Sara Granér – Gris och utveckling, 31/1 - 15/2. 

Ett sporadiskt duggregn strilar sakta ner över Sockerbrukets plåttak; Älvsborgsbrons svaga muller slår i samklang med den anrika industrimiljön. In genom en smal gränd bland alla krypin och tunnlar finner vi Sara Granérs ateljé.

Efter en trappa upp hamnar vi i ett rum som närmast liknar en hemtrevlig lägenhet. Köket med många bekväma sittplatser pryds med affischer och figurer av olika slag, i ett hörn staplas brädspel. I jämförelse är Saras Granérs arbetsrum tämligen litet, men ytan utnyttjas effektivt. Framför ritbordet tilldelas en avsats i tegelväggen diverse inspirerande föremål, däribland egengjorda hockeyspelare, ett par bilder med religiösa ikoner samt en liten dödskalle. Det lilla ljus som behagar visa sig i dag, tränger in genom ett par välvda fönster utanför Saras rum. På ritbordet ligger ett pappersark beprytt av Saras karaktäristiska djurfigurer.

– När jag gick på serieskolan så fick vi en väldigt snabb uppgift en gång. Vi skulle göra någonting på 20 minuter, en snabb grej. Då hade jag absolut ingen tid att tänka, men jag hade varit på en föreläsning tidigare och då hade jag haft ett anteckningsblock där. I de anteckningarna hade jag suttit och ritat någon slags liten tiger, så som man kan göra när man sitter och lallar. Då var det som att jag bara, jag tar den tigern, säger Sara och fortsätter:

Så gjorde jag en serie där den var huvudkaraktären. Jag började tycka om den där tigern, och hålla på med den mer. Sen upptäckte jag fler och fler grejer som jag gillade med att hålla på med de där djuren, jag gillade bara hur de kändes att rita. Jag upptäckte att det gick, som med fabler, att berätta om människan med lite distans, där distansen gör att det går att komma nära överhuvudtaget. Det är som någon slags paradox, just för att det inte är en människa så blir det jättemänskligt.

Robotar och skrotdjur 

Vi lämnar ateljén en stund för att besöka konstnärernas kollektivverkstads labyrintiska lokaler, som har utrymme för allt en konstnär kan tänkas behöva. En plåtverkstad som skulle få Mulle Meck att rodna; keramikugnar som går ständigt varma samt en hel drös med specialiserade maskiner och redskap. Det är helt enkelt en utmärkt miljö för Sara Granér som gärna experimenterar med alla material och tekniker som finns tillhands. Senast hon ställde ut på galleri Backlund snurrade en förtjusande papier-maché robot runt i cirklar. Just nu är hon aktuell med en utställning tillägnad den svenska järnvägen, där skrotdjur omgivna av tuftade mattor, räls och keramikfigurer är huvudpjäsen. Något som förenar de båda verken är Saras ständiga vilja att utforska nya material och idéer, bära eller brista.

– Min uppgift är mycket mer att bara följa med och se vad som händer och samarbeta med skroten; med tuften; eller med keramiken. Det är inte min uppgift att bemästra på det sättet, eller genomföra en idé, utan att jag får vara uppmärksam under processen. Typ som vart det här skulle kunna ta vägen och var det här kan leda mig. Jag har oftast inte en så tydlig ritning, utan jag brukar ha en väldigt rymlig, grov skiss när jag jobbar och sen är det mycket att jag bara får känna efter. Jag upplever också att om jag har en skiss så blir det ändå inte bra. Jag måste vara mycket mer utforskande under tiden och känna efter.

Ett hav av referenser 

Konstens syfte i oroliga tider kan mycket väl vara att syna makthavare, att med okonventionella medel kommentera och kritisera. Första gången Sara Granér ställde ut på galleri Backlund fick vi ta del av hennes dikter. Slagkraftiga propagandaplakat och finurliga skämt i lika delar. Hennes keramikfigurer härstammar från ett äldre formspråk, som om de grävts fram ur mesoamerikanska ruiner.

 –  Jag tycker inte alltid att satirens språk passar mig på samma sätt längre. Jag har blivit lite mer intresserad av att andra toner också, som det här med att det är så mycket som ska gå så snabbt. Då har jag nog också kunnat vara så här, nej, jag ska bara skriva något jättelångt och snårigt. Men jag tror också att jag upplevde mycket när jag gjorde den första utställningen med dikterna. Då hade jag gjort så mycket politisk satir och de där dikterna började ju med att jag försökte göra någon slags satirteckning om någonting i samhället. Alltså jag har försökt det här så himla mycket. Jag vet inte vad jag ska säga om civilisationen, men jag vet att det rimmar på champinjon. Och så började jag göra de där dikterna, det är som ett annat sätt att närma mig grejer, en annan ingång, en annan ton, säger Sara och fortsätter:

– I keramiken har jag lärt känna de tecknade karaktärerna på ett nytt sätt. Jag tycker om att ugnen har sista ordet, att det inte går att kontrollera helt hur glasyren sätter sig, till exempel. Det blir som ett samarbete mellan mig och figurerna där de kanske vill gå åt ett annat håll än vad jag trodde.   

Text: Mattias Backlund