått många framgångar, förädlat och bemästrat sin metod. Men inför varje vernissage finns det fortfarande en viss nerv, en nerv som säger att varje ny utställning ska bli den bästa hittills. Att få ha ett så långt och framgångsrikt konstnärskap är ingenting Åsa tar förgivet, att folk besöker utställningarna och gillar det hon gör skänker en enorm glädje, en vilja att fortsätta till den dag hon trillar av pinn.

– Jag kan bara säga så här, att varje utställning vill man ska bli den bästa. Så är det bara. Man gör sitt allra yttersta för att åstadkomma någonting, en utställning som man vill visa upp. Eftersom jag inte jobbar så mycket med tema, utan det är just det där med min inre värld som jag försöker måla. Min inre värld är liksom allas värld. Lite att förmedla nästan meditativa bilder som man tycker är skönt. Jag vill gå ner till det där vattnet och sätta mig där. Jag vill sitta där på den där bryggan. Det är där jag vill sitta och bara få lite energi och styrka. Att jag försöker fånga sådana bilder där jag och förhoppningsvis andra kan uppleva det också. Att jag tycker det är så skönt att sitta och titta på en tavla för att det ger mig ett lugn. Jag kan kliva in där och bara andas en stund.

Text: Mattias Backlund